Vem är jag att döma?

Hon är den som ska stå kvar, hålla balansen när andra faller. Så beskriver psykiatrisjuksköterskan Lotta Berlin sin roll i vården. Men det hjälps inte, ibland kommer tvivlet krypande ändå.

31 mars 2010

Det är jag som bestämmer och jag bestämmer att du behöver stanna här och jag bestämmer att du ska ha medicin.« Rösten var lugn och låg, men auktoriteten gick inte att ta miste på. Med en nick gick ordern till skötarna att ta patienten till britsen och till mig som betydde att det var okej att ge sprutan. Likt en liten skrämd fågel kröp patienten upp i hörnet av rummet och skrek: »Nej, jag vill inte, jag är rädd, jag vill inte.« ?

Jag räckte över sprutan till min kollega…?

Detta var mitt första möte med tvångsvården och den känslan och tanken finns kvar. Jag kommer aldrig att glömma det och jag vill inte glömma heller. Genom åren har det blivit många nödåtgärder för att stävja sjukdomstillstånd som har varit destruktiva och farliga för patienterna, mina medmänniskor som för tillfället inte mått så bra. ?

~?

Ambulansen kommer in med henne. Den unga flickans vänner har larmat. Hon är som besatt av demoner. Det finns inget annat alternativ att skydda henne eller oss än att spänna fast henne i bälte. Hon pratar med guttural röst och hon skriker med avgrundsvrål i rösten. Skrämmande likt flickan i filmen Exorcisten ligger hon där och endast ögonvitorna syns medan hon oavbrutet med hes och grov röst ber oss att göra diverse saker med henne. Saliv likt fradga runt hennes mun gör att hon ser rabiessmittad ut. Hon spottar och vrider sitt huvud och spänner sin kropp i en båge. Håret är blött, hennes kropp arbetar på högvarv och hon svettas. Hennes avgrundsvrål gör mig kall inombords. Återigen har drogerna tagit över och härskar obevekligen. Mamman orkar inte bevittna detta tillstånd. Jag samtalar med henne, låter henne få prata om sin förtvivlan. Det är inte första gången hon ser sin älskade dotter påverkad av droger, men det här var för mycket. Myndigheter kopplas in, desperationen är total. Vem kan hjälpa henne? Jag stöttar så gott jag kan, men är det nog? Jag finns till för henne här och nu. Hennes älskade dotter får medicin och somnar. När hon vaknar ser vi de vackra ögonen och den tidigare bilden av henne bleknar, men försvinner inte. Den har etsat sig fast i minnet för gott. Jag sväljer och jobbar vidare…?

~?

Återigen lägger jag om hennes skinnflådda hud. Hennes desperation, hennes ångest, hennes förtvivlan, fick henne att tända eld på sig själv. Hon brann och fick stora skador på huden. Hela bröstpartiet, armarna, händerna och lite av ansiktet bär spår av förtvivlans handling. Hon är en ung kvinna som inte fått träffa sitt barn på flera år. Vi pratar om framtiden, planer och önskan finns om utbildning och eget boende. Vi kämpar på tillsammans. Vi kommer att ha många samtal under åren. Det går upp och det går ned. Livet pendlar mellan hopp och förtvivlan. Det spelar ingen roll. Jag finns där. Jag lyssnar och bär med mig, släpper av någonstans så att jag själv härdar ut. ?

~?

En längre tid har han supit, han är ovårdad och smutsig. Luktar illa. Mager. Matintaget är så gott som inget alls. Vitamininjektion, mat och medi­cin. Sömn. Ovärderliga saker som hjälper hans kropp att återhämta sig. Inte för första gången, sannolikt inte för sista heller, men förhoppningsvis! Han ber om hjälp att bli rakad. Han har hunnit få helskägg. Han vill känna sig fräsch och fin. Nytvättade kläder, vitaminer, mediciner, mat och vänliga ord hjälper honom att återhämta sig. Jag kan ge en omvårdnad som hjälper honom att känna sitt värde igen. När »alla andra« ser ett stinkande fyllo så tar jag hand om en människa i nöd och nedgång som behöver hjälp med återhämtning.?

~?

Han har en förskärare hemma i lådan och det känns bra, säger han. Då kan han försvara sig. Hans grannar är ute efter honom och han är rädd. Jag ser i hans ögon att han menar allvar. Han pratar om det som hände då, om hur det gjorde att han blev sjuk och om han ändå kunde få uppleva friheten igen. Jag kan bara lyssna, finnas till för honom och stötta honom i hans funderingar. Jag försöker vinkla tankarna positivt, så småningom kommer han kanske att må bättre. Så småningom kommer han kanske att kunna vara hemma ensam. Inom mig vet jag att det förmodligen inte kommer att ske, men jag måste ge honom en livlina att hålla fast vid. ?

Lägenheten behåller han, han säger inte upp telefonabonnemanget trots att han aldrig ringer. För mig, i min värld, är det »onödiga utgifter«, men för honom är det det enda som vittnar om att han en gång faktiskt var »normal« och klarade sig själv. Han lever kvar i en förfluten tid och jag blir inte del av den. Jag tillhör det som är nu och jag får ta del av hans dåtid och ska stå kvar när frågan kommer: »Varför kan jag inte få leva som jag gjorde förut?« Hans ärliga och förtvivlade ögon ser rakt in i mina, han vänder sig om och går in på sitt rum som han har haft i så många år. Han lämnar kvar en del av sin förtvivlan och sin ilska i mig. Inom mig blöder jag, känns det som. Han är en så god person. Han var en gång en lycklig ungdom som drabbades av sjukdom. Han försöker hitta orsaken själv, tror sig ha hittat det som gjorde honom sjuk och kan inte göra det ogjort och nu straffas han för det. Ibland blir hans blå ögon svarta och han ser något som inte jag kan se. Hans verklighet stämmer inte överens med min. När han går förbi spegeln vet jag att han ser sig själv med en onormalt lång hals. Jag vet att alla går lutandesi hans värld, allt lutar… ?

Jag sänks ned i hans förtvivlan. Jag känner mig arg, allt känns så orättvist. Jag är på väg att ge upp… Min chef stöttar och ger mig tillbaka det jag just tömts på. Han ger mig den andra sidan som jag inte kan se just nu. Som mannen har det nu, kan jag då inte se att det här är det bästa för honom? Om han vore själv hemma, sittandes i lägenheten, rädd, med sin förskärare i handen. Inte våga gå ut, handla mat. Övertygad om att grannarna ska döda honom. Jo, så är det. Hemma är han faktiskt farlig för sig själv och eventuellt för andra. Trots detta så måste jag få känna. Jag gråter, jag känner hans förtvivlan, men jag måste vara den starka. Jag tar några djupa andetag och samlar tankar och känslor. Jag måste fortsätta stå för hoppet…?

~?

Händerna är glödande röda och skinnflådda. Huden är uttorkad. Stora sprickor i huden. Jag begränsar användandet av tvål och förtvivlan lyser i ögonen – kan jag verkligen mena allvar?! Tvånget att tvätta sig har nått till den grad då det är skadligt och begränsningen är ett måste. Jag tar över ansvaret och får stå för det. Det känns för jävligt…?

~?

Vårt samtal handlar om framtiden. Han har en störning som gör honom hatad av alla. Han kan inte hjälpa det, men han rövar bort barn från sin säng då de sover och gör saker som är ofattbara. Han är ett odjur. Han har fortfarande bilden klar för sig; han är fri, han bor i en stuga någonstans och har det bra. Men den stora frågan är: »Hur ska han kunna skydda sig, det finns ju barn överallt…?« Min hjärna gör en kullerbytta! Min fråga till honom blir den motsatta. Frågan är inte hur vi ska kunna skydda honom från barnen, frågan är hur vi ska kunna skydda barnen från honom… Mina ord får honom att tänka till. Så hade han inte sett på saken. ?

Jag måste hålla mig lugn och saklig. Jag måste våga möta hans brott, jag måste våga stå för mina åsikter och det utan att kränka honom. Det är inte mitt jobb att döma, han har redan fått sin dom. Jag ska förhålla mig profes­sionell, jag ska se honom som en människa. ?

Vem är jag att döma??

 ~?

När allt känns svart och tungt. När allt känns hopplöst. När orken inte finns kvar. När verkligheten har tagit en annan dimension. När röster och demoner inte lämnar sin herreman ifred. När suget efter drogen tar över. När tvånget sätter stopp för vardagen. När ångesten kväver – då är det jag som ska finnas där. ?

Ofta kommer frågan – vad är psykiatrisk omvårdnad? Att våga stå kvar när allt känns hopplöst, att stå kvar när ilskan kommer, orka och inte svika när »alla andra« har svikit och inte orkar längre. Att lyssna och härbärgera. Att se till att människors rättigheter tas till vara trots att lagen ibland tar över. Men det är även en rättighet att få bli omhändertagen den gång då förmågan att ta vara på sig själv plötsligt går förlorad. Att stå för begränsningar och våga säga nej. Att stångas med etik. Det är min vardag. ?

Jag är stolt över mitt arbete, men ibland, när tvivlet kommer krypande och jag funderar på om jag verkligen kan göra det här… då tänker jag på det min lärare på universitet sa: »Man behöver inte vara cancersjuk för att vårda cancersjuka.«?

Till syvende och sist handlar det om att vara en människa som möter en annan människa.

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida