Professorn som riktar ljuset mot patienterna: ”Svensk sjukvård är sämst i klassen på delaktighet”

Vårdpersonal behöver bli bättre på att lyssna på patienterna. Det menar Axel Wolf, anestesisjuksköterska, professor och föreståndare på Centrum för personcentrerad vård. "Det svenska sjukvårdssystemet är högpresterande när det gäller kvalitetsindikatorer och medicinska utfall, men sämst i klassen när det kommer till upplevelsen av delaktighet", säger han.

Hans yrkestitel får varken plats i en mejlsignatur eller på ett visitkort. Förutom universitetssjukhusöversjuksköterska är Axel Wolf professor i omvårdnad och föreståndare för det nationella forskningscentret GPCC (Centrum för personcentrerad vård).

När Vårdfokus träffar honom är han nyss hemkommen från Japan, där han föreläst på en konferens arrangerad av ett globalt nätverk för hälsofrämjande sjukhus.

– Det är en internationell rörelse med ett gemensamt intresse för att se patienten och dess omgivning som en resurs, säger han.

Axel Wolf har varit engagerad i forskningen om personcentrerad vård på GPCC sedan han blev doktorand 2008, fyra år efter att han tog sin sjuksköterskeexamen och två år efter att han var klar specialist inom anestesi. Han tycks ha varit en junior senior under hela sin karriär.

Efter disputationen 2012 var planen att lämna akademin och bli barnmorska, men forskarkollegor peppade honom att fortsätta åtminstone tills han blev docent, annars skulle han ha svårt att komma tillbaka till forskningen om han ångrade sig. Strax efter 40 blev han professor, först vid Oslo Metropolitan University och sedan vid Göteborgs universitet.

Vill modernisera arbetssätten

Att arbeta hälsofrämjande ser han som en av sjuksköterskans nyckelkompetenser. Tyvärr anses det, precis som personcentrering, tidskrävande.

– Vi är alla rädda för att förlora tid, att inte hinna göra vårt jobb. Varje timma vi ägnar åt ett hälsosamtal i primärvården viktas, av vissa, mot att rädda liv under samma tid. Men det är inte ett hållbart tankesätt. Det jag som sjuksköterska investerar i nu kommer patienten, systemet och därmed även jag själv att tjäna på i framtiden.

Han hänvisar till studier som visar att en fjärdedel av alla svenskar behöver jobba inom omsorgen år 2040 om de demografiska beräkningarna slår in.

– Det förstår ju alla att det är omöjligt! Resurserna räcker inte till om vi inte radikalt ändrar och moderniserar våra arbetssätt. Här gäller det för oss kliniker att ta ett tydligt ägandeskap i de frågorna, annars kommer vi att stå på avbytarbänken och klaga högljutt.

Det är en analys som bland annat Vårdförbundet delar, vilket uttryckts i skrifter som ”Vad alla behöver veta om personcentrerad vård” och ”Styrning för en personcentrerad vård och jämlik hälsa”.

– Inom hälso- och sjukvården är vi tränade i att identifiera och analysera vad som är problemet, utesluta diagnoser som kan ha större påverkan på patienten och sedan skapa en vårdplan. Det blir lätt en reaktiv envägskommunikation eftersom vi inte är lika vältränade i att lyssna på patientens berättelse, samt har en tro att det tar längre tid att lyssna än att bli lyssnad på.

”Lagarna följs inte”

När hans egen mamma för ett tiotal år sedan vårdades på iva fick han – då i rollen som anhörig – erfara hur viktigt det är med delaktighet, inte minst i livets slutskede. Det stärkte hans engagemang för personcentrering.

– Det svenska sjukvårdssystemet är högpresterande i förhållande till jämförbara länder när det gäller en mängd kvalitetsindikatorer och medicinska utfall, men patientenkäter visar samtidigt att vi är sämst i klassen när det kommer till upplevelsen av delaktighet.

Delaktighet, poängterar han, återfinns inom hela vårdprocessen och inbegriper sådant som att erhålla information, känna tillit och trygghet, ge samtycke och bli respekterad.

– Allt detta är inskrivet i lagar som i dag inte följs, som patientlagen och nya socialtjänstlagen. Det är verkligen dags att gå från reaktivitet till proaktivitet.

Ett område där det blir extra viktigt är AI i vården, menar han.

– AI återspeglar enbart den gällande normen, eftersom historisk data använts för att utveckla våra AI-modeller. För att skapa framtidens personcentrerade, nära vård krävs utveckling inom precisionshälsa samt AI som återspeglar detta synsätt och förstärker det personcentrerade arbetssättet.

Standard säkerställer minimikrav

På väggarna i arbetsrummet finns en bildserie som gestaltar olika myter kopplade till personcentrerad vård. Den kanske vanligaste: ”Vi jobbar redan så.”

Axel Wolf framhåller att personcentrering inte enbart handlar om bemötande från en enskild sjuksköterska. För några år sedan ledde han det internationella arbetet med att ta fram den första standarden för personcentrering i vården.

– Det finns förstås många inom hälso- och sjukvården som är jätteduktiga på att se och lyssna på patienten. Men ett förhållningssätt är pragmatiskt, du kan alltid resonera att du inte hinner ta in patientens perspektiv. Ett arbetssätt, däremot, kan du inte ”stänga av”. Därför är det viktigt att se sig själv och sin profession som del i ett system och förstå hur systemet kan uppnå en miniminivå av patientinvolvering och personcentrering.

Ett annat missförstånd är att vårdpersonal fråntas sin professionella makt.

– Personcentrering handlar inte om att patienten bestämmer sin behandling, utan om ett partnerskap. I hälso- och sjukvården utgår vi alltid ifrån evidens och beprövad erfarenhet.

Arbetssättet ska dessutom genomsyra hela organisationer, säger Axel Wolf.

– Vi behöver vara personcentrerade gentemot patienterna, men också inom professionerna, i teamet och mellan chefer och medarbetare ända upp till högsta ledningen.

Han tar det misslyckade införandet av journalsystemet Millennium i Västra Götaland som exempel:

– Den processen visar hur viktigt det är med delaktighet från medarbetarna och andra intressenter, som patienter, anhöriga och forskare. Sjuksköterskor och läkare kände inte att de blev tillräckligt lyssnade på.

Forskar om opioidfri anestesi

I dag är Axel Wolf involverad i en mängd forskningsprojekt. Samtidigt tycks han brinna för det kliniska arbetet, något hans förenade tjänst möjliggör.

– Det ingår 20-30 procents arbete på kliniken vid Sahlgrenska universitetssjukhuset/Östra sjukhuset, men nu för tiden jobbar jag i princip bara med de patienter som ingår i våra studier.

En av dem handlar om opioidfri anestesi, där man provar att ersätta exempelvis morfin och fentanyl med kombinationer av nya smärtstillande läkemedel och medicinsk teknik, något som bland annat efterfrågats inom överviktskirurgi.

– När du försätts i konstgjord medvetslöshet upplever du ingen smärta, för smärta är en subjektiv upplevelse. Däremot reagerar kroppen med stimuli när du sätter kniven i den. Patienten får högre blodtryck, ökad andningsfrekvens och så vidare. Genom opiater häver vi det gensvaret. Men biverkningar är bland annat yrsel, illamående och förstoppning, som är extra känsligt för de här patienterna. Risken för hyperalgesi, alltså ökad smärtförnimmelse, ökar också. Effekten är att patienterna kan vakna upp efter operationen och känna mer smärta, förklarar Axel Wolf.

Det gör att den postoperativa perioden och smärtlindringen blir svårare, vilket förlänger vårdtiden, kan försvåra rehabiliteringen och öka risken för långvarig smärtproblematik samt opioidkonsumtion.

Att fånga upp verksamhetens behov på det här sättet är tanken med de speciella karriärtjänsterna för så kallade överprofessioner inom Sahlgrenska universitetssjukhuset, där universitetssjukhusöversjuksköterska är den högsta graden för Axel Wolfs yrkeskår. Motsvarande titlar finns även för exempelvis röntgensjuksköterskor, arbetsterapeuter, fysioterapeuter och läkare. Genom GPCC:s tvärvetenskapliga forskningscenter får många av dem möjlighet att samarbeta.

– För mig har forskning alltid varit en extremt social kontext. Jag är själv en typisk generalist som gillar att hitta expertis inom olika områden som kan samverka. Jag vill inte sitta ensam och forska på kammaren, säger Axel Wolf.