Sårbart läge när andningstub dras ut efter operation

När patienten ska väckas ur narkos behövs fullt fokus. I värsta fall kan det annars få allvarliga konsekvenser. Samtidigt är det ofta stressigt och rörigt inne på salen. Anestesisjuksköterskan kan känna sig ensam, visar en ny avhandling.

Det är ett kritiskt moment när luftvägstuben ska dras ut efter narkosen vid en avslutad operation. Med hjälp av tuben och narkosmaskinen har anestesisjuksköterskan kunnat sköta patientens andning och sömn.

Anestesi- och intensivvårdssjuksköterskan Linda Rönnberg har själv alltid undrat varför extubationen efter narkosen – när tuben dras ut – inte får mer uppmärksamhet och hon saknade mer forskning i området.

Nu har hon själv disputerat inom extubationsämnet på Östersunds sjukhus med studier från Umeå universitet. Resultatet visar att anestesipersonal tycker att momentet kräver kunskap och att de lutar sig på sin erfarenhet.

Passa in rätt ögonblick efter narkos

Rätt ögonblick ska passas in, utifrån en nedtrappning av sömnläkemedlen, när patienten börjar vakna och andas själv igen.

– Patienten har tuben nere i luftstrupen. Drar man ut den i fel stund så kan det orsaka hostreflexer och halsont. I värsta fall inträffar även bronkospasm och att stämbanden slår ihop helt mot luftstrupen. Det är ovanligt och all anestesiologisk personal är noggranna med att förebygga det, säger Linda Rönnberg.

Luftvägstuben kallas endotrachealtub och är kopplad till anestesimaskinen med respirator och möjlighet att dosera sovgaser med inandningsluften. Dessa trappas ut liksom opiaterna, som använts för smärtlindring, inför uppvaknandet.

Samtidigt iakttar anestesisjuksköterskan att patienten är cirkulatoriskt stabil och varm, klarar att hålla sin egen luftväg öppen, spontanandas och har bra syresättning.

Läkemedel påverkar andningen

Det behövs fortfarande smärtlindring inför uppvaknandet, men mindre av den typ som påverkar andningen. Det muskelrelaxerande läkemedlet måste också ha gått ur så att patienten orkar andas och svälja. Anestesipersonalen bedömer noggrant medvetandegraden.

I Sverige görs extubation både av anestesiläkare och anestesisjuksköterskor. Läkarna är alltid med om det gäller en svårt sjuk patient. I studierna intervjuas därför båda professionerna om sina upplevelser.

– De förbereder sig för extubationen redan innan operationen när de träffar och undersöker patienten, exempelvis i halsen. Sedan sker planering och iakttagelser av hur patienten mår som sövd hela operationen. De berättar att de är uppmärksamma, på tå inför extubationen.

Behöver få koncentrera sig

Men hennes studier visar att trots att anestesisjuksköterskor som extuberar behöver kunna koncentrera sig är arbetsmiljön på salarna ofta dålig när patienten väcks.

– Det slamras med använda instrument, packas ihop, ställs frågor om blödningen, pratas och förbereds för nästa patient. Anestesisjuksköterskorna har krav på sig att vara effektiva på andra sätt samtidigt, som att dra upp läkemedel eller hjälpa till att skriva journalen.

Trots att förutsättningarna inte är bra visar intervjuerna att anestesisjuksköterskorna stänger ute bruset och tar sin stund med patienten för ett säkert uppvaknande och utdragande av luftvägstuben.

– Både sjuksköterskorna och läkarna har ett starkt säkerhetstänkande. De ligger ett steg före och bedömer patienten hela tiden och utvärderar. De lutar sig mycket på erfarenhet. De som är nya får höra att de ska lita på sin känsla, vilket är svårt i början. För bakom känslan finns ändå kunskap.

Upplever ensamhet på salen

Hon berättar att anestesisjuksköterskorna upplever ensamhet i teamet på salen. Det finns visserligen alltid någon annan där, om de behöver larma, som undersköterskor och operationssjuksköterskor. Men de deltar inte i planeringen för extubationen.

– Det finns stora likheter i läkarnas berättelser om känslan att vara på tå, förberedd och finnas för patienten. De litar också på sin känsla och erfarenhet. Den stora skillnaden är att anestesiläkaren ofta inte är med på salen. De blir sårbara för att de behöver lita på att anestesisjuksköterskan hör av sig om det behövs. Däremot känner läkarna sig inte ensamma utan som en i teamet om de kommer in.

I avhandlingens sista studie skapade hon en teoretisk modell för anestesipersonal att kunna använda för att tydligare medvetandegöra sitt arbetssätt med observation av patienten och tillståndet, tolkning, agerande och tolka, agera och reflektera.

Hennes förhoppning är att den ska kunna användas för att tydliggöra kunskap och kompetens och förmedla den till nyexaminerade anestesisjuksköterskor.