krav på skärpt beredskap i regionerna

Om katastrofen kommer: I Örebro är man beredd – men flera regioner saknar beredskap

Om katastrofen kommer: I Örebro är man beredd – men flera regioner saknar beredskap
Katastrofövning vid Universitetssjukhuset, Örebro. Foto: Kicki Nilsson

Larma, fördela patienter och snabbt fatta beslut. På akutmottagningen vid Universitetssjukhuset i Örebro råder febril men fokuserad rörelse bland personal mitt i en katastrofövning. Men alla regioner är inte lika väl förberedda. På vissa håll förvaras prover i sjukhusens skyddsrum – och resurser saknas för ens en månads krisberedskap.

Jhonatan Rickard, undersköterska i beredskap, ringer in ett larmsamtal till en prio-sjuksköterska vid akutmottagningen på Universitetssjukhuset, Örebro. Han meddelar snabbt, men sakligt:

– Röd [kritiskt sjuk, reds anm] patient med penetrerande bukskada, rosslig andning, i chock.

Ute på mottagningen rör sig små grupper av sammanlagt ett 20-tal sjuksköterskor, ledningssköterskor och läkare hastigt, men med lågmäld koncentration, mellan olika stationer för att lokalisera patientflöde, prioritering och behov av insats. 

De befinner sig mitt i en katastrofövning där de fått uppgift att hantera en fiktiv stor, allvarlig trafikolycka i tätorten Marieberg; en stadsbuss och en mini-van har krockat på motorvägen. Mellan 20 och 30 människor är involverade i olyckan. En del av dem sitter fast i bussen, ambulans åker ut på plats.

Det är långt mellan Marieberg och Mariupol och andra hårt belägrade städer i krigsdrabbade Ukraina, där sjukhus bombats, el- och vattenförsörjning slagits ut, infrastruktur raserats och där personal i ljuset från mobiltelefoner försöker vårda svårt sjuka patienter i skyddsrum där syre och livsviktiga läkemedel tagit slut.

Att katastrofövningar nu ska ske med tätare intervaller än tidigare på Universitetssjukhuset i Örebro har heller ingenting med det pågående kriget i Ukraina att göra. I stället är det händelser i vardagen som gör att man ser skäl att genomföra sådana övningar oftare framöver, enligt Emil Waldenmark, en av enhetscheferna på akutmottagningen.

– Vi är en region som ligger mitt i landet, med mycket järnvägar, vägar och ganska många stora industrier som också kan orsaka händelser som gör att man behöver gå upp i katastroforganisation, säger han till Vårdfokus.

Under Emil Waldenmarks 15 år i arbetet har sjukhuset varit uppe i katastrofläge ett par tre gånger. Det har handlat om stora trafikolyckor och järnvägsolyckor.

Vid sådana situationer följer avdelningen en katastrofplan och ringer via en larmserver in ett förutbestämt antal sjuksköterskor. En del av katastrofövningen handlar också om att alla avdelningar som ingår i katastrofplanen ska se till att det finns platser för de patienter som drabbats av händelsen. 

Redan i vanliga fall är ju situationen ansträngd på många sjukhus, med vårdplatsbrist. Hur klarar man en katastrof i detta läge?

– Även vi har ett svårt läge när det gäller vårdplatser, så visst blir en katastrof svårare med det vårdplatsläge vi har. Det är alltid en utmaning att få in mer personal. Men vår erfarenhet vid dessa händelser är att när vi slår på katastroftrumman, då är personalen vi ringer in villig att komma och jobba. I princip alla ställer upp, säger Emil Waldenmark.

Vid en katastrof styrs akutverksamheten om till att ha en mottagning som bara hanterar patienter som drabbats av katastrofen. Samtidigt aktiveras en tillfällig akutmottagning för patienter som inte är involverade i katastrofen.

Sjuksköterskorna Sausan Mohammed och Angela Svensson får under övningen ett  hjärtstoppslarm, går in i akutrum för att kontrollera hjärtrytm, syrgas och åtgärda luftvägar, samtidigt som en av dem får ett larm om ytterligare en inkommande patient. 

Även om de i verkligheten aldrig är bara två vid en patient med hjärtstopp, händer det att de brottas med liknande dilemman även i sitt vardagliga arbete på sjukhuset.

– Man kan få fler larm samtidigt och man går ju ofta upp i förstärkningsläge för att det är många patienter, och många i triagen som väntar på att bli bedömda, säger Sausan Mohammed.

Det svåraste i ett sådant läge är just vad man ska prioritera och vem som ska göra vad, tycker hon.

Vatten och värme

Carina Fritz, sjuksköterska på akutmottagningen och katastrofansvarig vid akuten, ger lugnt och bestämt vägledning åt de grupper personal som rör sig mellan de olika övningsmomenten. Hon är även med i sjuksköterskepoolen vid MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, där hon varit medicinskt ansvarig för MSB-personal vid FN-insatser i fält i bland annat norra Nigeria. Med erfarenhet av allt från arbete på fältsjukhus i Somalia, där hon arbetat med hundratals krigsskadade patienter på en gång, till översvämningar i Pakistan, är Carina Fritz van vid att befinna sig mitt i stormens öga.

– Vatten och värme är ofta det största problemet vid katastrofer på sådana platser, säger hon till Vårdfokus.

Vid Örebro universitetssjukhus finns dock beredskap om el och vatten skulle slås ut, uppger hon.

– Och om vi får datahaveri har vi en plan för det, då går vi tillbaka till pappersåldern, säger Carina Fritz, som tillsammans med beredskapssamordnare på sjukhuset planerat denna katastrofövning sedan ett halvår tillbaka.

Om vi får ett datahaveri, går vi tillbaka till pappersåldern.

Carina Fritz, sjuksköterska och katastrofansvarig

En bit därifrån står ledningssjuksköterskan Lina Adolfsson i neongul markeringsväst och följer med vaksam blick personalen som tränar sig i att hantera de stora patientflödena. Hon ser bristen på överblick som den stora utmaningen vid en katastrof.

– I vanliga fall har jag koll på larm, på var jag har personal, och har överblick över resurserna. Nu är jag mer spindeln i nätet. 

Hon kollar med närliggande sjukhus, hur många IVA-platser som de exempelvis har i Karlskoga. Hon meddelar när de kan börja släppa patienter till röntgen, när den tillfälliga akutmottagningen kommer och hämtar sina patienter och hon ser till att det finns anhörigstöd på plats.

– Alla blir så fokuserade under en stor olycka eller katastrof, de gör vad de ska, säger hon, och tillägger:

– Utifrån kan vår kommunikation nog uppfattas som ganska korthuggen. Men den är exakt och tydlig.

Beredskap saknas

Just tydlighet är något som efterlysts på såväl nationell som regional nivå när det gäller katastrofberedskap. Alla regioner anser sig nämligen inte lika väl förberedda som Örebro, visar Vårdfokus genomgång.

Förbättrad katastrofberedskap krävs i flera regioner, enligt den senaste rapporten som Socialstyrelsen gjort på området (2020). Bara sju regioner har exempelvis en särskild katastrofmedicinsk beredskapsplan för ambulanssjukvården.

Nio regioner uppger i sin tur att de saknar behovsanalys av vilka resurser som krävs för att hantera extraordinära händelser. Sjukvårdsmateriel och läkemedel är vanligt förekommande brister, enligt Socialstyrelsen.

För tio år sedan avvecklades en stor del av det statliga stödet till regionernas krisberedskap. I dag finns heller inga tydliga nationella riktlinjer för vilka resurser som ska upprätthållas för katastrofberedskap i regionerna, eller hur detta ska finansieras, enligt Lars Nilsson, projektledare på MSB. Och ”just in time”-systemet, strävan att producera och leverera varor i precis den mängd och vid den tid de behövs, har visat sig sårbart.

Delar av ett mer centralt ansvar kan dock vara under återuppbyggnad.

Ett utredningsförslag från regeringen, som nu är ute på remiss, föreslår skärpta krav på regionerna när det gäller beredskap för katastrof och kris. Enligt detta ska regionerna bli skyldiga att hjälpa andra regioner och kommuner som är i katastrofläge, och inte kan ge vård som inte kan anstå (där även måttlig fördröjning av vård bedöms medföra allvarliga följder för patienten). Utredningen föreslår också bland annat att ge Socialstyrelsen i uppdrag att återuppbygga SSIK, Sjukvårdens säkerhet i kris och krig.

I praktiken kan det handla om att ge regionerna medel för att säkerställa vilka vårdenheter man ska prioritera om elen försvinner på ett sjukhus. Med SSIK och ett samlat stöd kan beredskapen i kris och katastrof bli mer jämlik regionerna emellan, bedömer Lars Nilsson vid MSB.

Kommunikation nyckeln

Sjuksköterskorna Sausan Mohammed och Angela Svensson återställer akutrummet på Universitetssjukhuset i Örebro, och inväntar nästa order under katastrofövningen.

Vid en annan övningsstation är sjuksköterska Karin Engström och läkare Emil Eriksson fullt upptagna med att vid ett bord placera fiktiva patienter i form av brickor utifrån skadeläge. Det de, och flera andra som deltar i övningen, beskriver som nyckelordet vid en kris är kommunikationen, personal och avdelningar emellan.

– I en katastrofsituation kan vara besvärligt att fatta beslut. Då kan det vara just i kommunikationen mellan olika instanser som det brister, säger Emil Eriksson.

Fakta: Regioner ska stödja Försvarsmakten

Ansvaret för att finansiera särskilda åtgärder som är nödvändiga för höjd beredskap vilar på staten. Men kostnader för upprätthållande av ordinarie vård, som cancersjukvård, hjärtsjukvård och äldrevård vilar på kommuner och regioner.  

Enligt ansvarsprincipen har den som har ansvar för en verksamhet under normala förhållanden även ansvar under en krissituation. Enligt lag är regionerna skyldiga att ha en plan för hur extraordinära händelser ska hanteras. 

I krig förväntas Försvarsmakten i första hand ta hand om skadade på stridsfältet, men regioner stödja Försvarsmakten med exempelvis specialiserad vård och rehabilitering. En del av regionernas ansvar är också att erbjuda dem som tillfälligt vistas i regionen omedelbar vård.

Vårdfokus nyhetsbrev

Nyheterna, reportagen, forskningen och frågorna för oss i vården. Gratis varje vecka direkt i din inkorg.
Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida