”Man vänjer sig aldrig”
Sent på kvällen får sjuksköterskan Carina ett samtal från iva. De kommer inom kort att lämna över en ung kriminell patient som nyligen blivit skjuten med flera skott i buken. Carina har vårdat skottskadade förr. Ändå känner hon hur någonting i magen slår knut på sig själv.
– Det är den allra värsta patientgruppen. Missbrukare som blir aggressiva eller våldsamma kan vi lugna med läkemedel. Med de unga kriminella, deras anhöriga och vänner vet man aldrig vad som kan hända. De är nyckfulla, fullständigt respektlösa och väldigt, väldigt hotfulla. Att de kallar en hora eller jävla fitta är ingenting mot vad de annars kan vräka ur sig. Det är så vidrigt att jag inte ens själv kan uttrycka det.
Carina, som egentligen heter någonting annat, har arbetat på avdelningen på sjukhuset i Malmö i mer än ett decennium. Hur många skottskadade hon tagit hand om genom åren har hon tappat räkningen på. Men en sak vet hon, de har på bara några få år blivit betydligt fler – och allt yngre.
Kallar på tjänsteman i beredskap
Efter att Carina pratat med iva diskuterar hon med sina kolleger hur de ska göra. De bestämmer sig för att för att trycka på alarmknappen som kopplar dem direkt till portvakten.
Han ser snabbt till att några väktare kommer upp och bevakar entrédörren till avdelningen. Samtidigt låser personalen alla dörrar på våningsplanet. Carina ringer också till tjänsteman i beredskap som bedömer att hotbilden mot patienten är så stor att polis behöver tillkallas.
Ganska snart visar det sig att de tog rätt beslut. Trots att patienten är sekretesskyddad har de anhöriga snabbt lyckats ta reda på vilken avdelning patienten har skickats till.
När Carina tittar ut genom entrédörren står där minst ett tiotal personer som kräver att få komma in. De skriker, drar och sparkar på dörren Eftersom den skottskadades mamma har följt med från iva släpper vakterna bara in ytterligare en person. Sådana är reglerna. Max två besökare åt gången.
Ibland när personalen ska gå hem på kvällen vågar de inte lämna avdelningen ensamma om killgängen eller andra närstående väntar utanför i mörkret.
– Vi brukar komma överens om att gå gruppvis till parkeringshuset, säger Carina som tycker att den totala avsaknaden av respekt som de ofta möts av är det värsta.
När en skottskadad kommer till avdelningen är det många som plockar av sig namnbrickorna. Efter att en anhörig fotograferade av en porträttbild på personaltavlan har samtliga fotografier plockats bort.
Försöker vara minst två på rummet
Personalen försöker att undvika att vara ensamma inne på ett rum där en skottskadad vårdas. I normala fall är de två, medan en tredje väntar vid dörren för att kunna kalla på vakterna om något händer. Men som vanligt är det ont om personal, i dag tvingas Carina vara ensam med den nya patienten.
Den 19-åriga grabben har placerats i ett enkelrum för att inte andra patienter ska bli störda. Mamman sitter hela tiden med. Även en kusin har släppts in. ”Bara kusinen inte har en kniv eller pistol på sig”, tänker Carina samtidigt som hon går fram till den skottskadades säng.
När Carina ska tvätta honom och lägga om såren ber hon de anhöriga att vänta utanför. De vägrar.
–Det var så obehagligt att jag hade svårt att utföra mitt jobb på ett professionellt sätt. Jag förstod inte vad de sa och blickarna jag fick av kusinen var otäcka, berättar Carina när hon en stund senare kommer ut från salen.
Hon berättar att många av de skottskadade och deras närstående ibland är väldigt krävande.
Kräver omedelbar hjälp
– De kan ringa var femte minut. Ofta för rena struntsaker. När en kille har repat sig så väl att han kan vara uppe och gå själv kan han ändå ringa på klockan bara för att begära ett glas vatten. De tar all vår tid från alla de andra patienterna som många gånger är i ännu större behov av vår hjälp.
Det är alltid med en känsla av olust som Carina tar sig an en skottskadad.
– För det mesta kommer de med verbala hot. Självklart blir jag rädd. Jag försöker intala mig att det bara är snack. Till en viss grad har jag med åren vant mig vid den här typen av patienter och hittat strategier för hur jag bäst ska bemöta dem. Men de är så oberäkneliga. Det är alltid någonting nytt som inträffar som man inte varit med om förut, säger Carina samtidigt som hon slänger den använda vacutainern i den gula avfallsburken ute i läkemedelsförrådet.
Hon berättar att personalen som helhet är betydligt mer förberedda i dag gentemot för bara några år sedan. De vet vilka de ska ringa, var alarmknappen till portvakten sitter och vilken hjälp de kan få av tjänstemannen i beredskap och av sina chefer.
När de har en skottskadad inneliggande samlas dessutom personalen en kort stund varje morgon och eftermiddag för att gå igenom hur patienten mår och vilka problem som förekommit. De tipsar också varandra om hur olika knepiga situationer kan lösas.
– Det finns ett pm för hur vi ska agera i hot- och våldssituationer. Men personligen tycker jag att det är det är de här mötena som ger mest. Då ser man vilka kolleger som inte mår bra av att vara hos patienten. Dessutom kan jag tipsa nya kolleger som inte riktigt hunnit lära sig alla regler än.
På flertalet avdelningar som vårdar skottskadade är personalen nöjda med det stöd de från sina chefer. På Carinas avdelning har chefen tillsammans med personalen diskuterat vilka rutiner som ska gälla när en skottskadad kommer in. De har varit på flera föreläsningar om hot och våld och haft speciella planeringsdagar för att skapa nya rutiner.
Saknar snabbspår för skottskadade
Om det är något Carina skulle önska så är det att det fanns standardiserade rutiner för hur skottskadade ska tas om hand, från det att de kommer in på akuten till dess att de är färdigbehandlade och ska hem igen. Det vill säga något som liknar de speciella snabbspår som finns för dem som brutit höften eller drabbats av en stroke.
– Och så tycker jag faktiskt att det alltid borde finnas med en ordningsvakt och en polis under hela vårdtiden.