Färre sfinkterskador med två barnmorskor

Andelen grad 3- och 4-bristningar minskar med drygt 30 procent när två barnmorskor är med under slutfasen av förlossningen. ”Här finns en stor potential för kollegialt lärande”, säger forskaren Malin Edqvist.

Sedan några år tillbaka arbetar många förlossningsavdelningar med rutinen att en barnmorskekollega kommer in i rummet i den sista delen av krystfasen. Syftet är att förbygga förlossningsskador hos kvinnan. Samtidigt som modellen har införts på bred front har det inte funnits evidens för att arbetssättet verkligen minskar svåra bristningar – fram till nu.

Barnmorskan Malin Edqvist och hennes forskarkollegor i 1+1=2 Blir det bättre då? – studien vid Lunds universitet kan i dag visa att allvarliga bristningar, grad 3 och 4, blir färre när två barnmorskor är närvarande i slutfasen av förlossningen.

Lottades till en eller två barnmorskor

Av de kvinnor som födde med två barnmorskor på rummet fick 3,9 procent en sfinkterskada jämfört med 5,7 procent av dem som födde med stöd från endast en barnmorska. Det motsvarar en minskning med 30 procent.

Studien, som är den första randomiserade studien av det här slaget, har undersökt över 3 000 förlossningar. De födande kvinnorna lottades till att antingen ha en eller två barnmorskor på plats i rummet i slutet av krystfasen.

Att det blev så stora skillnader mellan grupperna förvånade Malin Edqvist.

– Vi hade inte förväntat oss det, oftast får man ett noll-resultat när man gör randomiserade studier, speciellt när det handlar om en så pass komplex intervention som kan utföras på många olika, säger hon.

Det fanns där emot inga skillnader mellan grupperna i andra typer av bristningar eller i hur barnet mådde efter förlossningen.

Den extra barnmorskan var i genomsnitt inne på rummet i 15 minuter. Vid hälften av förlossningarna intog den extra barnmorskan inte någon aktiv roll. I den andra hälften kunde det handla om att hjälpa till med att kommunicera med kvinnan eller att ha koll på fosterövervakningen. Eller att ge feedback på vilken typ av förebyggande insatser mot bristningar som den ansvariga kollegan använde.

– Vi såg att de olika sorters perianalskydd som användes var lika fördelade i de båda grupperna och det var alltså inte det som påverkade utfallet. Det blir så tydligt att det handlar om en helhet där kommunikation och stöd är viktiga delar som behövs för att ska bli ett långsamt framfödande. Två par ögon ser mer än ett och en extra barnmorska kan bidra till det, säger Malin Edqvist.

Hon hoppas att fynden bidrar till att komma bort från diskussionen om exakt vilken typ av perinealskydd som ska användas. Enligt Malin Edqvist är det en förenklad syn på vården eftersom även de modeller för bristningsprevention där ett specifikt perinealskydd framhålls innehåller flera olika  delar, som god kommunikation mellan kvinnan och barnmorskan och god uppsikt över mellangården.

Vill se mer kollegialt lärande

I stället vill Malin Edqvist lyfta fram den stora potential för kollegialt lärande som arbetssättet för med sig.

– Vi är vana att hjälpa varandra i akuta situationer och som ny barnmorska får vi ofta mycket stöd i arbetet, men annars är vi ganska ensamma inne på rummet. Vi lär vi oss mycket genom att vara med kvinnorna, men i det kollegiala lärandet kan vi utveckla vårt kompetensområde och sätta ord på det vi bär med oss och som vi ibland brukar säga ”sitter i händerna”,  säger Malin Edqvist.

Finns det plats för det inom den pressade förlossningsvården?

­– Det kan vara en utmaning, så klart, när vi behöver fler barnmorskor och mer luft i systemet. För att lära av varandra behöver vi utrymme att reflektera. Jag hoppas vår studie kan ge extra tyngd till de chefer och andra beslutsfattare så att barnmorskor ges förutsättningar för både arbetssättet och reflektion efteråt.