Nu skrotas de farliga nålarna

Nu skrotas de farliga nålarna
Överfulla burkar är en stor källa till stickskador. Den nya "gula burken" som tagits fram skyddar personalen bättre. Illustration: Jeanette Engqvist

Blodsmitta. Den 1 maj är en milstolpe för alla inom vården. Äntligen ska de farliga sprutorna bort. Men fortfarande är det långt kvar innan alla kan sticka säkert och när olyckan väl är framme lämnas man nästan alltid ensam.

Rädda barn som springer och gömmer sig, missbrukare som vevar med armarna och kolleger som plötsligt sticker in huvudet och avbryter med en fråga. Många sjuksköterskor och barnmorskor lever farligt på jobbet när prover ska tas, ofta i stressiga situationer. Stick– och skärskador är den vanligaste arbetsolyckan bland Vårdförbundets medlemmar och nästan alla har själva råkat ut för det själva, eller känner någon som gjort det.

Nu ska det bli ändring på det. Vårdpersonal ska inte längre behöva jobba med hälsan som insats och den 1 maj börjar nya regler att gälla som är ett stort steg mot att stärka skyddet:

  • Sticksäkra nålar ska användas.
  • Personalen måste få information om hur produkterna fungerar.
  • ”Gula burken” får en ny standard som förhindrar att den blir proppfull, en stor källa till stickskador.?

Detta innebär också att skyddsombuden får ett starkare vapen i form av tydligare regler som ger större möjligheter att slå larm. Om säkra produkter inte används på arbetsplatsen trots att de går att köpa in, kan Arbetsmiljöverket kräva åtgärder och begära att böter döms ut.

Runt om i landet rustar man sig inför månadsskiftet: leverantörer fyller sina lager med sticksäkra produkter, Arbetsmiljöverket utbildar sina inspektörer och landsting startar informationskampanjer för sina anställda. Egentligen är det inget abrupt som sker utan den 1 maj är snarare kulmen på en stillsam revolution. Sverige har länge förberett sig inför det nya EU–direktiv som nu börjar föras in i de nationella lagstiftningarna och jämfört med många andra länder ligger vi långt framme även om ambitionsnivån har varierat mellan landstingen.

I och med regeländringen kommer det förebyggande arbetet inte längre att hänga på lokala eldsjälar utan det blir obligatoriskt i alla EU–länder att successivt byta ut farliga produkter.

Men även i fortsättningen kommer det att finnas situationer där man riskerar att sticka sig, till exempel inom smala, högspecialiserade verksamheter där det inte finns några sticksäkra produkter att få tag på. Dessutom ska gamla lager på sjukhus och vårdcentraler runt om i Sverige tömmas och upphandlingsavtal löpa ut, vilket innebär att det kan ta upp till fyra år innan överväxlingen till säkra produkter är klar.

Risken att bli smittad när man råkar sticka sig är liten. Ändå är det som att spela rysk roulette för det syns ju inte utanpå om patienten bär på hepatit eller hiv — eller om viruset hann vandra över till just dig. Alldeles oavsett kommer livet att förändras under lång tid framöver eftersom det kan dröja uppemot ett halvår innan provsvaren kommer och under tiden maler oron. ”Ångesten är nästan det värsta”, säger alla som Vårdfokus har talat med i samband med det här temanumret. Därför är siffran över hur många som erbjuds psykologstöd efter olyckan ett riktigt lågvattenmärke: bara 1 av 10. Kroppen tas nästan alltid om hand på infektionskliniken men själen glöms bort, visar en färsk undersökning som Vårdförbundet har gjort bland sina medlemmar.

I de nya reglerna skärps kraven på psykologiskt omhändertagande men det är inte självklart när man läser para­graferna för de är generellt skrivna och inte helt lätta att tolka. På en direkt fråga svarar dock Arbetsmiljö­verket att arbetsgivaren ska se till att den drabbade omedelbart tas om hand både psykiskt och fysiskt. Det låter bra, frågan är dock varför man inte tog chansen att formulera det i klartext, särskilt som det redan i dag finns andra föreskrifter som kräver samma sak men som uppenbarligen inte följs. Förhoppningsvis kommer den 1 maj att innebära att färre lämnas i sticket, när olyckan är ett faktum.

Däremot får vi fortsätta dras med undermålig statistik över antalet arbetsolyckor som beror på stick– och skärskador för trots att vårdpersonal riskerar att smittas av obotliga sjukdomar bara för att de gör sitt jobb, är det ingen som riktigt vet hur stort problemet är. Inför det här temanumret har därför Vårdförbundet gjort en egen enkät bland medlemmarna för att få en uppfattning om hur många som råkar ut för stick– och skärskador och glädjande nog visar den att problemet minskar. Men mörkertalet är stort och det råder fortfarande okunskap och förvirring ute på arbetsplatserna kring hur olyckorna ska rapporteras. Inte blir det bättre av att det är två olika lagstiftningar som styr rapporteringen som dessutom ska ske till två olika myndigheter där handläggare sitter och kodar för hand. Resultatet blir snarare ett sammelsurium, än statistik. Detta avspeglar sig också i Vårdförbundets undersökning som visar att över hälften av alla stick– och skärskador varken rapporteras eller utreds av arbetsgivaren.

Hur är det möjligt? Hur ska man kunna följa utvecklingen kring ett av vårdens största arbetsmiljöproblem om man inte ens har någon tillförlitlig, offentlig statistik som visar hur stort det är och kan följa upp vilka åtgärder som behövs och se vilka som fungerar? Det är många frågor som hänger kvar i luften, även fortsättningsvis.

Vårdförbundet har en nollvision mot stick– och skärskador och där är säkra produkter ett viktigt steg på vägen. Men det räcker inte att köpa in rätt saker, det gäller att få alla att använda dem också och även här finns hinder som lagstiftningen inte rår på: att det är jobbigt att lära nytt. Särskilt de som har jobbat länge är så vana vid hur de gamla nålarna sätts att det nästan sker reflexmässigt och är en del av yrkesstoltheten. Då kan det kännas motigt att börja om på nytt och lägga ett par veckor på att få in snitsen på en ny produkt. En leverantör som ofta är ute och demonstrerar säkra produkter berättar att det till och med händer att stickskydden monteras av för att få rätt känsla i handen. Kampen för en säkrare arbetsmiljö förs alltså inte bara mot dem som håller i pengarna, fortfarande är de säkra produkterna något dyrare, utan även mot dem som håller i sprutorna.

För att nå verklig förändring måste det förebyggande arbetet genomsyra hela arbetsplatsen på alla nivåer från golv till tak och diskussionen hållas levande på personalmöten och fortbildningar. Det krävs också en miljö där man inte skuldbelägger varandra när något har hänt utan drar lärdom av det, så att det inte sker igen. Detta kräver insatser från alla parter där cheferna har en jätteviktig uppgift i att driva fram ett sticksäkert arbetssätt och personalen har ett ansvar att verkligen göra som man ska. Och när det värsta ändå händer, ska ingen behöva bära sin ångest ensam.

Därför är den 1 maj inte någon slutpunkt i arbetet mot stick– och skärskador, utan snarare starten.

De tre största bovarna
Fortfarande finns det många oskyddade produkter kvar ute. De här ger störst risk att sticka sig:

Andel osäkra produkter:

  1. Injektionskanyler 66%
  2. Perifera infusionskanyler 50%
  3. Blodprovtagningsprodukter 40%

 

Säkra produkter skyddar
Utvecklingen går åt rätt håll, i takt med att osäkra produkter fasas ut sjunker andelen som sticker eller skär sig på jobbet. 2005 svarade 45 procent ”ja” på frågan om de hade stuckit sig under det senaste året. 2012 var siffran 8 procent, enligt Vårdförbundets undersökning.

Källa:

Grafiken bygger på rapporten En nollvision för blodsmitta, utgiven av Vårdförbundet, Kommunal och Vision 2013.

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida