Seminariet om vård av barn och unga med könsdyfori var ett samarrangemang mellan Barnombudsmannen, BO, och Statens medicinsk-etiska råd, Smer.

Representanter från vårdprofessionen, myndigheter och ideella organisationer, barnrättsexperter och etiker deltog. Etik, barns rättigheter och evidens av tidiga insatser diskuterades ur olika vinklar liksom även konsekvenser av att avstå från behandling.

Polarisering

Sedan regeringen 2018 lade fram ett förslag på ny lagstiftning för unga transpersoner, där bland annat kirurgiska ingrepp i underlivet föreslogs tillåtas före 18 års ålder i vissa fall, har motsättningarna mellan olika grupper skärpts. Regeringens förslag fick hård kritik av Lagrådet och avstyrktes av Smer. Ett avsnitt av Uppdrag granskning i Svt ledde till ännu hårdare debatt om irreversibla, det vill säga oåterkalleliga, behandlingar för barn och ungdomar under 18.

Sofia Nilsson, RD-poilitiker C och ledamot i Smer och ssk
Sofia Nilsson (C), ledamot i Smer och sjuksköterska, trycker på att man måste se till hela individen.

– Läget har blivit så otroligt polariserat. Vi vill höja kunskapsnivån, få en bred översikt och få ihop grupperna, säger Sofia Nilsson (C), riksdagspolitiker och ledamot i Smer.

Hon var moderator på seminariet.

– Vi har en stor grupp unga med könsdysfori som mår dåligt och inte kan vänta på hjälp utan behöver den nu, det ligger i den ena vågskålen. I den andra vågskålen ligger att vården måste bygga på kunskap och evidens och vara patientsäker, säger hon till Vårdfokus när hon sammanfattar problematiken efter seminariet.

Interjvuer med transungdomar

Experter och vuxenvärlden framför ofta att barnen och ungdomarna bör vänta, att det är ett sätt att hindra att de ångrar sig när de blir äldre, att det går för fort.

Men ungdomarna själva upplever tvärtom att det går alldeles för sakta, på det gavs flera exempel under dagen. 

Rebecka Pomering, jurist hos BO, presenterade en ny fokusundersökning om barns och ungas upplevelser av den könsbekräftande vården. Intervjuerna med sju transungdomar, 15–17 år, kommer att ligga till grund för en riksomfattande enkät.

För långa köer, brist på information under vård och behandling, för lite stöd och ojämlik tillgång till vård, var ungdomarnas huvudpunkter.

Den långa väntan och ovissheten kan leda till psykisk ohälsa och självmordsrisk poängterade de och påtalade ett moment 22. Om man till slut får en utredning förutsätts man må mycket dåligt för att kunna få hjälp men man får inte vara för självmordsbenägen – då anses man för skör för behandling.

Svårt för icke-binära

I intervjuerna lyftes också den ojämlika situationen för icke-binära under 18 år. Icke-binära är de som varken identifierar sig som man eller kvinna, eller som både och. De har betydligt mindre chans att få utredning och könsbekräftande vård. Intervjupersonerna upplevde att vården saknar förståelse för dem som grupp.

– Utifrån barnkonventionen har de unga rätt till information och de vuxna ska försäkra sig om att den gått fram. De har rätt till delaktighet, inflytande och likabehandling. Vid psykisk ohälsa är det viktigt att ta könsdysfori på allvar och ge de unga rätt stöd, avslutande Rebecka Pomering på BO.

Mayson Joacimsbarn Persson, vice ordförande för RFSL ungdom, och Therese Fredros, styrelseledamot för Transammans, presenterade vad barn och unga i deras organisationer hade för erfarenheter av vården. 

De långa väntetiderna återkom som problem. En förbättring skulle vara om det blev lättare att få remiss, ett förslag var egenremiss för första besöket. Jämlikare vård över landet och individualiserad vård, att se till varje person, var två viktiga punkter.

Pubertet kan skrämma

Ett vanligt argument mot att ge unga könsbekräftande behandling är att delar av behandlingen är irreversibel och inte går att ångra. Transsammans och RFSL ungdom påpekade att även en oönskad pubertet är irreversibel och upplevs som skrämmande. Den negativa  debatten om könsbekräftande vård av unga skapar misstro och oro i gruppen, betonade de.

Mayson Joacimsbarn Persson, var positiv till arbetet med kunskapsstöd som pågår hos Socialstyrelsen och betonade att kunskapssatsningar behövs. 

– Kommunikation och vård efter behov måste bli standard även inom den könsbekräftande vården, avslutade hen.

”Våga ta i frågan”

Politikern och Smer-ledamoten Sofia Nilsson (C) är sjuksköterska till yrket. Hennes råd till andra sjuksköterskor är att se till helheten och vad som är medicinskt bäst för barnet.

– Vi sjuksköterskor funderar mycket kring helheten. Vi måste se barnet – individen – och bemöta det på ett bra sätt. Jag reagerade starkast på att de inte kände sig sedda för vad de var utan bara för vad de sökte för, att de var tvungna att försvara sig. Vi måste våga ta i den här frågan och absolut inte bemöta dem med att de ska låta livet ha sin gång.