Fackets protest gav plats att jobba: ”Läskigt att inte veta om man kom fram när patienterna behövde hjälp”

Blöjbyte intill köket och syrgasslangar som drogs rakt över korridoren. På avdelning 56 i Lund blev trängseln ett så stort problem att facket larmade Arbetsmiljöverket. Det ledde till en hastig flytt som gav dem yta att jobba på. "Nu kan man gå hem och känna att man gjort ett bra jobb", säger sjuksköterskan Hanne Christensen som är ny förtroendevald för Vårdförbundet på arbetsplatsen.

– Vad gör ni här? Vill ni ha tillbaka era lokaler?

Rösten tillhör en kollega från Kirurgavdelning 14 på Skånes Universitetssjukhus, SUS, i Lund. Den hörs avlägset från en av salarna.

– Nej, tack! Vi trivs så bra en trappa ner, svarar undersköterskan Marie Larsson som är skyddsombud och förtroendevald för fackförbundet Kommunal.

Hon vinkar och skrattar. Men på väg in genom dörrarna överraskas hon av en oroskänsla som finns kvar sedan Öron-näsa-halsavdelning 56, där hon jobbar, delade korridor med kollegorna på kirurgen här på plan fem.

– Jag får faktiskt lite ångest bara av att vara i närheten…

Hon är lättad över att den kaotiska tiden är över. Och stolt över att hon bidragit till förändringen genom sitt fackliga arbete tillsammans med sjuksköterskan Argjentina Abou Nawfal som tidigare var förtroendevald för Vårdförbundet på arbetsplatsen och sedan i våras tituleras huvudskyddsombud.

Förra året formulerade de varsin 6:6a-anmälan om bristande fysisk arbetsmiljö, den näst vanligaste orsaken till sådana anmälningar enligt Vårdfokus färska kartläggning. De senaste tio åren ligger just SUS i Lund på tredje plats i antal ärenden som hanterats av Arbetsmiljöverket. Bara Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg och Akademiska sjukhuset i Uppsala har haft fler.

Trångt och lyhört

Arbetsmiljöproblemen ledde till stress, socialt gnissel mellan kollegor och patientsäkerhetsrisker, enligt personalen.

På grund av bemanningsbrist på respektive avdelning behövde Öron-näsa-hals och Kirurgavdelning 14 dela korridor. Det var trångt och lyhört. De behövde ofta ta emot fler patienter än de hade plats för, många direkt från akuten.

– Bemanningsmässigt hade vi resurser, det var ytan som inte räckte till, förklarar Argjentina Abou Nawfal.

– Det var läskigt. Många av våra patienter är trakeotomerade och har akuta luftvägsproblem. Att känna att man inte kunde komma fram i korridorerna när man behövde föra upp en patient till en högre vårdnivå var stressande, minns Hanne Christensen som numera tagit över rollen som skyddsombud för Vårdförbundet.

Hon är en av flera sjuksköterskor som rekryterades till avdelning 56 efter pandemin. Det är en arbetsplats som trots långvariga arbetsmiljöproblem har gott rykte bland studenter. Hanne Christensen gjorde själv praktik här under termin sex.

– Jag märkte att det var stressigare och mer folk på mindre yta än jag var van vid från andra ställen. Till exempel delade vi läkemedelsförråd med kirurgen. Det kunde vara många där inne samtidigt. Men arbetsgruppen var väldigt fin och kompetent.

Drog runt utrustningen på vagnar

Lite motsägelsefullt blev arbetsmiljöproblemen större när antalet kollegor utökades, för avdelningarna hade då formellt resurser att ta emot ännu fler patienter. Eftersom det nästan alltid var överfullt placerades sängar rutinmässigt i matsalen, där upp till tre vårdplatser inrättades.

– Larmen tjöt och blinkade konstant och alla sprang dit eftersom vi inte visste vems patienter det var som behövde hjälp, säger Marie Larsson.

Även ett hygienrum avsett för dusch och toalettbestyr användes som vårdsal. Utrymmena var inte utrustade för den avancerade vård som de ofta hals- och käkopererade patienterna behövde. I stället förvarades materialet på vagnar som personalen flyttade runt. Dessa parkerades ofta utanför rummen vilket ledde till att utrymningsvägarna blockerades och framkomligheten försämrades.

– Här drogs till exempel en syrgasslang rakt över korridoren, säger Argjentina Abou Nawfal och pekar på golvet utanför hygienrummet.

Både patienter och anhöriga klagade. Personalen skämdes.

– Det fanns ingen integritet alls. Jag minns hur en patient kissade i en urinflaska utan någon skiljevägg ut mot korridoren, vilket kändes förnedrande. Det hände också att vi bytte blöjor precis bredvid köket där maten tillagades, säger Marie Larsson.

För att uträtta basala hygienrutiner var hon och kollegorna sedan tvungna att passera stängda dörrar för att komma till en kran med rinnande vatten.

– Man tog i flera handtag på vägen, säger Argjentina Abou Nawfal.

Sängarna stod för nära varandra

Att prata ostört var omöjligt. Patienter och anhöriga hörde ofrivilligt alla samtal. Samtidigt fanns inga möjligheter att lämna sängen vid till exempel måltider när matsalen var upptagen.

– Ätandet är problematiskt för de här patienterna och att göra det tillsammans med andra i samma situation eller med anhöriga närvarande kan vara en viktig del i tillfrisknandet och rehabiliteringen, säger Argjentina Abou Nawfal.

Trängseln i matsalen och på de båda fyrsalarna blev också ett fysiskt arbetsmiljöproblem. Enligt riktlinjerna ska det vara minst åttio centimeters fri yta runt en säng för att vårdpersonalen ska kunna jobba på ett ergonomiskt tillfredsställande sätt, vilket inte uppnåddes.

– Det var slitigt. Man var trött i både kroppen och huvudet och det skapade irritation i gruppen. Man ville inte gå till jobbet, säger Marie Larsson.

Skyddsombuden påtalade bristerna för enhetscheferna och med hjälp av dåvarande huvudskyddsombudet för Vårdförbundet, Ann-Marie Karmborg, skrev Argjentina Abou Nawfal en 6:6a-anmälan som först skickades till den närmaste ledningen.

Svaret blev att en rullvagn med papperskorg, handskar och handsprit skulle finnas tillgänglig i matsalen då det fanns patienter där, samt tydligare anvisningar om var närmaste handfat fanns.

En ombyggnadsplan där ett undersökningsrum blev vårdsal och receptionen flyttades presenterades också. Med resultatet att en av de redan alltför få personaltoaletterna försvann.

– Vi ville ge dem en chans och hoppades att det skulle lösa sig genom samverkan, säger Argjentina Abou Nawfal.

Viteshot ledde till snabb flytt

Men när de förstod att bristerna skulle kvarstå skickades anmälan vidare till Arbetsmiljöverket. Det var i december 2023. Redan efter några veckor kom tjänstemän på inspektion. De mätte avstånd, fotograferade och anmärkte bland annat på förutsättningarna för hygienrutiner och hantering av livsmedel i anslutning till patienterna. Sjukhuset riskerade att behöva betala vite om inget gjordes.

– Då hände det saker direkt. Efter tre-fyra dagar blev vi beordrade att flytta.

En trappa ner, på plan 4, hade en verksamhet tvingats stänga på grund av personalbrist. Den snabba flytten som skedde i februari innebar nya utmaningar, men nu har Öron-näsa-halsavdelning 56 lika mycket plats som tidigare delades med Kirurgavdelning 14.

– Det är luftigt. Man kan andas igen. Och det är så tyst, det larmar inte hela tiden. Folk skrattar och patienterna är nöjda, sammanfattar Marie Larsson skillnaden.

Hanne Christensen tycker att hon har mer energi och får återhämtning.

– Man kan gå hem och känna att man har gjort ett bra jobb, säger hon.

Argjentina Abou Nawfal och Marie Larsson som varit med under hela processen är nöjda.

– Det fackliga arbete vi utfört har gjort skillnad. Men en 6:6a-anmälan är sista utvägen, det är ett jobbigt beslut att ta och därför skönt att det gett resultat, säger de.

För Argjentina Abou Nawfal ledde det också till en position som huvudskyddsombud, vilket innebär att jobba heltid med fackliga frågor. Hon säger att hon lärde sig mycket och fick stor hjälp av det tidigare huvudskyddsombudet. Framförallt lades mycket kraft på att formulera anmälan på ett tydligt och rakt sätt.

– Vi valde att fokusera på tre konkreta saker: Åttio centimeters fri arbetsyta omkring en säng, fria utrymningsvägar och en vask med rinnande vatten i anslutning till där omvårdnadsarbete utförs. Det var absolut en framgångsfaktor eftersom det gick att bevisa att de bristerna verkligen fanns, säger hon.