Pia Antonsson: Konsten att ställa den rätta frågan till patienten
Det är inte helt enkelt att träffa rätt med frågor och svar till patienter. Men kanske finns det alternativ till ”hur var det här?” Det skriver sjuksköterskan Pia Antonsson i sin senaste läsarkrönika.
”Hur mår du?”, ”hur är det” och den mest ironiska av dem, ”hur går det?”, frågor ställda till en person med benet utsträckt i gips från tå till lår. Jag är en ganska beskedlig person med hyfsad social kompetens, alltså mådde jag bra som svar på varje fråga. Eventuellt att nattsköterskan kunde få svaret ”ont”, men i övrigt var det inte givet att jag precis fått en komplicerad fraktur på skenbenet, om man bara hörde mitt svar på frågorna som personalen ställde.
Det var inget uppseendeväckande hopp jag gjorde, svingade mig över ett räcke i min sista runda av min första tävling i chase tag, tävlingskull på hinderbana. Det är förmodligen den roligaste jag aktivitet jag upptagit, alla kategorier, sådär som när man som 40-plussare finner ett nytt livskall. Istället för att landa rätt på fötterna fick jag lite överslag mot det nedre räcket, i exakt höjd med vänster knä. Det small till, märktes knappt för åskådarna, men jag kunde inte ta ett steg till, för då svajade knät utan styrsel och det liksom brände och jag fick halta av banan. Viktor frågade om knät var stabilt vid belastning och jag svarade ett svävande ja, för det BORDE vara stabilt, det BORDE bara vara mjukdelsskada, för jag ska ju träna på måndag. Och vad ska alla säga om mitt nya intresse (”det är farligt, du är gammal, nu ska du väl sluta”)? Jag avvaktade en timme, knät var nu dubbelt så stort som det andra, och smärtan var hanterbar ända tills jag skulle ta ett steg, för då var det explosivt illa. Brandon bar mig på ryggen till utgången, och sedan körde jag hem, på adrenalin och med krossad tibiakondyl. 1177 sa ”åk in” och en vecka senare skrevs jag ut från ortopedavdelning med en sjukskrivning på fyra månader, efter en rejäl operation och mycket metall i benet.
Jag har så klart som sjuksköterska själv gjort mig skyldig till att fråga en person i sitt livs sämsta skick om hur det är.
Jag har så klart som sjuksköterska själv gjort mig skyldig till att fråga en person i sitt livs sämsta skick om hur det är. Det är med samma språkliga verktygslåda man försöker reda ut patientens mående som man måste få det sociala samspelet mellan två människor att fungera. Något måste man ju säga när man träffar en patient, och något måste man ju svara när en person med nycklar och medicin möter en. Och på något vis måste patientens mående och behov kartläggas när inte en röntgenbild eller ett blodprov säger allt.
Men kanske finns det alternativ till ”hur var det här?” Jo, mitt liv har precis gjort en 180-graders kursändring, jag är rädd för operationen och jag vet inte hur det ska gå med jobb och familj när jag måste ha kryckor så länge, och om jag inte kan träna hur ska jag orka med att vara vuxen? Ah, du menar smärtan på en skala från 1 till 10?
Det är inte helt enkelt att träffa rätt med frågor och svar. Vårdpersonalen har sitt sätt att jobba, och med de begränsningar som vården faktiskt har – läkaren vet helt enkelt inte om jag kan göra precisionshopp igen eller när det skulle kunna ske. Sjuksköterskan kan inte garantera att operationen sker på onsdag, fast jag väntat sedan lördag. Som patient jag vill veta hur livet kommer att bli, raka och tydliga svar, fungerande behandling och lindring, med en god dos empati och allt helst redan i förrgår. Vårdfolket vill få patienten trygg och bekväm, samtidigt som de behöver känna till kliniskt relevanta symptom och vårdbehov. Och nånstans måste man ju börja.
Då blir det oftast ett ”hur går det” till den gipsade patienten. Eller ett ”hur mår du” till en nyligen frihetsberövad patient som är övertygad om att personalen är ute efter hen. Hur skulle man annars göra? För även om det ibland blir lite kantigt och vi inte riktigt synkar med varandra med frågor och svar, så får man komma ihåg att språk inte bara är ord. Det är gesterna, närvaron, och kanske framför allt viljan att förstå varandra. Ibland går det inte, det är fullt rimligt att det skaver. Men i det stora hela så träffar man alltid några som träffar rätt, som säger ett par ord som landar där de ska, som är tysta när det behövs och hjälper att formulera det man som patient behöver ord för.
I dag är jag oerhört tacksam för all den fantastiska vård jag fick, trots de utmaningar som personalen på olika sätt kämpar med och emot. Och nej, jag ska absolut inte sluta träna kull. Hellre bryta ett ben när man ränner med vänner, än att sitta still och vänta på kardiovaskulära händelser från soffans trygga lugn.
//Pia Antonsson, specialistsjuksköterska