Åtta veckor efter förlossningen får kvinnor i bristningsregistret en enkät att fylla i, med frågor om hur de mår och läker. Överraskande många väljer att skriva mer än så, berättar barnmorskan Maria Lindqvist, forskare vid Umeå universitet.

I sin senaste studie har hon analyserat fritextsvar, skrivna av kvinnor som fått en diagnostiserad grad två-bristning när de födde barn.

Ska det vara så här?

Här finns både korta tillägg och långa personliga berättelser om dålig information från vården, en kropp som inte känns som förut, urinläckage, sorg över sex som gör ont och allmän förvåning över att den där lilla bristningen – som barnmorskan sa var så normal – ger så mycket mer besvär än vad de flesta hade trott.

– Det var slående att de här kvinnorna inte tyckte att de fått information från vården om att det kan vara så här komplicerat. De hade fått höra att de inte gått sönder så mycket, att det inte är någon fara och att de kommer att läka fint, säger Maria Lindqvist som tillsammans med sin forskargrupp har valt att döpa studien till "Taken by surprise" = tagen på sängen.

Många tar också upp att de har problem med samlivet och känner oro för det. Ska det göra så här ont? Kommer det alltid att vara så här? Ärr skaver och det känns trångt, många upplever att de är för tajt sydda.

Bristande bemötande

Det här är den tredje studien utifrån fritextsvaren i bristningsregistret. Tidigare har Maria Lindqvist tittat på tredje och fjärde gradens bristningar och de fritextsvar som kvinnor antecknat i enkäter som skickats ut vid åtta veckor och även ett år efter förlossningen.

Kvinnor med större bristningar har mer smärta och svårare fysiska problem åtta veckor efter sin förlossning. Men det finns också många likheter i deras svar.

Utifrån de tre studierna kan Maria Lindqvist se mönster: att oavsett bristningsgrad har kvinnorna känt sig oförberedda, dåligt informerade och inte fått tillräckligt bra uppföljning. Gemensamt är också upplevelsen av bristande bemötande i vården.

– Det går som ett stråk genom svaren, att kvinnorna kan uppleva vårt normaliserande som ett nonchalerande. Vi ska absolut säga att det är helt normalt, att de läker fint och att det tar tid. Men vi måste också lyssna in och möta varje kvinna som individ. Det är det stora som vi behöver jobba med, säger Maria Lindqvist.

Veta vad som hänt

Hon ser det också som en självklarhet att alla kvinnor ska få veta var de gått sönder innan de lämnar förlossningsrummet, vilken återhämtningsperiod de kan behöva räkna med och var de ska söka hjälp om de får problem.

Kunskap lugnar mer än orden "det är ingen fara, du har bara fått en grad två-bristning". Särskilt eftersom känslan i kroppen är att allt känns "annorlunda", som många med grad två-bristningar beskriver det i fritextsvaren.

Vården behöver också bli bättre på att ställa frågor om sex på ett bra sätt, konstaterar Maria Lindqvist. Hennes studier visar tydligt att det här är något kvinnor både vill och behöver få prata om.

Underlätta samlivet

Ett första steg är att använda sig av patientinformationen som finns på bäckenbottenutbildning.se, där det bland annat står att penetrerande sex bör undvikas så länge såret fortfarande läker.

– Vi behöver prata med kvinnorna om att samlivet kan bli en stor utmaning. Men både barnmorskor och läkare skulle också kunna bli bättre på att ge råd kring hur samlivet kan underlättas, eller remittera vidare om man själv saknar den kompetensen.