Vårdförbundet vill sätta vårdmötet i centrum
Kontraktet om hälsa och helhet är Vårdförbundets bidrag till debatten om patientens rättigheter.
Det är tre parter – den enskilda, samhället och vårdpersonalen – som både har ett ansvar för hälsan och möjligheter att bidra till den, säger Vårdförbundets ordförande Anna-Karin Eklund. Det är helt enkelt ett gemensamt ansvar. Ingen kan klara allt ensam; alla kan bidra med något.
Hon pekar också på att vårdgarantin vänder sig till hela befolkningen.
– Men några har mer komplexa behov. Då är vårdgarantin inte till någon hjälp, eftersom den inte är inriktad på ett behov, utan på en specifik diagnos.
Regeringen har just tillsatt en utredare som ska lägga fram ett förslag om hur en lag som stärker patientens rättigheter ska se ut. Anna-Karin Eklund menar att Vårdförbundets Kontrakt för hälsa och helhet har bäring på just detta utredningsarbete. Utgångspunkten för patientens rätt är just individperspektivet.
Därför måste det till detta paradigmskifte, som Vårdförbundet kallar det: individen i centrum, inte organisationen.
– Diskussionen om vården utgår väldigt mycket från sjukdomar och diagnoser, säger Anna-Karin Eklund. Vi vill ha hälsan i fokus. Det är ju så att alla har ett visst mått av ohälsa. Vården ska då hjälpa dem med detta, att förbättra hälsan så mycket det går utan att den enskilda alltid kan förvänta sig att nå full hälsa.
Att individen har rättigheter framgår tydligt av kontraktet. Men där finns också skyldigheter. Vad ska individen åta sig?
– Den enskilda måste ge signaler om att hon vill återfå sin hälsa och dela med sig av det hon tror leder till ohälsan. Naturligtvis måste hon också göra något aktivt som leder till att hon återfår hälsan, säger Anna-Karin Eklund.
Samhället – staten, landstingen och kommunerna – har självklart också krav att uppfylla enligt kontraktet. Som att ansvara för att det finns utbildning, forskning och utveckling och att resurser för att vården ska nå fram till individen. Men samhällets ansvar måste avgränsas.
– Dels gäller det sådant som har med vården att göra men där samhället sätter upp en gräns: detta tar vi inte ansvar för. Det finns redan i dag exempel på det, såsom vissa läkemedel. Sedan är det sådant som inte alls har med vård att göra – som till exempel miljön.
Men vården har ändå ett ansvar för att påtala olägenheter: det kan gälla generellt, en dålig trafikmiljö som leder till skador, eller detaljer, som att det finns gråbo på skolgården som drabbar dem som är allergiska mot gråbopollen.
Vårdpersonalens viktigaste åtagande är själva vårdmötet. I det ska de hjälpa patienten att se inte bara sjukdomen, utan också möjligheterna till hälsa – eller åtminstone ett mer hälsosamt liv. Anna-Karin Eklund pekar på att det nu är organisationen som avgör om ett vårdmöte ska bli av. Enligt kontraktet ska alla som känner att de har det behovet erbjudas ett samtal – ett personligt möte men kanske också ett samtal via telefon eller Internet.
Vårdförbundets styrelse har också tagit upp frågan om vårdens styrning. Kunskaperna ska styra, inte bara ekonomin.
– Riktigt hur det ska gå till vet vi inte – visste vi det skulle det väl nästan kvalificera till ett Nobelpris. För naturligtvis behövs det pengar för att driva vården. Men styrsystemet måste ha mer fokus på resultat och kvalitet än på kvantitet. Att ta emot många besök är inte ett bevis på god vård.