Ambulanssjuksköterskan Anders Svensson vet hur det känns att vara först på plats när någon utsatts för våld, när ett litet barn är skadat eller när det är för sent att rädda liv. Han är snart lektor vid Linnéuniversitetet och disputerade nyligen på en avhandling om tidig närvaro vid akuta situationer.

Att vara först på plats kan stressa vana ambulanssjuksköterskor. På landsbygden är det räddningstjänsten och ibland sjuksköterskor inom hemsjukvården som blir utlarmade när ambulansen är för långt bort.

Utsätts för oro och stress

– Att andra än ambulanspersonal rycker ut vid larm räddar liv, men de utsätts för oro och stress. Sjuksköterskor som snabbt måste lämna en svårt sjuk, kanske palliativ patient, när larmet går ställs in för ett etiskt dilemma. Deltidsbrandmän kommer till en akut situation, relativt oförberedda på död och tragik som de plötsligt kan stå inför, säger Anders Svensson.

2009 kom Socialstyrelsens föreskrift om ambulanssjukvård och sedan dess har funktionen IVPA – I Väntan På Ambulans – utvecklats på den svenska landsbygden. 278 av Sveriges 290 kommuner har funktionen. Den innebär att en kommunresurs, via larmcentralen, rycker ut vid prio 1-uppdrag – när den hjälpsökande bedöms befinna sig i ett livshotande tillstånd och ambulansen är långt borta.

Kräver rätt förutsättningar

Anders Svensson är inte kritiskt till IVPA-funktionen, men understryker vikten av att de personer som rycker ut på larm ska få rätt förutsättningar för uppdraget.

I en av sina studier har han intervjuat åtta sjuksköterskor inom hemsjukvården med IVPA-uppdrag. Ett larm, som innebär att de kanske måste lämna svårt sjuka patienter, kan komma när som helst. Arbetsgivaren har överlåtit till sjuksköterskorna själva att prioritera när de ska stanna eller snabbt ge sig iväg.

– Min uppfattning är att hälso- och sjukvården är bra på att implementera nya arbetssätt, men sämre på att utvärdera hur de fungerar. För att en sådan här organisation ska fungera krävs både utbildning och rätt förutsättningar. När det gäller det sistnämnda finns mycket övrigt att önska.

Ska vara existentiellt stöd

Rätt utbildning är, enligt Anders Svensson, inte det stora problemet. De flesta livräddande insatser är basala åtgärder som hjärt-lungräddning och att stoppa blödningar. Men brandmän och kommunala sjuksköterskor har en viktig roll när det gäller att vara det existentiella stöd som patienten behöver. Det är den delen av insatsen som kräver rätt förutsättningar.

– Får inte personerna som larmas ut något stöd från arbetsgivaren finns risk att vården så småningom får ytterligare hjälpsökande i form av personal med psykisk ohälsa. Inom räddningstjänst och ambulanssjukvård stöttar man varandra, men sjuksköterskor inom hemsjukvården lämnas ensamma med sina upplevelser.

Anders Svensson har studerat 600 larm. De som har IVPA-uppdrag rycker ut vid de värsta och mest akuta larmen: självmord, våld, svårt sjuka – ibland döende – barn. När ambulansen kommer och har åkt därifrån med patienten blir hjälparen lämnad ensam kvar på platsen. Han vill att arbetsgivare inser vikten av att ge dem det stöd de behöver.