Svensk sjuksköterska startade sin egen hjälporganisation
Sjuksköterskan Israa Abdali tröttnade på omvärldens bristande engagemang för Syrien och startade en egen hjälporganisation. På mindre än två år har hon gjort fyra resor till landet där hon både hjälpt skadade men också delat ut insamlade förnödenheter.
– Det tragiska är att många verkar ha glömt bort Syrien. Det gör mig ledsen, för som jag ser det har vi en skyldighet att hjälpa våra medmänniskor. Särskilt vi som bor i trygga Sverige. Oavsett livssituation kan alla bidra på något sätt, säger svenska sjuksköterskan Israa Abdali.
Efter sju år av stridigheter ser det fortfarande ut som att lösningen på kriget i Syrien är långt borta. Den pågående fredsförhandlingen organiseras av Ryssland, som hela tiden stått på president Bashar al-Assads sida och därmed inte tillmäts särskilt stort förtroende som fredsmäklare från den syriska oppositionen.
”Väntar på att dö”
– Under perioder av vapenvila har befolkningen återfått någon form av hopp. De har öppnat sina butiker och försökt återgå till ett ”vanligt” liv. Men sen rycks allt bort igen. Den uppgivenhet som börjar sprida sig är förödande. Jag har träffat flera människor som säger att de nu bara väntar på att dö, och att de hoppas få göra det tillsammans med hela familjen, säger Israa Abdali.
I norra Syrien pågår Turkiets offensiv för att ta gränsområden från kurdiska styrkor. Samtidigt försöker den syriska regimen att återerövra de sista delarna av landet från rebeller. Det ökade våldet, främst i form av bombanfall, är koncentrerat till områden i provinserna nordöstra Hama, södra Aleppo och södra Idlib.
Livräddande insatser
Enligt Läkare utan gränser har tiotusentals familjer flytt norrut mot den turkiska gränsen. Där trängs de nu i tält och improviserade skydd i det bistra vintervädret.
För två år sedan berättade Vårdfokus om Israa Abdalis volontärarbete för organisationen ”Vi gör vad vi kan” på den grekiska ön Lesbos. Där fick hon vara med om flera omtumlande händelser, som direkt livräddande insatser på stranden efter att en båt med 200 flyktingar kapsejsat på Medelhavet.
Läs också: ”Stranden var vår akutmottagning”
En total chock
I takt med att allt fler volontärarbetare kom till Lesbos kände Israa att hon behövdes på annat håll. Ända sedan hennes favoritkusin dödades i ett bombanfall i början av kriget hade hon funderat på att återvända till Syrien – sina föräldrars hemland som hon inte hade varit i sedan 2011, innan striderna bröt ut.
I mitten av 2016 blev resan av, och den var en total chock. Fruktodlingarna och myllret av liv hade bytts ut mot en lång rad av ruiner där döden härskade. Hon besökte överfulla tältläger där risken för infektioner och andra sjukdomar ständigt var närvarande.
Med hjälp av vänner och släktingar i Sverige hade Israa samlat in pengar till mat och andra förödenheter. Hon la upp en text på Facebook och berättade om sitt projekt och bad om ytterligare hjälp. Gensvaret blev oväntat kraftigt.
– Det kändes som att varenda människa ville ge pengar, skor, kläder och mat. Jag blev så tagen av engagemanget och givmildheten att jag började gråta. Samtidigt insåg jag att det var dags att kavla upp ärmarna och börja organisera arbetet, säger Israa Abdali.
Fyra resor till Syrien
Hon startade en stiftelse med namnet Stand with Syria som hon driver tillsammans med två vänner. På kort tid har de blivit experter på logistik. De har ordnat med en stor lagerlokal dit gåvor från hela Sverige strömmar in. Totalt har det levererats fem containrar från Sverige till Syrien fulla med allt från kläder, mat och vatten till medicinska förnödenheter och godis.
Så gott det går vill Israa vara på plats för att leverera alla bidrag. Hittills har det blivit fyra resor, som hon har gjort på egen hand. Hon vill inte utsätta andra för fara. Dessutom är hennes filosofi att de som stödjer Stand with Syria med egna ögon ska kunna se att Israa är på plats där det behövs som mest och att deras donationer vekligen gör skillnad. Varje vecka lägger hon ut bilder och texter på Facebook med de senaste nyheterna.
– Det är en obeskrivlig känsla när vi öppnar en container och börjar dela ut saker. Trots att människorna i Syrien lever under svåra förhållanden så har de flesta en stark omtanke om andra. En dag delade vi ut godis till barn i ett läger. Det första de gjorde var att sträcka fram sina öppna påsar till mig och säga ”varsågod moster”.
Hjälper med knappa resurser
Stand with Syria har flera olika projekt. Bland annat har de bidragit till en klinik för kvinnor och nyfödda barn. Problemet är att de flesta sjukvårdsutbildade har lämnat landet. Därför stöttar Israa flera olika vårdenheter, bland annat genom att lära upp personalen.
Hon åker med ambulanser som bemannas av frivilliga mellan byarna för att delar ut förnödenheter och hjälpa till där det behövs. Vid flera tillfällen har läget blivit akut, då syriska och ryska stridsflygplan attackerat.
Hon har varit med när både levande och döda människor dragits fram ur raserade byggnader. Den medicinska utrustningen räcker inte långt, det handlar om att sätta förband och köra de svårast skadade till närmsta fungerande sjukhus.
Starka kontraster
En gång besökte hon en gammal skola som var halvt sönderbombad och där flera familjer hade sökt skydd. Några av kvinnorna var svårt medtagna, de behövde både näringsdropp och järninfusioner. Israa använde en sjal som stasband. Ett barn fick hjälpa till och hålla en mobiltelefon mot kvinnornas armar som arbetsbelysning.
– Det enda jag kunde tänka på var att jag ville ha en tuss med sprit till hands, för det är så jag är van att göra hemma. Kort därefter var vi tvungna att åka vidare, det var för farligt där. Men familjerna blev kvar, de hade ingenstans att ta vägen. Det är sådana kontraster hela tiden som påminner mig om att jag är svensk och har en trygghet att återvända till, säger Israa.
Vill skrika till omvärlden
Eftersom resurserna är knappa ser sig Israa inte främst som sjuksköterska när hon är i Syrien, utan som medmänniska. Det handlar för det mesta om att bara finnas till hands och lyssna.
– Jag har sett så många döda, men på något sätt har jag lärt mig att hantera det. Jag måste, för vi kan inte få dem åter. Det värsta är mötet med människor som förlorat allt; sitt hem och sin familj. Sorgen i deras ögon får mig att vilja skrika ut till omvärlden ”hallå, ser ni inte vad som händer här?” Jag önskar att vi kunde göra mer.
För tillfället arbetar Israa som distriktssköterska på en vårdcentral i Solna. Det är en timanställning, för hon vill kunna åka iväg till Syrien med kort varsel. Hon vet ännu inte när nästa resa blir av, men insamlingen till en ny containerleverans pågår för fullt.