Känsligt när dna blottläggs i labbet: ”Passar mig att det är pilligt”
Biomedicinska analytikern Mimi Sanusi-Hartikainen utvinner de allra minsta beståndsdelarna – dna – ur vävnadsprover. Molekylärpatologin växer i takt med att nya metoder för precisionsmedicin utvecklas. ”Vi måste alltid ligga i framkant”, säger hon.
Avdelningen för molekylär cancerdiagnostik är en del av klinisk patologi på Karolinska Sjukhuset i Solna. Hit kommer prover där läkaren bedömt att patientens gener kan berätta vilken behandling som behövs.
– Vi letar efter vissa mutationer och kan ge svar på om de finns eller inte, förklarar biomedicinska analytikern Mimi Sanusi-Hartikainen.
Processen att extrahera dna är omständlig och avancerad.
– Jag har upptäckt att jag är ganska pillig, därför passar det mig. Det krävs en viss känsla i handlaget.
Förvaras i klossar
De små bitarna av exempelvis lunga, tarm och lever som plockats ut vid operation förvaras i formalinfixerade, paraffininbäddade klossar. Dessa snittas i en mikrotom som påminner om en skärmaskin i en charkdisk.
De hyvlade skivorna är flortunna, endast fyra mikrometer, och hanteras varsamt med pincett. Först läggs de i ett vattenbad, därefter på glas och i små rullar som placeras i provrör.
– Det är jätteviktigt att rengöra ytorna noga när man byter material eftersom dna kontamineras så lätt och kan bli obrukbart, säger Mimi Sanusi-Hartikainen.
Spränger cellkärnan
Provrören värmebehandlas så att paraffinet smälter. För att komma åt dna:t måste cellkärnan sprängas. Då tillsätts en flytande lysisbuffert och ett enzym, som skakas över natten. Därefter tvättas blandningen i flera steg. Till sist separeras de negativt laddade dna-molekylerna med hjälp av en magnet.
– Här simmar rent dna runt, säger Mimi Sanusi-Hartikainen och visar ett rack i kylen med provrör innehållande en klar vätska.
Varje dna-sträng innehåller tusentals gener. Med olika metoder kan antingen en ”panel”, det vill säga ett visst antal, gener undersökas, eller en sekvens där det uppstått en mutation som orsakat cancer.
Dyra analyser
Tekniken blir allt mer efterfrågad i takt med att nya framsteg görs inom så kallad precisionsmedicin. De senaste åren har personalstyrkan på labbet mer än fördubblats, från sex till tretton tjänster.
– Cancerforskning är ett väldigt stort område och som universitetssjukhus måste vi ligga i framkant. Det märks att man satsar mycket på oss, till exempel i inköp av maskiner. Analyserna är också väldigt dyra att genomföra jämfört med andra patologiska analysmetoder som infärgning, säger Mimi Sanusi-Hartikainen.
Flera av hennes biomedicinska analytiker-kollegor har läst en master eller doktorerat. Själv inriktade hon sig redan under utbildningen mot mikrobiologi.
– Jobbet känns väldigt meningsfullt. Bakom varje prov finns en person som kan få rätt hjälp.