HYVLA, KAPA, SKÄRA…
Nu är det dags igen — många miljoner och tusentals jobb ska bort i vården. Vad gör det då att 3,6 tjänster försvinner? Väldigt mycket, på en liten avdelning. Det vet personalen på infektionsavdelning 17 i Växjö.
Man sträcker sig hela tiden lite längre för att göra det så bra som möjligt för patienterna. Det känns som att jag ska täcka upp för de brister som finns i organisationen. För det är ju inte så att jag slutar göra vissa uppgifter bara för att vi blir färre«, säger Åsa Karlsson.
Hon har arbetat på infektionsavdelning 17 i åtta år. Fram till mitten av februari jobbade hon och hennes arbetskamrater intimt tillsammans kring varje patient, i en så kallad parvårdsmodell. En sjuksköterska och en undersköterska ansvarade för mellan fyra och sex patienter.
Det är ett arbetssätt som inte minst sjuksköterskorna har uppskattat, eftersom de aktivt har kunnat delta i den direkta omvårdnaden.
Nu kan de inte jobba på det sättet längre.
– Det som oroar mig mest är hur vi ska klara patientsäkerheten. Med mindre tid för patienterna riskerar tryckskadorna att öka, liksom fallolyckorna. Kanske hinner de inte få sina mediciner i tid samtidigt som risken för att vi ska göra fel ökar, säger Åsa.
Ledningen för länssjukvården har bestämt att det runt varje vårdplats endast ska finnas 1,3 personal (läs under- och sjuksköterskor), såväl på Centrallasarettet Växjö som på Ljungby sjukhus.
Beslutet gäller på samtliga avdelningar utom på intensivvårdsavdelningen, hjärtintensiven och onkologen. Någon hänsyn till att vårdtyngden varierar mellan olika avdelningar har inte tagits. Inte heller att ett sådant sätt att räkna slår hårdare mot avdelningar med få sängplatser.
Att bemanningstalet ska ligga på just 1,3 är något som har föreslagits av den privata konsultfirman Ledningsbolaget, som för landstingets räkning har gjort en genomlysning av sjukvården i Kronoberg.
I den slutrapport som lämnades till landstingsledningen i somras förklarar Ledningsbolaget att en så låg bemanning som 1,3 kräver stora avdelningar med 28 till 32 platser. Den anmärkningen har de högst ansvariga valt att ignorera.
På avdelning 17 finns det bara plats för 18 patienter, varav många ligger på enkelsal med sluss för att hindra infektionsspridning. Många är kraftigt påverkade av feber och behöver mycket hjälp. Det är vanligt med överbeläggningar och i tider med vinterkräksjuka kan ambulanserna stå i kö för att få lämna av patienter.
Innan neddragningen genomfördes var bemanningstalet på avdelningen 1,5. För att komma ned i 1,3 fick 3,6 tjänster dras in vilket i praktiken innebär att de i dag är två sjuksköterskor och två undersköterskor färre på lika många vårdplatser.
Det kan låta som en marginell minskning, men innebär i praktiken att minimibemanningen dagtid, när det är som allra mest att göra, har sjunkit från åtta till sex personer. Någon parvård går inte att bedriva längre. Sjuksköterskorna hinner inte vara med ute hos patienterna lika mycket som tidigare.
? Än har vi bara levt med det här i två veckor. Men jag är orolig för hur det blir i långa loppet. Det är lätt att göra fel om man är stressad, säger Åsa som just har gått på kvällspasset.
Hon får medhåll av Cecilia Eriksson, som är Vårdförbundets förtroendevalda på avdelningen.
? Risken för att vi ska drabbas av belastningsskador och stressrelaterade symtom har ökat i och med det här. Jag har emellanåt känt mig otillräcklig i mitt jobb, det blir inte precis bättre nu.
Tanken på att byta jobb har slagit dem, men än så länge håller den goda gemenskapen med arbetskamraterna dem kvar.
En som dock är orolig för personalflykt är Elisabeth Åström. Hon har arbetat på avdelningen sedan 1981. I dag är hon sektionsledare och huvudhandledare på avdelningen, som är en utbildningsavdelning.
? Jag är rädd för att de unga sjuksköterskor vi har försvinner innan de ens har hunnit fylla 30, på grund av för hög arbetsbelastning. Blir det så kommer vi bara att ha nya sjuksköterskor som arbetar här. Dräneras vi på kompetens kommer vi inte att kunna fortsätta att ta emot studenter.
De två avdelningscheferna Charlotte Svensson och Carina Hermansson, tidigare ordförande för Vårdförbundets lokala avdelning, måste se till att neddragningarna blir av. Men med tanke på patientsäkerheten och arbetsmiljön har de börjat mäta effekterna, bland annat sjukfrånvaron, kostnaderna för att ersätta personal och vilka avvikelser som kan vara relaterade till den ökade arbetsbelastningen.