Så fick biomedicinska analytikern Linda Wass en postdok vid Stanford
Biomedicinska analytikern Linda Wass har bytt Göteborg mot Kalifornien för en två år lång period som postdoktor. Vid Stanford, ett av världens högst rankade universitet, ingår hon i ett forskningsprojekt om cytomegalovirus och hur det påverkar cancersjukdomar.
I december förra året disputerade Linda Wass vid Göteborgs universitet. Hennes avhandling handlar om den fästingburna bakterieinfektionen neoehrlichios. Sedan 2015 har hon ingått i en forskningsgrupp som studerar hur bakterien Neoehrlichia mikurensis orsakar sjukdom hos människor. Men för ett halvår sedan bar det iväg till USA och en tjänst som postdoktor. Vårdfokus fick en pratstund med Linda på telefon.
Hur får man en postdok vid Stanford?
− En kollega i min forskningsgrupp gjorde sin postdok på samma labb här för några år sedan och hon rekommenderade mig. Jag visste att de arbetar med CyTOF, en speciell tillämpning av masscytometri, så jag skaffade mig kompetens inom det och kontaktade dem. Efter flera videomöten fick jag erbjudande om att Stanford skulle betala min lön och jag kunde påbörja processen med att skaffa visum och ordna allt annat. Sedan fick jag också stipendier och ALF-medel.
Hur var det att komma dit?
− Det var omvälvande och väldigt mycket praktiskt att ordna med till en början: telefon, bankkonto, amerikanskt personnummer, passerkort. Jag var tacksam för att jag hade en vecka att ta mig an allt detta innan jag skulle börja jobba på labbet. De första månaderna fick jag bo i en lägenhet som Stanford hyr ut till nyanlända. Men nu har jag flyttat till en egen lägenhet som jag delar med en annan tjej. Det är jättebra, för det är enormt dyrt att leva här och det är fint att ha någon att prata med när man kommer hem.
Forskningsprojekt om cytomegalovirus
Hur är miljön där?
− Det är ett helt annat klimat på universitetet än jag är van vid. Det märks att det är ett elituniversitet, folk är resultatinriktade och har tydliga mål. Jag funderar på om det kan bli ett problem när man forskar, eftersom man inte alltid får otroliga resultat. Men jag trivs jättebra och får lära mig massor. Att skaffa sig kontakter och nätverka är också väldigt viktigt här så jag går på många lunchseminarier, utflykter och olika events. Man träffar folk från hela världen och får nya vänner.
Vad handlar projektet om som du arbetar med?
− Vi forskar på cytomegalovirus, som tillhör herpesgruppen, och hur det påverkar cancersjukdomar av typen T-cellslymfom. Jag jobbar främst med själva experimenten och analyserar patientprover med olika metoder. CyTOF är en häftig metod, man kan studera en cell åt gången väldigt noggrant och få ut jättemycket information.
Så nu har du bytt bakterier mot virus?
− Ja, det är spännande att lära sig nya saker, men jag kan sakna min gamla forskning ändå. Jag brann för det och tyckte om att det är en patientnära forskning där man direkt ser nyttan med det man gör. Det är ju väldigt tillfredsställande.
Tips för att få postdok vid Stanford
Vad har du för framtidsplaner?
− Här har ju alla så stora drömmar, de har ettårsplaner, femårsplaner och tioårsplaner. Jag har nog aldrig fungerat riktigt så. Men jag tror inte att jag blir kvar i USA ändå, jag vill nog leva i Sverige och ibland kan jag känna väldigt mycket hemlängtan. Kanske fortsätter jag forska inom mitt gamla område, eller så ägnar jag mig åt innovation och utveckling inom privat vård eller läkemedelsföretag. Vi får se vad det blir!
Vad vill du ge för råd till den som vill forska?
− Plocka lite kurser inom områden som intresserar dig och håll dörren öppen för en akademisk karriär! Jag började med att ta några distanskurser, läste på kvällarna och tog en magisterexamen. Sedan fick jag en projektanställning på deltid i Christine Wennerås forskningsgrupp 2015 och började där som doktorand 2019. Jag jobbade kliniskt på Sahlgrenska samtidigt och det var jättebra att ha en fot kvar på golvet. Jag tycker att vi biomedicinska analytiker behövs inom forskningen och det är en bra erfarenhet att ha jobbat på sjukhus.