Fick mothugg när de anmälde brister i arbetsmiljön: ”Vi insåg att kritiken var luddig”

Kritik om bristande arbetsmiljö kräver saklighet och faktaunderlag. Det lärde sig sjuksköterskorna Anna Bohman och Trond Sjöström, förtroendevalda vid psykiatrikliniken i Umeå, i våras. Deras anmälan underkändes av chefen och ansågs för vag hos Arbetsmiljöverket. Nu har de bestämt sig för att samla information och vittnesmål - och göra ett nytt försök.

I veckan har Vårdfokus granskat anmälningar om bristande arbetsmiljö som Vårdförbundets förtroendevalda rapporterat till Arbetsmiljöverket.

Från januari 2015 till oktober 2024 fick myndigheten in 362 framställan om arbetsmiljöåtgärd, så kallad 6:6a-anmälan, från skyddsombud på sjukhus. Fram till början av oktober i år har 38 anmälningar gjorts.

Men alla ärenden syns inte i statistiken. På psykiatrikliniken vid Norrlands universitetssjukhus, NUS, i Umeå valde skyddsombuden att dra tillbaka sin anmälan från i maj i år efter ett möte med Arbetsmiljöverkets handläggare.

– Det blev tydligt för oss att våra formuleringar var lite för luddiga och svepande. Vi skrev den i panik och desperation. Men processen efteråt har varit lärorik och nu känns det som att vi för första gången på länge har en plan för vårt fackliga arbete, säger sjuksköterskan Trond Sjöström som är en av de förtroendevalda på arbetsplatsen.

Svårt att rekrytera

Under lång tid har de tolv enheterna inom psykiatrikliniken haft problem med bemanningen, enligt de fackliga representanterna. Stor omsättning på sjuksköterskor och svårigheter att rekrytera nya medarbetare – även bland läkare och skötare – leder till en allt för hög arbetsbelastning.

– I slutändan drabbar det patienterna som får utstå lidande längre tid än de egentligen ska behöva. Det kan ta tre år från det första akutbesöket till att en patient hamnar i den öppenvårdsmiljö där den egentliga behandlingen ska ske. Med lite administrativt trixande och pepprande småinsatser på vägen kan det ändå se ut som att vårdgarantin uppfylls, säger Trond Sjöström.

Tillsammans med sjuksköterskan Anna Bohman, också förtroendevald, och Vårdförbundets huvudskyddsombud i Västerbotten har han upprepade gånger lyft frågan om bristande arbetsmiljö med ledningen. I maj skickade de en 6:6a-anmälan med krav på att arbetsgivaren dels ”säkerställer bemanningen utifrån verksamhetens behov”, dels vidtar ”åtgärder som stoppar ensamarbete för sjuksköterskor”.

Svaret blev inte vad de väntat sig. Trond Sjöström beskriver det som ett ”motangrepp”. Verksamhetschefen, som undertecknat dokumentet, skriver att det inte framgår vilken del av kliniken anmälan gäller, vilka situationer som avses och att ingen sjuksköterska är ensam på sitt pass. Vid de tillfällen medarbetare befinner sig ensamma med en patient på en sal eller i ett behandlingsrum finns personlarm som är kopplat till både avdelningen och till ett vaktbolag, vilket säkerställer arbetsmiljön, argumenterar hon.

– Det visade sig att vi inte alls delar samma verklighetsuppfattning. Det fanns inga spår av självrannsakan och inga förslag på åtgärder. Vi tolkade det som att ledningen underkände vår anmälan och tyckte att den var dålig helt enkelt, säger Trond Sjöström.

Facket backade

Eftersom svaret inte innehöll några förslag på åtgärder skickades 6:6a-anmälan vidare till Arbetsmiljöverket, som erbjöd ett möte. Efteråt bestämde sig facket för självrannsakan. Man backade och insåg att mer fakta behövdes för att underbygga kritiken.

I samtal med medlemmar och övriga anställda framkom att begreppet ”ensamarbete” tolkades olika. Vissa tyckte att det innebar att vara enda sjuksköterska på ett skift, andra att exempelvis följa en patient från akuten till en vårdavdelning innebar att arbeta ensam.

– När vi tittade på det utifrån AFS:arna, Arbetsmiljöverkets föreskrifter, var allt kanske inte de facto ensamarbete. Vi identifierade snarare en känsla av ensamhet och övergivenhet som många bar på men som var svår att översätta i en konkret och mätbar vardag, säger Trond Sjöström.

Målet är nu att samla in data och bevis som stödjer deras problemformulering, för att göra en ny anmälan med större tydlighet och konkretion.

– Vi måste äga informationen och känna oss trygga med den så att vi inte agerar på rykten, säger Trond Sjöström.

Vill ha detaljerade beskrivningar

Nu har de utarbetat några strategier och byggt upp en struktur för hur det ska gå till. Ett första steg är att ha förtroendevalda på alla enheter så att de lätt och naturligt kan kommunicera med medlemmarna. I dag har nio av tolv enheter en förtroendevald.

– Det har ökat de senaste två åren, så där är vi på rätt väg, säger Anna Bohman.

På stormöten planerar de att dela ut enkäter för att få ”förstahandsinformation” om arbetssituationen. Att i högre grad rapportera avvikelser är ett annat sätt att systematiskt dokumentera arbetsmiljöproblemen.

– Det är viktigt att veta vem som upplevt ett visst problem och be den personen att beskriva detaljerat vad som hände och när det hände. Då kan vi hänvisa till att arbetsgivarens egna system visar detta och kräva att åtgärder förankras i föreskrifter, säger Trond Sjöström.

Framöver erbjuder därför de fackliga representanterna hjälp att skriva avvikelserapporter.

– Särskilt i slutenvården kan det upplevas som omständligt och tidskrävande att under arbetstid logga in och skriva de här rapporterna. Om vi stöttar kan det förhoppningsvis kännas lättare, säger Anna Bohman.

I det arbetet krävs också en diskussion kring vad en avvikelse innebär.

– En överbeläggning är till exempel en avvikelse, en missräkning, även om man inte alltid tänker på det så eftersom det är så vanligt, säger Anna Bohman.

Huruvida patienterna kommer till skada är däremot inte så lätt att veta, menar de.

– Stor överbeläggning innebär att man behöver göra sämre utskrivningar, som leder till att patienterna kommer tillbaka oftare, ibland i sämre skick än när de lämnade. Men människor är tåliga och tålmodiga. En person som bär på ett djupt psykiskt lidande är vanligtvis tyst, tillbakadragen och inte särskilt kontaktsökande. Vår känsla är att vården generellt blir sämre av arbetsbelastningen, den känslan måste vi konkretisera och omvandla till riktad förändrande kraft. Det är det vi fokuserar på i det fackliga arbetet, säger Trond Sjöström.

Drömmen för både honom och Anna Bohman är att jobba enligt den så kallade magnetmodellen.

– Att patienternas behov får styra hur verksamheten dimensioneras, att vi som arbetsgrupp har inflytande och respekteras, och att det finns en transparens i informationsflödet – det behöver inte vara utopiskt, utan kan vara en helt rimlig vision, säger Trond Sjöström.

Chefen: ”Pressat läge lång tid”

Verksamhetschefen Marina Uppenberg var den som formulerade svaret på fackets 6:6a-anmälan. Hon deltog också på mötet med Arbetsmiljöverket.

– Det handlade väldigt mycket om ensamarbete, en diskussion som förts länge på kliniken och som inte förekommer hos oss enligt den definition som finns i Arbetsmiljöverkets föreskrifter. Men bara för att det tydliggjordes och ärendet blev nedlagt så innebär inte det att arbetsmiljöproblemen är borta eller att det är mindre stressigt. Jag hoppas att vi kan jobba med grundproblematiken, det vill säga bemanningen och arbetsbelastningen, framöver.

Hon tycker inte att verklighetsuppfattningen är så olika som facket anser.

– Nej, det är klart att jag förstår att vi behöver jobba med arbetsmiljön. Vi har haft ett pressat läge under lång tid, framför allt med att rekrytera och behålla sjuksköterskor. Det har funnits arbetsgrupper där medarbetare bjudits in för att hitta sätt att underlätta rekryteringen. Vi har också gjort insatser på avdelningsnivå, bland annat stängt för inkommande telefonsamtal vissa tider och senarelagt öppettiderna på en tillnyktringsenhet för att sköterskorna ska kunna ta lunchrast. Vi har även dragit ner på vårdplatser för att säkerställa arbetsmiljön och patientsäkerheten.

Inom några veckor öppnar ett SPOT, specialpsykiatriskt omvårdnadsteam, bemannat med undersköterska och kurator som hon hoppas ska lätta vårdtyngden för de befintliga enheterna inom psykiatrikliniken.

Har sällan nya lösningar

Under sina år som chef har Marina Uppenberg varit med om flera 6:6a-anmälningar. Det är något hon i det längsta vill undvika.

– Som chef vill jag alltid jobba med saker förebyggande så att det inte går så långt. Det här är ju den sista utvägen man har som facklig representant och ofta behövs att Arbetsmiljöverket kommer in som en tredje part för att något ska hända. Det är sällan helt okända problem som tas upp i en anmälan, utan sådant man försökt lösa länge. Det är sällan helt nya idéer och aktiviteter som kommer fram, men man måste ändå svara inom en viss tid.

Hur tänker du när du formulerar ett svar?

– Jag tycker att det, precis som anmälan, ska vara tydligt och visa att man verkligen satt sig in i problematiken och försöker förstå. Det ska inte vara ett försvarstal. Fackförbund och arbetsgivare jobbar ju egentligen mot samma mål.

Ditt svar i just det här fallet upplevdes som ett ”motangrepp”. Kan du förstå det?

– Om man som medarbetare tycker att det finns ett jättestort problem som man lägger ner mycket ansträngning på att uppmärksamma, vilket en 6:6a-anmälan innebär, och som dessutom leder till ett möte med facket centralt, chefen och Arbetsmiljöverket – då kan jag förstå att det föder viss bitterhet om det inte leder någonstans.