Den här sena kvällen i Malmö är det en 19-årig kille som har fått flera skott i buken men inte längre behöver intensivvård. Sjuksköterskan Carina är erfaren men känner hur det knyter sig i magen. Diskussionen med kollegerna slutar med att de bestämmer sig för att trycka på alarmknappen. Den går till port­vakten på Skånes universitetssjukhus, som snabbt ser till att några väktare är på plats för att bevaka entrédörren till avdelningen. Samtidigt låser personalen alla dörrar på våningsplanet. De ringer också till tjänstemannen i beredskap som bedömer att hotbilden mot patienten är så stor att polis behöver tillkallas.


Ganska snart visar det sig att beslutet var rätt. Trots sekretesskydd har de anhöriga snabbt lyckats ta reda på till vilken avdelning som den skadade har förts. 


När Carina tittar ut genom entrédörren står där ett tiotal personer som kräver att få komma in. De skriker, drar i handtaget och sparkar på dörren. Eftersom den skottskadades mamma har följt med från intensiven släpper vakterna bara in ytterligare en person. Sådana är r­eglerna, max två besökare åt gången.



Carina, som egentligen heter något annat, har tappat räkningen. Hon vet inte hur många skottskadade hon tagit hand om genom åren, men de har blivit fler och yngre. På de båda sjukhusen i Lund och Malmö har över 80 skottskadade vårdats sedan 2015.


— Missbrukare som blir aggressiva eller våldsamma kan vi lugna med läkemedel. Med de unga kriminella, deras anhöriga och vänner vet man aldrig vad som kan hända. De är nyckfulla, fullständigt respektlösa och väldig, väldigt hotfulla. Att de kallar en hora eller jävla fitta är ingenting mot vad de annars kan vräka ur sig. Det är så vidrigt att jag inte ens själv kan uttrycka det.


Ibland när personalen ska gå hem på kvällen vågar de inte lämna avdelningen ensamma om killgängen eller andra närstående väntar utanför i mörkret.

— Vi brukar komma överens om att gå gruppvis till parkeringshuset, säger Carina.


När en skottskadad kommer till avdelningen är det många som plockar av sig namnbrickorna. Efter att en anhörig fotograferade av en porträttbild på personaltavlan har samtliga fotografier plockats bort.


Personalen försöker att vara två inne på rummet. En tredje kan stå vid dörren för att kalla på vakter om något händer. Men som så ofta är det ont om personal och Carina måste arbeta ensam med den nya patienten i kväll.


För att inte andra inneliggande ska störas har han fått ett enkelrum. Mamman sitter hela tiden med, även en kusin är där. ”Bara kusinen inte har en kniv eller pistol på sig”, tänker Carina samtidigt som hon går fram till sängen. Inför tvätt och såromläggning ber hon de anhöriga att vänta utanför. De vägrar. 


— Det var så obehagligt att jag hade svårt att utföra mitt jobb på ett professionellt sätt. Jag förstod inte vad de sa och blickarna jag fick av kusinen var otäcka, förklarar Carina, när hon gått ut ur rummet. 



Säkerhetshandläggaren vid Skånes universitetssjukhus, Marie Jensen, har intervjuat bland andra sjuksköterskor, undersköterskor och enhetschefer på de enheter som främst vårdar den här typen av patienter. Det som förvånat henne allra mest är att det i regel inte är patienten som är det största problemet utan de anhöriga och killgängen. Många gånger samlas de på gatan utanför eller i entrén, vilket kan upplevas som hotfullt för såväl personal som besökare.


Hot mot personalen kan handla om allt från dödshot eller hot om våldtäkt till ”jag vet var 
du bor” eller frågor om hur barnen mår. Det förekommer att kniv eller andra vapen tas in 
till patienten av anhöriga eller vänner. 


De senaste åren har sjukhuspersonalen märkt en förändring.


— Nu handlar det om unga grabbar som oftast lever helt utanför samhället med sina egna regler. Den hierarkiska struktur som finns i de äldre gängen saknas oftast helt. Den som är vän med NN kan två veckor senare bli skjuten i huvudet av samma NN, säger Marie Jensen.


Hon är själv sjuksköterska. Började för länge sedan på akuten, men är utbildad för forensisk omvårdnad, att säkra spår och bevis på brott, ta hand om brottsoffer, gärningsmän och närstående. Den breda kunskapen behövs i tjänsten som säkerhetshandläggare, som hon erbjöds 2014. Ständigt uppstår nya situationer.



I regel är det inte akuten eller intensiven, utan vanliga vårdavdelningar, som drabbas av de största problemen. I våras blev en ung man skjuten i bostadsområdet Lindängen i Malmö. Risken var stor att någon skulle ta sig in på vårdavdelningen för att avsluta hans liv. Då fick de vänja sig vid att två poliser med skjutklara automatvapen vaktade i korridorerna. 


En lördagskväll, när Marie Jensen hade rollen som tjänsteman i beredskap, dundrade polisens insatsstyrka in på flera vårdavdelningar. Män med skyddsvästar som eventuellt var beväpnade hade synts på sjukhuset i Malmö. Både personalen och patienterna blev skrämda. Flera avdelningar larmade portvakten och ville ha väktare. 


— När portvakten ringde till mig förstod jag omfattningen av insatsen. Efteråt har vi diskuterat med polisen om hur viktigt det är att personalen informeras om vad polisen gör på avdelningen och varför, säger hon.


Ett problem som Marie Jensen uppmärksammat i sina intervjuer är att personalen på intensiven ibland bara rapporterar det rent medicinska till den avdelning som ska ta över patienten. Anhörigsituationen eller hotbilden mot patienten glöms lätt bort.



Med tanke på alla skjutningar i Malmö under senare år kan man tycka att det borde finnas en övergripande plan för hur personalen ska agera när de får in en skottskadad patient. En sådan blev klar så sent som i slutet av juni. Men allt tar tid att implementera. Däremot är det numera vanligt på Skånes universitetssjukhus med lokala rutiner för hur personalen ska agera när det finns en hotbild mot en patient.


Marie Jensen tycker egentligen inte att de skrivna rutinerna är det viktigaste.


— Det är bättre att verksamheterna själva får tänka igenom hur de ska agera i olika situationer och att de rutiner man har är kända av medarbetarna.



Carina, som vårdar den 19-åriga killen på sin avdelning, säger att hon med åren har hittat strategier för att bemöta den här gruppen av patienter, även om de ger henne en känsla av olust. Inte heller hon tycker att skriftliga rutiner är det avgörande. Det som ger mest, enligt Carina, är de korta möten som personalen har morgon och kväll då en skottskadad kommit 
in.


— Då ser man vilka kolleger som inte mår bra av att vara hos patienten. Dessutom kan vi tipsa varandra om hur knepiga situationer kan lösas.


I dag är personalgruppen betydligt mer förberedd jämfört med för några år sedan. Chefen har tillsammans med personalen diskuterat vilka rutiner som ska gälla när en skottskadad kommer in. De har ett pm för hur de ska agera i hot- och våldssituationer och har fått gå på flera föreläsningar i ämnet.



Om det är något Carina skulle önska så är det standardiserade rutiner för hur skottskadade ska tas om hand, i likhet med snabbspåren som finns för dem som brutit höftleden eller drabbats av en stroke.


— Och så tycker jag faktiskt att det alltid borde finnas med en ordningsvakt och en polis under hela vårdtiden.