Milad Kharma: Suicidriskbedömningar kan bli ensidiga när tiden inte räcker till
Personalbrist, hög arbetsbelastning och begränsad tid i mötet med patienter riskerar att bidra till förenklade bedömningar när det gäller suicidrisk. Skyddsfaktorer ges inte samma vikt som riskfaktorer, skriver Milad Kharma, kliniskt verksam inom psykiatrisk vård, i en debattartikel.
Suicidriskbedömningar inom psykiatrin bygger i dag på en kombination av strukturerade instrument och den kliniska bedömning som görs av läkare. Trots det finns en obalans: riskfaktorer är tydligt systematiserade, medan skyddsfaktorer ofta blir mer osystematiska och otydligt strukturerade.
Socialstyrelsen beskriver suicidriskbedömningar som en del av det kliniska arbetet där flera informationskällor vägs samman. I praktiken påverkas detta också av vårdpersonalens arbetsvillkor, som sällan lyfts tillräckligt: personalbrist, hög arbetsbelastning och begränsad tid i mötet med patienten.
Snabbhet framför närvaro skapar obalans
Nationella riktlinjer betonar att både risk- och skyddsfaktorer ska vägas in i bedömningen vid suicidrisk. Men när tiden är knapp minskar utrymmet för fördjupade samtal. Det som går snabbt, att registrera checklistor, tidigare vårdkontakter och riskhistorik, får ofta större tyngd än det som kräver mer närvaro: kartläggning av framtidstro, socialt stöd och mening.
Skyddsfaktorer som socialt nätverk, stabil livssituation och hopp om framtiden lyfts ofta i bedömningar, men kring dessa faktorer finns inte samma tydliga struktur som när det gäller riskfaktorer. I en pressad klinisk vardag riskerar skyddsfaktorerna därför att bli mer av fria anteckningar än systematiska delar av bedömningen.
Det kan skapa en obalans där bedömningarna i praktiken främst mäter det som ökar risk, inte det som skyddar liv. Forskning och folkhälsodata lyfter skyddsfaktorer som centrala i suicidpreventivt arbete.
När systemets begränsningar påverkar bedömningen
I verksamheter med hög personalomsättning och begränsad tillgång till vårdplatser blir detta mer än en teoretisk fråga. Suicidriskbedömningar görs ofta under tidspress, ibland utan kontinuitet i vårdkontakten.
Det ökar risken för en förenklad risklogik, där fokus hamnar på att identifiera “farlighet” snarare än att förstå de skyddande faktorer som kan hjälpa patienten genom krisen.
Samtidigt talar kunskapsläget för att suicidprevention inte enbart handlar om att identifiera risk, utan också om att stärka det som gör att människor orkar fortsätta leva.
En obalans vi behöver ta på allvar
Problemet är därför inte att skyddsfaktorer saknas i teorin, utan att de inte får samma plats i praktiken.
När vården är pressad riskerar vi att arbeta med metoder som fungerar för dokumentation, men inte alltid för helhetsförståelse.
Frågan är därför inte bara hur suicidriskbedömningar kan förbättras, utan hur förutsättningar kan skapas för att de ska kunna utföras enligt kunskapens krav.
Om psykiatrin fortsätter att verka i ett system där tid och resurser i hög grad styr innehållet i bedömningen riskerar vi att förstärka en ensidig risklogik på bekostnad av det som faktiskt skyddar liv.
/Milad Kharma, kliniskt verksam inom psykiatrisk vård
Säg vad du tycker i Vårdfokus!
Lönerna, arbetsmiljön, utbildningen — vad får dig att tända till?
På Vårdfokus Debatt vill vi höra vad du tycker om sådant som rör din jobbvardag. Texter publiceras på vardfokus.se och i tidningen.
- Skriv kort och kärnfullt.
- Redaktionen väljer bland de texter som kommer in — vi kan alltså inte lova att alla publiceras.
- Vi vill att din text inte har publicerats någon annanstans tidigare.
- Skicka med ett foto på dig.
- Mejla texten till debatt@vardfokus.se.