Forskning om kränkningar i vården känsligt för personalen

Att vårdpersonal kränker patienter är så känsligt att det tystas ner. Ändå är det just öppenhet kolleger emellan som behövs för att situationer där patienter känner sig förminskade eller trampade på inte ska inträffa.

Varför är det så känsligt att prata om att vårdpersonal ibland kränker patienter? Ofta utan att mena det, kanske till och med helt omedvetet. Men känsliga – kanske tidigare utsatta – personer kan uppleva det som en kränkning att en smärtsam undersökning bara fortsätter fast de försöker säga stopp.

Barbro Wijma, professor emerita, har i sitt yrkesliv som gynekolog och psykoterapeut lyssnat på många patienters berättelser om vårdmöten där de har känt sig helt maktlösa. För 20 år sedan beslutade hon sig för att forska på hur vanligt det var med kränkningar i vården. Sedan dess har hon, och hennes forskarkolleger, mött motstånd de inte hade förväntat sig.

– Jag har träffat så många kränkta patienter och deras berättelser har lärt mig mycket. Till sist fick alla öden mig att reagera: vi kränker i vården fast vi kanske inte vet om det. Det var så mitt intresse för att börja forska om kränkningar väcktes, säger Barbro Wijma.

Vanligare bland kvinnor

Forskarteamet började med att ta fram ett mätinstrument. De utvecklade ett formulär där de ställde frågor om olika slags övergrepp: fysiskt våld, sexuellt våld, psykiskt våld och om övergrepp i vården. Mätinstrumentet visade att en av fem kvinnliga patienter och var elfte manlig patient någon gång upplevt och lidit av kränkningar i vården. Upplevelserna handlade om sådant som nedsättande kommentarer, nonchalant bemötande eller ovarsam behandling.

Den första artikeln om forskningsresultaten publicerades i den medicinska tidskriften The Lancet 2003. Förvånade författare fick ett krav från redaktionen innan publiceringen: ”Ta bort det som handlar om övergrepp i vården, annars kan vi inte publicera.”

– Vi blev chockade för vi ansåg att den typen av övergrepp var lika väldefinierade som andra övergrepp i vår studie. Men det var första gången vi stötte på det motstånd som sedan har varit signifikant för reaktionerna på våra forskningsresultat. Vi tog bort avsnittet om övergrepp i vården och räknade med att fördjupa ämnet och komma igen.

Många ömma tår

Forskningen kom att bli en lång rad år av ”två steg fram och ett steg bak”, berättar Barbro Wijma. Hon vet inte riktigt varför, men kan bara tolka det som att de har trampat på alltför många ömma tår. Det är känsligt när vårdpersonal, som har valt yrket för att de vill göra gott, får veta att de inte alltid gör det.

– Man skäms, tiger och tror att man är ensam om att ofrivilligt ha skadat en patient.

Det är starka berättelser forskarna har lyssnat till. I intervjustudier har kvinnor berättat om möten i vården där de har känt sig helt tillintetgjorda och förkrossade. Männens berättelser är inte lika vanliga, men de som upplevt sig kränkta beskriver mer känslor av frustration över sin bristande möjlighet att agera.

Har blivit lättare

För flera år sedan ville de bedriva studier på olika kliniker. Men frågan: ”Vi vill göra en studie om kränkningar i vården, kan vi komma till din klinik?” togs inte väl upp på den tiden. Det har blivit lättare.

Under forskningens sista del har teamet fört ut kunskapen om kränkningar till vårdpersonal med hjälp av dramapedagogik. Man har hållit workshops med personal som först fått i uppgift att tänka på situationer där patienter kan ha kränkts och sedan fått iscensätta situationer där de själva varit inblandade – som vittne, eller den som kränker. Genom rollspel har kränkningar och moraliska dilemman gjorts tydliga och kännbara.

– Rollspelet gör att det inte bara blir prat. Deltagarna lever sig in i känslan av att bevittna en kränkning eller själv kränka. Det är sådant man gärna är tyst om och skäms över, men att höra andras berättelser gör att skammen delas med hela gruppen, säger Barbro Wijma.

I rollspelen testar gruppen att agera på olika sätt för att påverka det som händer. Sedan diskuteras hur skeendet förändras beroende på hur de agerar.

Har förbättrat stämningen

Att utvärdera effekterna av dramapedagogiken har, enligt Barbro Wijma, inte varit helt lätt. Forskarna har skickat ut formulär och genomfört både observationer och kvalitativa intervjuer. De har funnit att stämningen på klinikerna har blivit bättre efter det att personalen har deltagit i workshops. Liksom förmågan att ingripa vid situationer där man uppfattar att patienten känner sig utsatt.

– Även om resultateten är tydliga är det en krävande utbildning som kan avskräcka klinikledningar. Därför arbetar vi nu med att ta fram även enklare utbildningar som vi hoppas ska kunna spridas mer.

Lära av misstagen

20 år har gått. Forskarna vill sprida resultatet och hoppas att arbetet med att öka medvetenheten kring kränkningar i vården ska få fortsätta. Barbro Wijma önskar att både Sveriges kommuner och landsting och Socialstyrelsen driver på så att både workshops och utbildningar i mindre format etableras på landets kliniker.

– Kränkningar kommer alltid att inträffa, men vi i vården är skyldiga patienter att ta hand om det som hänt och hjälpa dem att bearbeta upplevelsen. Och vi är skyldiga oss själva att lära av våra misstag.

Barbro Wijmas råd till vårdpersonal:

• Acceptera att kränkningar sker och stå för det som har skett.
• Vårda din moraliska kompass – och följ den.
• När det gått fel – utforska patientens upplevelse.
• Försök vara öppen och dela din upplevelse med kolleger.

Och till ledningar:

• Inse att personalens moraliska kompass är viktig och att den kan förstöras om man känner sig tvungen att handla emot sin övertygelse om vad som är rätt.