Vårdens vittnesmål ses som enskilda händelser
Med tunga vittnesmål om patienter som far illa och beslut som går emot den egna etiken försöker vårdpersonal i Stockholm att visa hur brister i patientsäkerheten blivit vardag i vården. Men Irene Svenonius (M) — finansborgarråd — pratar fortfarande om ”enskilda händelser”.
För en dryg månad sedan uppmanade Sjukvårdsuppropet i Stockholm kolleger runt om i regionen att dela med sig av händelser på arbetet som konkret visar hur vårdens patientsäkerhet brister. På fredagseftermiddagen hade 335 vittnesmål tecknats ner på Sjukvårdsuppropets hemsida, framför allt av sjuksköterskor, barnmorskor och läkare.
Maktlösheten och frustrationen över att gång på gång tvingas till beslut som går emot den egna yrkesetiken lyser igenom berättelserna. Det är en sjuksköterska – inte en ansvarig politiker – som måste berätta för anhöriga varför den svårt sjuka föräldern skickades hem från akuten kvällen innan på grund av vårdplatsbrist. Det är en läkare – inte en högt uppsatt tjänsteman – som tvingas till orimliga prioriteringar mellan patienter när intensivvårdsavdelningen är fullbelagd.
Vill bli hörda
– Med så många vittnesmål samlade på ett och samma ställe blir det väldigt tydligt att det verkligen inte handlar om enskilda händelser. Det är ett system i sjukvården just nu, den konstanta underbemanningen, som ger konsekvenser, säger Linda Svedberg, sjuksköterska på Astrid Lindgrens barnsjukhus och en i gruppen som arbetar aktivt med Sjukvårdsuppropet i Stockholm.
De samlar in och sprider vittnesmålen från vården för att så många som möjligt ska ”inse hur det är”, berättar hon. Sjukvårdsuppropet väntar nu på att Region Stockholms ledande politiker ska visa att de tar vårdpersonalens berättelser, oro och frustration på allvar.
– Vi skulle vilja att de erkänner att patientsäkerheten brister, säger Linda Svedberg.
Bilderna skiljer sig åt
Men så långt vill inte finansborgarrådet Irene Svenonius (M) gå. Sedan valet i höstas är hon ytterst ansvarig för vården och vårdens anställda inom Region Stockholm tillsammans med Anna Starbrink (L), hälso- och sjukvårdsregionråd.
Till Vårdfokus säger Irene Svenonius att hon tar personalens oro på djupaste allvar, men att hon förlitar sig på de uppgifter som hon får från regionens chefsläkare, som enligt henne varit tydlig med att vården i Stockholm fortfarande är patientsäker. Vittnesmålen från vårdpersonalen om allvarliga brister beskriver hon som ”enskildas upplevelser av enskilda händelser”.
Hur kan din bild skilja sig så mycket från vårdpersonalens vittnesmål?
– Det handlar väl om att man i enskilda situationer upplever en tyngd, att man där och då upplever att man är ensam, fast att man arbetar i ett team. Det är den enskildes upplevelse av enskilda händelser, medan chefsläkarna bedömer en helhet, också utifrån att de är mycket ute i verksamheterna, pratar med chefer och har kontinuerliga avstämningar, säger Irene Svenonius och tillägger:
– Det är djupt olyckligt att bilderna skiljer sig åt, naturligtvis. Men när chefsläkarna upplever att det finns behov av att gå in och vidta åtgärder, då vidtas också åtgärder omedelbart eftersom patientsäkerheten sätts i främsta rummet.
Tror på förändring
De närmaste åren ser hon framför sig att patienterna i Stockholm ska få vård snabbare och personalen en bättre arbetsmiljö. Lösningen, enligt Irene Svenonius, är bland annat att ta nya vårdbyggnader i drift, och att nya närakuter och geriatriska vårdplatser byggs ut så att det skapas ännu bättre förutsättningar för den nära vården att ta emot patienter, vilket kommer att avlasta akutsjukhusen och ge bättre flöden.
Om du var sjuksköterska på exempelvis en av Stockholms akutmottagningar och upplevde att ingen förstod vilken kaotisk situation du arbetar i. Vad skulle du göra då?
– Jag skulle ta upp det på en arbetsplatsträff och med min närmsta chef och säga: Vad kan vi göra här? Vad skulle vi behöva från andra, utanför vår arbetsplats? Vad är det man kan göra sammantaget? Det ansvaret kan inte en enskild individ ta, därför måste det upp i personalgruppen, chefen behöver ta det vidare, så att man arbetar med detta i hela vårdkedjan, säger Irene Svenonius.
Obegripligt normaltillstånd
Sjuksköterskan Linda Svedberg berättar att vittnesmål från kolleger i vården fortsätter att trilla in. Det senaste, nummer 335, berörde henne djupt. Hon tycker det är svårt att förstå varför inte fler reagerar. Kanske stoppar politikerna huvudet i sanden? Kanske har chefsläkare och andra med makt att föra informationen vidare uppåt slutat att säga ifrån?
– Jag kan också tänka mig att det finns en genuin tro på att det inte är så illa som alla säger, att de är överdrifter. För det ÄR svårt att ta till sig hur illa det är. Det har blivit ett normaltillstånd.
Vittnesmål 335 från Sjukvårdsuppropets hemsida:
”Det är kvällspass på geriatriken och jag arbetar med ännu en nyfärdig kollega som gör sin första månad som sjuksköterska. Själv har jag lång erfarenhet. Vi har, som alltid, många nya patienter på avdelningen varav flera är väldigt dåliga. En kommer från intensivvårdavdelningen och övriga kommer direkt från akuten. Vi har flera överbeläggningar. Trots att jag egentligen inte hinner kastar jag ett vakande öga även på min kollegas patienter. Två av dem ser ut att visa tecken på blodförgiftning. Jag säger till kollegan att det är dags att kontakta jouren, sedan måste jag ägna min uppmärksamhet åt mina patienter, bland annat patienten från intensiven som är riktigt risig. När jag nästa gång kan försöka få överblick har nästan två timmar gått. Kollegan är fastfrusen av stress vid medicinvagnen. Jag får ta över och ser till att patienterna får påbörja behandling för blodförgiftning. Patienten som kom från intensiven blir helt utan övervakning, jag har flera svårt sjuka och hen blir inte påtittad på fyra timmar. Under natten dör en av patienterna som insjuknat med blodförgiftnig. De andra dåliga patienterna klarar sig, men det är mer tur än skicklighet. Det här är bara en av dessa kvällar, mönstret har varit detsamma länge. Denna kväll tar jag beslutet att lämna yrket efter 20 år. Jag kan inte stå för det här mer. Efteråt får jag höra från min nyfärdiga kollega att hen också slutade den dagen.”
Vittnesmål från sjukvårdsuppropet:
Vittnesmål 24:
”På grund av personalbrist är bemanningen nattetid mycket låg. Vid sjukluckor blir det ännu mer påtagligt. Har många gånger bevittnat när förvirrade och oroliga patienter som egentligen behöver ha en person bredvid sig istället fått lugnande läkemedel på grund av att det inte finns personal nog att trösta/lugna patienten. Detta sker mycket ofta på min arbetsplats.”
Vittnesmål 44:
”Pga vårdplatsbrist där inga lediga sängplatser fanns att tillgå på hela huset fick patienten som kom till sjukhus i vad som uppenbart var livets absoluta slutskede spendera sina sista timmar bakom ett draperi på akuten.”
Vittnesmål 77:
”Det händer mig varje skift att jag bedömer att patienter behöver läggas in men eftersom det inte finns platser försöker jag hitta andra lösningar. Ibland har man tur och det går bra men inte alltför sällan kommer patienterna tillbaka försämrade eller avlidna. En onödig död, en onödig förlust för anhöriga och en onödig ångest hos mig.”
Vittnesmål 150:
”Vi är på natten 2 sjuksköterskor och en undersköterska på en medicinavdelning för 24 patienter. Under natten får vi ytterligare två överbeläggningar, det vill säga vi har då 26 patienter totalt. Av dem är tio svårt sjuka i hög feber, förvirring, diarréer, andningssvårigheter mm. En är döende med sina anhöriga på rummet. Jag och mina arbetskamrater stod alla upptagna på två av rummen när det ringer ifrån ett annat rum. Jag kommer loss först efter ca 20 minuter när patienten jag stod hos stabiliserats. I det rum det ringt ifrån hittar jag två patienter på golvet, båda har fallit på väg till toaletten och båda har brutit höften. De ville inte kissa i sängen, ringde på hjälp men när ingen kom försökte de nå toaletten på egen hand.”