När döden satt i väntrummet
Det senaste smittkoppsutbrottet i Sverige inträffade i Stockholm 1963. 27 personer insjuknade och fyra dog. Människor över hela landet lät vaccinera sig, den här bilden är från Dalarna. Foto: Degerfors hembygdsförening
Historiskt

När döden satt i väntrummet

I januari 1932 sökte en mamma vård för sin febriga och prickiga bebis på en vårdcentral i Malmö. Det blev startskottet för en massvaccinering i staden — en kamp mot klockan för att stoppa en hotande epidemi.

4 september 2018

Sjuksköterskan Sigrid Mathiasson, eller syster Sigrid som hon kallades, slängde en trött blick bort mot dörren där män, kvinnor, barn och ungdomar träget väntade på sin tur. Utanför Malmös gymnastikhallar, skolor, församlingshem och polikliniker ringlade köer av människor som ville vaccinera sig för att undgå den smittkopps­epidemi som just drabbat staden.

Allt började den 14 januari då en mamma kom med sin sjuka fyra månader gamla dotter till en mottagning i Malmö. Flickan hade haft hög feber en vecka och hade nu börjat få utslag i ansiktet, på ryggen och händerna. Mamman satt med sin sjuka bebis i det proppfulla väntrummet i en halvtimme innan de fick träffa en läkare. Han kunde ganska snart konstatera att den lilla flickan drabbats av smittkoppor och skickade henne omedelbart till epidemisjukhuset.

Smittad i Sovjet

Det var stadsläkaren som hade ansvar för smittskyddet. I Malmö fanns vid den här tiden en mycket driftig person på den posten, Axel Höjer. Han satte omedelbart i gång att organisera arbetet för att förhindra smittspridningen. Runt om i staden öppnade man provisoriska vaccinationscentraler. All tillgänglig personal kallades in för att hjälpa till. Personalrullorna över de sjuksköterskor som arbetade extra med vaccinering de där dagarna omfattar 20 hela sidor.

Man kunde snart konstatera att den lilla sjuka flickan från väntrummet blivit smittad av sin far. Han var murare och hade fått med sig sjukdomen från Sovjetunionen där han arbetat en period. Pappan mindes att han hade haft några ”bobbor” i ansiktet, men trodde att det var vanliga finnar och blev aldrig orolig över dem. Han låg sjuk några veckor, men tillfrisknade snart.

Tonade ner farhågor

Första gången som tidningarna rapporterade om fallet var den 16 januari 1932, men man försökte då tona ner alla farhågor. Alla personer i och runt flickans familj — släkt, grannar och andra bekanta — vaccinerades snabbt. Därefter sökte man upp de 18 personer som hade suttit i samma väntrum. Ett hundratal personer blev vaccinerade de första dagarna och det fanns ingen anledning till oro, menade stadsläkaren. Faran skulle snart vara över, trodde han. Men han hade fel.

Den 31 januari hade ytterligare fyra personer insjuknat, en av dem var en läkare som fick smittan genom att vistas i samma rum som den lilla flickan. Nu vidgades arbetet. De som träffat den smittbärande flickan i väntrummet fick beskriva var de varit och vilka de varit i kontakt med under de senaste dagarna och alla letades upp.

Smittspårade i kyrkor

Personer som åkt med samma bussar och spårvagnar, som besökt samma kyrkor eller fester — alla spårades och vaccinerades. Berörda myndigheter beslutade gemensamt att ordna allmän vaccination av stadens befolkning. De utfärdade samtidigt ett nöjesförbud, som innebar att teatrar, biografer och andra samlingsställen stängde.

Stadsläkaren Höjer tog också till den ovanliga åtgärden att prata till allmänheten via radion. Alla som hade känt av huvudvärk, ont i korsryggen och frossa uppmanades att vända sig till sjukvården. Han manade till lugn och underströk vikten av att till varje pris undvika panik och att uppsöka de tillfälliga vaccinationslokaler som öppnades runt om i stan.

Ett första dödsoffer

Och det fungerade. Redan den första och and­ra februari rapporterades det om hur tusentals människor sökte sig till vaccinationsställena.

Samtidigt insjuknade flera av de personer som suttit i samma väntrum som den sjuka bebisen. Den 2 februari meddelade stadsläkare Höjer att epidemin nu tagit sitt första dödsoffer, en 30-årig kvinna som efterlämnade man och en liten dotter. Tio personer i Malmö fick smittkoppor den här vintern, den unga mamman var den enda som inte klarade sig.

Sjuksköterskan Sigrid Mathiasson var en av dem som fick rycka in under den intensiva vacci­nationsperioden 1932. I vanliga fall arbetade hon på Malmö allmänna sjukhus, nu fick hon och hennes kolleger göra sina dryga pass i tillfälligt iordningställda lokaler. Syster Sigrid, som hon kallades, var 33 år och redan en erfaren sjuksköterska trots att vägen till yrkestiteln varit lång och krokig.

Långa arbetspass för sjuksköterskorna

13 år gammal tvingades hon lämna föräldragården sydost om Malmö och försörja sig själv. Hennes och de fem syskonens far hade ”under sinnesförvirring” tagit sitt liv. Sigrid tog jobb som piga på ett stort säteri. Först sju år senare, efter att också ha varit tvätterska på ett av de största godsen i Skåne, kunde hon börja studera till sjuksköterska 1919.

När smittkoppsutbrottet kom hade hon hunnit avancera till den ansvarsfulla positionen som avdelningssköterska. Det var nog alldeles självklart för henne att arbeta extra under massvacci­neringen. Men det var långa arbetspass, ibland kunde personalen få arbeta tio-elva timmar för att beta av kön.

Tidningarnas artiklar talade om både panik och om den lyckade vaccinationskampanjen. Ur Dagens Nyheter den 2 februari 1932.

Koppvaccinering var ingenting nytt, redan 1816 hade man stiftat en lag om obligatorisk smittkoppsvaccinering av alla skolbarn i Sverige. I varje socken fanns länge en särskild person utsedd som vaccinatör, ofta var det klockaren eller skolläraren. Först 1916 blev vaccinering ett jobb för medicinskt utbildad personal. Det fanns dock ett ganska stort motstånd mot vaccination som på många sätt liknade det som finns i dag. Motståndarna betvivlade vaccinets effekt och menade att det inte kunde bevisas att de färre sjukdomsfallen hade att göra med vaccineringen. Det fanns också mycket oro för att vaccinet skulle göra människor sjuka.

”Vaccinationsstrejker” bröt ut

Medicinalstyrelsen sammanställde varje år rapporter om hälsoläget i riket, och under 1930-talet konstaterade man bekymrat att det på vissa håll utbrutit vad man kallade ”vaccinationsstrejker”.

Men i Malmö var alla sådana diskussioner som bortblåsta under januari och februari 1932. När den intensiva perioden var över kunde man konstatera att allmänna och privata sjukvårdare tillsammans hade vaccinerat 113 000 personer på nio dagar. 97 procent av Malmös befolkning hade nu smittkoppsskydd.

Också vaccineringen tog sin tribut. En person avled i sviterna av ympningen, något som självklart gav de aktiva motståndarna nya argument.

Axel Höjer blev några år senare chef för Medicinalstyrelsen. Sigrid däremot blev kvar på sjukhuset i Malmö till sin pensionering.

Text: Elisabeth Renström 

Källor: Medicinalstyrelsens rapport om hälso- och sjukvård 1932, Malmö stadsarkiv, Vård- och omsorgshistorisk databas, Folkbokföringen, Svd och DN.

TRE STORA UTBROTT UNDER 1900-TALET

1917 Umeå: Man trodde först att det var vattkoppor. Smittan kom med tåg när krigsinvalider från fronterna i Europa passerade Umeå. En stationskarl i Vännäs blev den förste att smittas. Åtta personer avled.1932 Malmö: Smittan kom från Sovjetunionen där en Malmöbo arbetat en tid. Tio personer insjuknade och en av dem avled.1963 Stockholm: Denna gång kom smittan med flyg från Australien och Indonesien. Av de 27 personer som insjuknade dog fyra.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida