Hur kom du på idén?

— Det började med en av våra rapporter. Vi brukar vara 10-15 pers på dem – så kommer man en natt och löser av och ser att där står 45 personer. Jag tog en bild på gruppen först och sen tänkte jag, "vänta lite, det här kommer jag aldrig se mer". Så jag pratade med min chef som kollade att det gick bra att jag fotograferade under arbetet och sen gick jag hem och studerade krigsfotografi. Jag är porträtt- och bröllopsfotograf egentligen, men det här är som att man är mitt i en konflikt. Och jag har privilegiet att veta vad det handlar om – det är skillnaden mellan mig och journalister, att jag lever i det här.

Dana Yamini
Dana Yamini. Foto: Privat

Vilka förhållanden hade du att arbeta i?

— Jag jobbade ju samtidigt, så jag bad folk att ropa om det hände nåt specifikt, till exempel ”nu ska vi extubera”. Då fick jag en kollega att lösa av mig. Jag visste att jag hade ju fem, max tio, minuter på mig att springa till salen, byta om, gå in, ta bilder, ut igen, byta om igen. Mina kolleger var väldigt hjälpsamma. Men ibland fick jag lägga ner kameran, ta på handskarna och rycka in. Bilden spelar ju ingen roll i sådana situationer.

Missa inte det senaste från Vårdfokus! Prenumerera på vårt nyhetsbrev

Det låter väldigt stressigt?

— Ja, att jobba tolv timmar under de förhållandena, det är… Först nu i efterhand har tröttheten kommit. Vi visste ju ingenting från början. Det var en fruktansvärd situation, rent kunskapsmässigt, tills vi förstod vad vi gjorde.

Var det svårt att fotografera i skyddsutrustning?

— Jag tog med en kamera som jag har med skärm på baksidan. Men jag hittade ett sätt att göra det på, efter första tio bilderna satt det.

Vad fick du för reaktioner från kollegerna?

— De var först lite tveksamma. Men sen drog de nästan i mig och var väldigt noga med att släppa fram mig. Efter ett par tre dagar var det öppen famn från de flesta.

Vad händer nu?

— 70 personer har beställt ett album, men det vi är ute efter allihopa – inte bara jag, utan alla som jag jobbar med – är en utställning. Jag har också fortsatt projektet med att ta porträttbilder. Om det blir ett separat album eller kanske en plansch, det får vi se. Om jag får önska ska också kollegerna på miva, den medicinska intensivvårdsavdelningen som kommit lite i skymundan få lite uppmärksamhet – jag kunde tyvärr inte springa mellan två avdelningar och fotografera. Men de förtjänar att hyllas. Liksom våra chefer, som jag vill rikta ett stort tack och mycket stolthet till. Utan dem hade det aldrig fungerat under de två första veckorna, de var med oss 24/7 på plats, fysiskt.