Ätstörningar vid graviditet kartlagda
Fem procent har en pågående ätstörning i samband med graviditet och småbarnstid, visar ny undersökning.
Personal inom mödravård, barnhälsovård och ätstörningsvård har länge misstänkt att även gravida kvinnor lider av ätstörningar. En ny kartläggning från Kunskapscentrum för ätstörningar i Stockholms läns landsting visar att omkring fem procent kan lida av en pågående ätstörning i samband med graviditet och småbarnstid.
Forskarna Cecilia Brundin Pettersson och David Clinton vid Kunskapscentrum för ätstörningar har genomfört en screening på två grupper. En på samtliga kvinnor som skrevs in på mödrahälsovården under 2012, och en på samtliga sex till åtta månader efter födseln – när kvinnan börjar fokusera mer på sig själv och sin egen kropp.
Äter för sitt barns skull
– Kvinnor med ätstörningar reagerar olika på sin graviditet. En del upplever att de har fått ett syfte med sin kropp, andra har svårt att hitta sig själva i det nya. Även om en kvinna med tidigare ätstörning kan må bra under graviditeten, och äta för sitt barns skull, så fann vi en högre risk för ätstörning efter födelsen, säger Cecilia Brundin Pettersson.
Hon är en av initiativtagarna till Gräs (Graviditet och ätstörning) som är ett professionellt nätverk för kliniker och forskare som vill sprida kunskap om ätstörningar i samband med graviditet.
– Jag har under flera år tillbringat mycket tid på mödra- och barnavårdscentraler och har sett hur oron bland mödrar med ätstörningar ökar när barnet börjar med smakportioner. Då kan det finnas en risk att kvinnans förhållande till mat och till sin egen kropp får återverkningar på barnet, säger hon.
Tidigare studier visar att kvinnor med ätstörningar har en benägenhet att ge sitt barn för lite mat, eller så tvärtom: att de överkompenserar och ger för stora portioner.
Vill utveckla samarbete
Cecilia Brundin Pettersson har ibland utbildningsdagar för personal inom mödra- och barnhälsovården. I en artikel i Vårdfokus för ett par år sedan efterlyste hon mer samarbete mellan mvc, bvc och den specialiserade ätstörningsvården.
– Utvecklingen går i rätt riktning, men fortfarande finns mycket kvar att göra. Sker ett samarbete så beror det mer på eldsjälar än på att det finns kliniska riktlinjer eller vårdplaner. Barnmorskor jag möter säger att de frågar om ätstörning, men också att de inte vet vart de ska vända sig om de misstänker att kvinnan lider av en sådan.