Ilskna sjuksköterskor gav förhandlarna råd
Med politikerdiskussion, arbetsplatsbesök och medlemsmöte ägnade Vårdförbundets avdelning i Örebro en hel dag åt att sätta lönefrågan i fokus.
Förgäves försökte de nå varandra. Medan landstingspolitikern – den enda politiker som hade hörsammat inbjudan till mötet – talade om att marknadskrafterna skulle ge sjuksköterskorna högre lön och var orolig för hur man skulle kunna rekrytera nya sjuksköterskor, försökte Siv Wallberg, Vårdförbundets vice ordförande i Örebro län, föra in samtalet på värdeförskjutning:
– Vi vill tala om legitimation, profession och patientsäkerhet.
Men veteranpolitikern Sölve Persson, i landstinget sedan 1980 och med 17 år som landstingsråd bakom sig, satte ändå på något sätt punkt för diskussionen när han konstaterade att lönesättning, det är ingen politisk fråga.
– Vi politiker förhandlar inte om löner.
Han ville inte ens hålla med om att den politiska ledningen borde sätta upp mål för lönebildningen – »det sköter de på central nivå«.
Inte konstigt kanske att sjuksköterskegruppen på kardiologen avdelning 63 på Universitetssjukhuset i Örebro var lite trötta och uppgivna.
– Vi är bara arga, vi vet inte vad vi ska göra, sammanfattade en av det knappa tjugotalet sjuksköterskor som trängdes i det lilla personalutrymmet.
Vårdförbundets förtroendevalda på avdelningen, Mia Kvist, hade bett om ett besök för att kanalisera upprördheten.
– Här på avdelningen har vi tretton sjuksköterskor som tjänar mindre än den lägst betalda undersköterskan. Vad kan vi göra åt det, hur ska vi bete oss? undrade hon med adress till representanterna för avdelningen.
Så småningom kom diskussionen ändå i gång: övertidsblockad, strejk, massuppsägningar à la Finland var frågor som bollades bland dem som hade sökt sig till mötet. Men, sa en av deltagarna, det är ett problem att jobbet är så roligt.
– Jag kunde få 5 000 mer på ett annat ställe, men jag trivs så bra och har ett så roligt jobb så jag stannar här!
Ungefär samma sak konstaterade Victoria Sjöqvist från samma avdelning 63 senare på kvällen när Vårdförbundet hade samlat 130 deltagare i sjukhusets matsal. Efter mötet skulle hon gå på sitt nattpass; därför hade hon inte varit med tidigare på dagen:
– Jag har jobbat som sjuksköterska i sju år. Innan dess var jag undersköterska i elva år. Hade jag stannat som undersköterska hade jag haft tusen kronor mer i lön, sa hon.?Och kanske det dubbla om man räknar in studieskulderna.
– Ändå ångrar jag inte att jag blev sjuksköterska för det är ett så roligt jobb. Det är bara inte så kul att jag får betala för det.
På medlemsmötet bjöd Vårdförbundet på pastasallad och kaffe med mintkaka. Som motprestation fick medlemmarna i grupparbeten lämna förslag på hur Vårdförbundet och dess förhandlare ska kunna få upp lönerna.
Styrelseledamoten Anita Jansson sammanfattade förslagen och diskussionerna:
– Höjd grundlönenivå och större lönespridning. Löneökningar i kronor, inte i procent. Kort avtalsperiod. Erfarenhet, kunskap och kompetens ska betala sig. Tillsammans måste vi synliggöra professionsfrågorna.