Madicken Fungbrant, barnmorska: Att ge unga mod att fråga ”Vill du?” kan förändra mer än vi tror
Sexualitet är inte bara risk. Det är relation, glädje och nyfikenhet. Att ge unga språket, kunskapen och modet att fråga om någon - eller en själv - vill på riktigt kan förändra mer än vi tror. Det skriver barnmorskan och sexualrådgivaren Madicken Fungbrant i en läsarkrönika.
Under mina år i förlossningsrummet hann jag se det mesta. Partnern som svimmade innan första krystvärken. Den födande som väste ”rör mig inte” för att i nästa sekund ropa ”lämna mig inte!” Det är dråpligt, djupt mänskligt och ofta något vi kan skratta åt tillsammans efteråt.
Men där fanns också något annat. Kroppar som stelnade vid en undersökning. Blickar som försvann bort. Tystnad som bar på erfarenheter av övergrepp eller gränser som aldrig fått finnas. Brist på kunskap om den egna kroppen, om samtycke och om rätten till lust kan följa med hela vägen in i vuxenlivet. I rummet med fyra vita väggar blir det tydligt hur sent vi ibland sätter in insatserna.
Unga vill ha konkreta verktyg
I dag möter jag barn och unga i klassrum och föreningslokaler. Dramaturgin är en annan. En keps åker nervöst av och på. Någon räcker upp handen: ”Är jag normal?” En annan undrar hur man vet att man känner lust. Och så den återkommande frågan: ”Hur ska en kondom egentligen sitta? Alltså… på riktigt?”
När jag plockar fram en träningsmodell händer det något. Först fniss. Sedan koncentration. ”Inte med tänderna!” ropar någon. Skratten är inte hånfulla utan lättade. Kunskap avdramatiserar.
Unga vill ha konkreta verktyg. Hur fungerar kroppen? Hur frågar man om samtycke utan att det blir stelt? Vad gör man om man ångrar sig? Hur vet man om det är lust eller bara nervositet?
Vill du? På riktigt?
I mitt arbete återkommer jag ofta till en enkel fråga: Vill du? På riktigt.
Den ska kunna riktas till någon annan – med respekt. Men också inåt. Vill jag på riktigt? Vi övar på att säga ja. På att säga nej. På att ta emot ett nej utan att gå i försvar. På att stanna upp och känna efter. Skillnaden i magen mellan pirr och press, mellan nyfikenhet och obehag. Att kunna svara ärligt på den frågan, både för sig själv och för någon annan, är ett av de starkaste förebyggande verktyg vi har.
Skillnaden mot vårdrummet är tydlig. I skolan kan vi prata innan något har gått sönder. Mitt i vardagen, där livet faktiskt pågår. Där kan frågor vara nyfikna i stället för akuta.
Lagar hellre taket i ösregn än tätar i tid
I ett mångkulturellt samhälle möter jag också ungdomar som lever i hederskontext, där kontroll och skam präglar samtalet. Ibland räcker det att någon för första gången hör att den egna kroppen tillhör en själv. Det kan vara en omvälvande mening.
Vi vet att många använder kondom vid första samlaget, men inte alla. Vi vet att förebyggande arbete minskar oönskade graviditeter, sexuellt överförbara infektioner och risken för övergrepp. Ändå agerar vi ofta först när något redan har gått sönder. Som om vi hellre lagar taket i ösregn än tätar det i tid.
Kliva in i vuxenlivet med en trygg sexualitet
Förebyggande arbete syns sällan i dramatikens strålkastarljus. Men det märks i handen som vågar räckas upp. I skrattet som landar i lättnad i stället för skam. I någon som några år senare kliver in i ett förlossningsrum med en kropp som känns som ens egen.
Sexualitet är inte bara risk. Det är relation, glädje och nyfikenhet. Att ge unga språk, kunskap och mod att fråga ”Vill du? På riktigt?” kan förändra mer än vi tror.
Om barnen är vår framtid behöver vi investera i deras sexuella hälsa här och nu. Inte bara för att minska vårdtyngd senare, utan för att fler ska få kliva in i vuxenlivet med trygghet och en sexualitet som bär genom hela livet.
/Madicken Fungbrant, barnmorska och sexualrådgivare