– När jag blev antagen som doktorand 2002 fick jag höra att vården av höftfrakturpatienter var ett ”sönderforskat” ämne. Men det finns massor kvar att göra för den här patientgruppen, säger Ami Hommel som under praktiskt taget hela sitt yrkesliv fokuserat på att förbättra den ortopediska vården, främst för gamla och sköra patienter som drabbas av höftfraktur.

Snabbspår för äldre

När hon 2007 disputerade på en avhandling om hur patientsäkerheten för den här patientgruppen kan förbättras blev det startskottet till de snabbspår för äldre med höftfraktur som i dag finns på så gott som alla svenska sjukhus och även på sjukhus utomlands.

Två år efter disputationen blev Ami Hommel den första sjuksköterskan som fick ta emot Salus Ansvars vårdpris, numera Vårdförbundspriset, som den gången bestod i en check på 250 000 kronor. För fyra år sedan valdes hon till ordförande i Svensk sjuksköterskeförening. I tisdags omvaldes hon för ytterligare en fyraårsperiod.

Ami Hommel har genom åren skrivit ett stort antal forskningsartiklar och flera böcker om ortopedisk omvårdnad, handlett doktorander och lyckats bygga upp ett gediget nationellt och internationellt forskningsnätverk bland ortopedisjuksköterskor.

Den 8 maj i år signerade Malmö universitets rektor, Kerstin Tham, dokumenten som visar att Ami Hommel nu också kan titulera sig professor i vårdvetenskap

 – Det känns bra. Framför allt är jag glad över att ha blivit granskad och godkänd av de sakkunniga, säger Ami Hommel.

Förebild för andra

Förutom att hon beskrivits som vetenskapligt och pedagogiskt skicklig har hon av de sakkunniga också omnämnts som ”en ödmjuk och fantastisk vän som får alla andra att inse att man kan nå hur långt som helst”.

I sin installationsföreläsning den 19 juni kommer hon bland annat att fokusera på hur mycket det finns kvar att göra för att förbättra vården och omvårdnaden för de äldre ortopedpatienterna, med tonvikt på dem som drabbas av höftfraktur.

– I dag är ortopederna så skickliga kirurger så det är inte hur man sätter in skruvar, plattor och proteser som är det viktiga att forska på utan vad vi gör med patienterna. Hur kan vi fortsätta att förbättra för de äldre så att de kan klara av en så pass tuff operation som det faktiskt är?