Aldrig ensam
I sjutton år har Mats Kjellbom hört röster och sett syner. Från början kände han sig bombarderad av upplevelserna, men nu har han lärt sig att hantera dem. När man pratar om rösterna förändras de, och ångesten och rädslorna släpper, berättar han.
Mats Kjellbom, 48, började höra röster för sjutton år sedan. Han säger själv att det var i samband med att han var intresserad av och läste mycket om ockultism och nära döden-upplevelser.
– Det kom smygande, först såg jag ljus i rummet och skuggor som passerade förbi när jag tittade på tv. Sedan satte det i gång på allvar när jag såg en kvinna sitta på golvet framför tv:n.
På det följde tre år av intensiva upplevelser med alla former av sinnesintryck. Han har hela tiden kunnat urskilja två kvinnopersoner i sina röster och syner.
– Mellan 1989 och 1991 sov jag i genomsnitt två timmar per dygn, i efterhand förstår jag inte hur jag orkade. Det är som att hjärnan och kroppen anpassar sig.
En psykos med röster och paranoida tankar hade utvecklats, där Mats Kjellbom också upplevde att grannarna terroriserade honom. Till slut sökte han vård i psykiatrin vid S:t Görans sjukhus i Stockholm. Han var inlagd fyra månader, fick neuroleptika och talade med läkare och psykolog. Efter det kände han sig bättre, vanföreställningarna om att vara förföljd försvann, men rösterna har hela tiden funnits kvar. Sedan fyra år tar han inte längre neuroleptika, i dag tycker han att han hade det för länge.
– Visst behövs neuroleptika men inte så länge. Det hjälpte mot psykosen, men efter att den försvann borde medicinen ha minskats eller tagits bort, säger Mats Kjellbom som i dag inte betraktar sina röster som psykotiska symtom.
– I så fall skulle jag ha varit psykotisk i sjutton års tid, säger han. Medicineringen hjälpte honom bara att dämpa rösterna, anser han. Under lång tid har han bearbetat sina röster från att vara kritiska och dömande till att bli mer positiva.
Redan i samband med inläggningen på S:t Göran började han skriva dagbok.
– Det känns som att jag avslöjar dem när jag skriver ned vad de säger. Jag har den upplevelsen att det är två kvinnor som sysslar med svart magi, att de på något sätt har tagit sig in i mina sinnen men samtidigt lever någon annanstans.
Livet med rösterna beskriver Mats Kjellbom som en livslång relation.
– Jag är aldrig ensam, det är som att vara gift med de två kvinnorna. Jag ser och hör dem både när jag är vaken och i mina drömmar när jag sover. De kommenterar det jag gör och när jag ligger i sängen kan jag känna varm andedräkt mot kinden.
Något som Mats Kjellbom beskriver som avgörande för att må bra är att sömnen fungerar, annars kan rösterna driva in honom i paranoida tankar och vanföreställningar igen.
– Med hjälp av sömnmedicin har jag sovit bra i tre år nu. Tidigare när jag hade neuroleptika var jag mer trött på dagarna.
Lika viktigt som att sova är att aktivera sig, menar Mats Kjellbom. Han försöker vara så aktiv som möjligt med sina vänner och i sin verksamhet som konstnär och musiker.
– Jag började måla i olja och akryl när jag kom in på S: t Göran. Sedan dess har jag haft åtta konstutställningar. Jag har gjort en skiva med blueslåtar och jag har skrivit en bok om mina röster.
I åtta år har Mats Kjellbom varit med i Rösträtt, en självhjälpsgrupp för rösthörare. Gruppen organiseras av rsmh, Riksförbundet för social och mental hälsa. Den första måndagen i varje månad samlas man för att först laga soppa och äta tillsammans. Därefter delar gruppdeltagarna med sig av olika knep för att hantera rösterna och alla får berätta om sina röster. Mats Kjellbom tycker att han genom gruppen har fått hjälp med att säga ifrån mot sina röster och göra dem mindre elaka.
– För några år sedan började det bli bättre, i dag kan rösterna kommentera när jag målar och säga hur duktig jag är. Det är mycket med hjälp av gruppen som det har blivit så. Nu kan jag också sätta gränser för rösterna. Till exempel om jag ser på tv säger jag åt dem på skarpen att sluta bråka, och det hjälper.
I självhjälpsgruppen känner han sig fri att prata om sina upplevelser och får tala med människor som förstår vad han menar därför att de själva har samma erfarenhet. För en del i gruppen har rösterna försvunnit när de har börjat berätta. Mats Kjellbom tror att det beror på att de har fått bättre självförtroende.
– Rösterna försöker ofta trycka ned dig genom att säga: »Vad ful du är«, »Du kan ingenting«. Har du ångest och är rädd ökar rösterna ännu mer, men om du pratar om rösterna förändras de, ångesten och rädslorna släpper. Det är som att trollet spricker när det kommer ut i solen.
Att rösterna alltid finns kvar ser inte Mats Kjellbom som ett problem förutsatt att de inte är elaka och dömande. Som medlem i rsmh och deltagare i Rösträtt reser han runt och föreläser för andra rösthörare och vårdpersonal, som han anser behöver ta patienters berättelser och upplevelser mer på allvar.
– Det går inte att säga att det bara är inbillning, det blir ingen bättre av. Rösterna kan möjligen försvinna om personen blir tagen på allvar, får prata om sina röster och får hjälp med att bygga upp sitt självförtroende. Eller så kan det bli som för mig, jag behöver lära mig att leva med dem, säger Mats Kjellbom.
LÄSTIPS:
Kjellbom M. Schizofren eller trakasserad. En dagboksberättelse från ett annat perspektiv. 2007. Beställ: mats.kjellbom@spray.se