Optimus Hurtig, sjuksköterska: Empati handlar inte bara om att spegla egna erfarenheter

Som sjuksköterska ställs jag ofta inför patienter som bär på lidande. Men om min erfarenhet är begränsad, på grund av till exempel ung ålder, blir också min förmåga till empati begränsad? Det skriver Optimus Hurtig, sjuksköterska, i en läsarkrönika.

Att vara människa innebär att formas av livserfarenheter – av kärlek och förlust, av lidande och glädje, av människor vi mött och miljöer vi vuxit upp i. Det innebär också att vara sårbar.

Denna existentiella sårbarhet är också en av vårdens viktigaste resurser. Den gör oss kapabla att lyssna, visa medkänsla och finnas kvar i mötet med patienten och verifiera att den existerar.

Men här uppstår en fråga: Om våra erfarenheter är begränsade, på grund av till exempel ung ålder, blir också vår förmåga till empati begränsad?

Som sjuksköterska ställs jag ofta inför patienter som bär på lidande. Om jag själv aldrig har upplevt lidande i form av hjärtekross eller att förlora en anhörig, aldrig upplevt smärtor eller behövt tänka” hur ska jag ta mig igenom detta”, aldrig förlorat min trygghet och nästintill identitet – om jag själv inte har dessa erfarenheter, gör det mig till en sämre sjuksköterska?

Kansker ligger styrkan i att våga erkänna sin begränsning?

Svaret är inte enkelt. Visst kan egna erfarenheter fördjupa vår förståelse. Den som själv har burit på smärta kan lättare känna igen den hos andra. Men samtidigt vore det orimligt att kräva att varje sjuksköterska ska ha genomlevt varje form av lidande för att kunna ge vård.

Det går såklart på ett plan att föreställa sig en patients lidande genom empati. Alla har någon gång upplevt ett visst lidande, någon slags kärlek, en grad av förakt för sig själv och förmodligen någon form av smärta.

Kanske ligger styrkan i att våga erkänna sin begränsning. Att inte alltid förstå, men alltid försöka lyssna. Att inte alltid ha svar, men alltid kunna stå kvar i patientens lidande.

Empati handlar inte bara om att spegla egna erfarenheter – det handlar också om att se människan framför sig, med hennes unika berättelse och värld. Att lyssna på patientens livsvärld och hur lidandet, sjukdom och behovet upplevs av den personen.

Därför är frågan vi borde ställa oss: Är det nödvändigt att uppleva livet fullt ut för att ge god omvårdnad? Eller räcker det att vara villig att möta livet – både sitt eget och andras – med öppenhet, nyfikenhet och ödmjukhet?

Detta är inte bara en filosofisk fråga. Det är en avgörande fråga för vårdens framtid, där människan alltid måste komma före rutiner, manualer och system.

/Optimus Hurtig, sjuksköterska

Säg vad du tycker i Vårdfokus!

Lönerna, arbetsmiljön, utbildningen — vad får dig att tända till?

På Vårdfokus Debatt vill vi höra vad du tycker om sådant som rör din jobbvardag. Texter publiceras på vardfokus.se och i tidningen.

• Skriv kort och kärnfullt.
• Redaktionen väljer bland de texter som kommer in — vi kan alltså inte lova att alla publiceras.
• Vi vill att din text inte har publicerats någon annanstans tidigare.
• Skicka med ett foto på dig.
• Mejla texten till debatt@vardfokus.se.