Här testar vårdpersonal militärsjukvård: ”Känns inte lika avlägset med krig”

Ett sextiotal sjuksköterskor, läkare och annan legitimerad personal fick chans att känna på militär sjukvård under en intensiv helg. Det gav blodad tand, men också skrämmande insikter om vad ett krig innebär.

Det blåser kalla vindar i Göteborgs skärgård, precis som det gör i den globala säkerhetspolitiken. Rysslands storskaliga invasion av Ukraina och Sveriges medlemskap i Nato är en bidragande faktor till att logementen på Känsö är fyllda av nyfiken vårdpersonal.

Försvarsmaktens prova-på-kurs heter 48H, en helg av föreläsningar som varvas med praktiska övningar i militärsjukvård och soldatliv. Av 200 sökande har ett 60-tal valts ut, huvudsakligen läkare och sjuksköterskor som påbörjat specialisering eller är klara.

Krig inte lika avlägset

En av deltagarna är anestesisjuksköterskan Andreas Bäck, som till vardags delar sin arbetstid mellan operation i Mölndal och ambulansflyget. Han gjorde värnplikt 1995, trivdes bra och ville utforska det militära vidare. Men den civila karriären kom emellan och det dröjde 30 år innan han fick en spark i rumpan.

– Plötsligt känns det inte lika avlägset med krig i vårt närområde. För mig som jobbar inom akutsjukvården handlar mycket om förberedelser. Jag vill veta mer om hur Försvarsmakten jobbar. Som minst får jag bättre koll på hur vi i den civila vården kan samverka med och stötta den militära sjukvården, säger Andreas Bäck.

Lär sig militära grunderna

48H börjar med att deltagarna klär på sig uniform och får ut utrustning. De ska gå och stå som militärer, lära sig det raka och tydliga språket. Sedan körs de ut med båt till Känsö och inkvarteras i röda byggnader med namn som ”Pestsjukhuset”. Våningssängarna i stål är inte inbjudande, men efter en lång dag med mycket information somnar många gott när ljuset släcks vid elvatiden.

När det är dags att kliva upp igen är mörkret kompakt. Det omslutande havet märks bara genom brusande vågskvalp. Efter frukost går de militära befälen runt och synar allt.

– Korpral, jag anser att logementet är redo för inspektion, säger en läkare i givakt.

 – Anser? svarar befälet syrligt.

Det blir backning på bäddningen, lakan och täcken är inte tillräckligt spända.

– Att bo ihop en natt och sen få lite kritik av befäl räcker för att skapa sammanhållning, säger intensivvårdssjuksköterskan Torsten Hultqvist.

Får testa hypotermi

Uppdelade i fyra grupper går deltagarna runt till olika stationer. De lär sig göra eld med tändstål och bära bår i tuff terräng. Vid en av stationerna berättar ett befäl om hypotermi och hur det hanteras inom militär sjukvård. På begäran anmäler sig fem frivilliga för nästa moment. De ångrar sig bittert när det står klart att de ska sätta på sig overall och bada.

Andreas Bäck och thoraxkirurgen Per Vikholm står redo på land när en av deltagarna kommer upp ur det stålgrå salta vattnet, huttrande och med en kallsup som sprutar ur munnen. De klär snabbt av de blöta kläderna och virar in honom, inte i den moderna värmefolie som numera ingår i akutväskorna utan i en grön sovsäcksliknande filt från kalla kriget. Det gäller att använda det som finns tillhands.

– När vi opererar på sjukhus tappar patienterna ofta en grad i temperatur, och då är vi i en kontrollerad inomhusmiljö med varma filtar och varma vätskor. Det här snabba doppet kylde ner en frisk individ rejält, då förstår man hur svårt det är att vårda skadade och förebygga hypotermi i krigsmiljö, säger Andreas Bäck.

Realistisk eldstrid berör

Operationssjuksköterskan Lydia Engfors känner sig snabbt hemmastadd i den militära kontexten. Hon gillar ordning och reda men är samtidigt en kicksökare. Hon tror att erfarenheterna från tidigare jobb inom ambulansen kan vara till nytta, hon vet vilket lugn som krävs i utsatta miljöer. Men en eventuell framtid i Försvarsmakten innebär att hon, som inte gjort värnplikt, behöver göra en grundläggande soldatutbildning.

– Att bära vapen var inget som avskräckte på förhand. Men jag behöver nog bearbeta intrycken från det vi fått se, säger Lydia Engfors.

Tvivlen uppstår när amfibiesoldaterna demonstrerar en våldsam landstigning. De kommer med en stridsbåt 90 i hög hastighet. Ett tjugotal meter innan land tvärnitar den, luckorna öppnas och soldaterna börjar ta terräng under kraftig beskjutning. Även om eldstriden sker med lösammunition är den realistisk.

”Det är fasansfullt” 

En soldat spelar sårad och får hjälp av en kamrat. Katastrofblödningar är det största hotet i krig. Det stoppas med en tourniquet som stryper blodflödet till lemmar, eller med kemiskt behandlade hemostatiska förband som packas i sårhålan.

När den första livräddande insatsen är klar skickas en nödraket upp i luften för att tillkalla sjukvårdstransport. En stridsbåt med rött kors kommer dundrande i full fart.

– Jag blir känslomässigt påverkad av att se detta, det blir så verkligt. Jag tänker på alla unga soldater runt om i världen som dödas. Det är fasansfullt, säger Lydia Engfors.

Från spets till bredd

Alla kan bidra på något sätt. Det är ett budskap som förs fram under helgen av överstelöjtnant Gunnar Hafvenstein, ställföreträdande förbandschef för Försvarsmedicincentrum. Han berättar att den civila och militära sjukvården inte bara räddar liv vid krig, den stärker moralen och inger förtroende hos stridande att de kommer omhändertas vid skada.

Men för att klara det behövs en stor omställning. Dagens civila sjukvård är högspecialiserad och har i stort sett oändliga resurser för att rädda enskilda liv. Samtidigt har den militära sjukvården haft en liknande inriktning under den lugna period som följde efter Berlinmurens fall. Då bantades Försvarsmakten och fokus riktades mot fredsbevarande insatser.

– På utlandsmissioner var det lyckligtvis få skadade, vi kunde sätta in en hög vårdnivå nära striderna och hade möjlighet till lufttransporter. Nu återgår vi till hur det var under kalla kriget, vi förväntar oss ett stort antal skadade där vi ska försöka rädda så många som möjligt. Vi behöver gå från högkvalitativ spets till en bredd med fortsatt bra kvalitet, säger Gunnar Hafvenstein.

Krigsplacerar vårdpersonal

Det innebär att stridsnära vård främst handlar om att stoppa katastrofblödningar och sedan skicka bakåt. Eftersom Sverige inte kan förvänta sig luftherravälde kommer det krävas fler sjukvårdstransporter på marken som dessutom har fler bårplatser än i dag.

På samma sätt ska de två fältsjukhusen, som i dag till stor del är bemannad med överläkare och specialistsjuksköterskor, utvidgas kraftfullt de närmsta åren både till antal och i kapacitet att vårda skadade.

– Det är ett omfattande och pågående pussel att fördela all vårdpersonal, så att både den civila sidan och Försvarsmakten är bra bemannade. Ett sätt är att även börja krigsplacera alla med legitimation som lämnat den kliniska vården, som i dag jobbar med annat, säger Gunnar Hafvenstein.

”Alla kan inte räddas”

Även om förberedelserna skulle fungera perfekt kommer behoven överskrida resurserna vid ett krig på svensk mark. Det är ett genomgående tema under helgen och något som deltagarna får känna på genom teoretiska scenarioövningar. Lydia Engfors beskriver det som en ögonöppnare.

– Det är konstant brist på utrustning, mediciner och blod samtidigt som händelser påverkar möjligheten att flytta patienter, om exempelvis en väg sprängs. Det kräver väldigt svåra ställningstaganden, alla kan inte få hjälp.

Andreas Bäck håller med. Han drar paralleller till covidpandemin.

– Den gav en uppfattning om hur det är att jobba i en ansträngd situation där inte alla kan räddas. Skillnaden var att man kunde gå hem och ha ett någorlunda normalt liv. Ett krig pågår hela tiden. Man måste hitta strategier för att orka hålla ut, för att inte brytas ner moraliskt och känslomässigt, säger Andreas Bäck.

Efter att ha lämnat in all utrustning avslutas 48H med ett konditions- och styrketest. Deltagarna är möra och fulla av nya insikter, en del svårsmälta. Men intresset håller i sig. Utvärderingen visar att 98 procent är mycket nöjda med kursen. Alla utom en svarar att de kan tänka sig en framtid i Försvarsmakten.