Wilja Ivarsson Tengner, sjuksköterska: Svindlande att jag – efter två år i yrket – kallas rutinerad
I många andra yrken skulle någon med min arbetslivserfarenhet knappast ses som mer än nybörjare. Men för en sjuksköterska är spelreglerna annorlunda, skriver Wilja Ivarsson Tengner i en läsarkrönika.
Jag valde att bli sjuksköterska tack vare yrkets variation. Att aldrig riktigt veta vilka utmaningar jag kommer att få möta när jag stämplar in. Att få möjlighet att förkovra mig, möta nya patientgrupper, diagnoser och få insikt i olika arbetssätt, behandlingar och rutiner.
Och nu, snart två år senare, är jag här. När även det oförutsägbara börjar bli förutsägbart. Inte allt, men mycket börjar gå på rutin – vilket är skönt som relativt ny sjuksköterska – att äntligen få känna sig en gnutta ”senior” på avdelningen.
I dag är det jag som lär ut och visar runt. Jag är trygg i de flesta situationer, kan patient- gruppen och operationerna. Trots det möter jag fortfarande patienter med diagnoser jag aldrig hört talas om. Och jag kan fortfarande känna mig som den där nyexade sjuksköterskan som flackar med blicken efter en, som vi i generation Z kallar för ”nursier nurse”, att hämta stöd från.
Men jag får under allt fler pass inse att, aj då, det är ju jag.
I ett annat yrke skulle jag vara i en inlärningsfas
Det där spännande och oförutsägbara som lockade mig till yrket, det som med stöd av mer rutinerade kollegor nära till hands gav det där pirret i magen. De situationerna i dag är det i vissa lägen lilla jag som måste leverera och vara ”äldst” i.
Hur svindlande och fascinerande är inte det faktum att jag, bara två år in i yrket, ofta benämns som rutinerad. I många andra yrken skulle någon med samma arbetslivserfarenhet knappast ses som mer än nybörjare. En ingenjör eller advokat med två år i yrket skulle sannolikt fortfarande anses vara i sin inlärningsfas.
För en sjuksköterska är spelreglerna annorlunda. Redan efter ett år förväntas jag handleda studenter samtidigt som jag fortfarande håller på att finna mig själv tillrätta i professionen. Efter två år ska jag kunna hantera komplexa situationer med hög kompetens, samtidigt som jag förväntas ta på mig nya ansvarsområden.
Jag undrar om det är möjligt att bli ”erfaren” i ett yrke där varje dag är en ny utmaning med nya lärdomar och erfarenheter. Det som å ena sidan är spännande och utvecklande kan upplevas läskigt om organisationen brister, kollegor slutar, och stödet uteblir.
Erfarenhet handlar inte bara om att veta hur
Som ny kände jag ingen oroskänsla i magen för vare sig tempot eller ansvaret som yrket kommer med, inte heller det faktum att ingen dag är den andra lik. Det är vad som gör yrket levande.
Oroskänslan upplever jag i stället i kraven som lagts ovanpå. Kraven på att snabbt vara ”färdig”, på att bära erfarenhet som egentligen tar år att bygga, på att klara sig själv innan man ens hunnit landa i yrkesrollen. Och när osäkerheten smyger sig på tolkar vi den som en brist trots att den är ett tecken på ansvarstagande.
Det är viktigt att vi inte underskattar vad erfarenhet verkligen innebär. Att vara erfaren handlar inte bara om teknisk skicklighet, utan också om att kunna hantera känslomässiga och praktiska situationer, ofta under stor press.
Erfarenhet handlar inte bara om att veta hur, utan om att förstå varför vi gör det vi gör. Att ha förmågan att hantera både stora och små utmaningar på ett sätt som känns tryggt för patienterna. Att vara erfaren i vården innebär inte att vara perfekt eller att ha svar på allt. Det handlar om att förstå att vi hela tiden lär oss och växer.
Och det är därför jag fortsatt väljer att vara sjuksköterska.
//Wilja Ivarsson Tengner, sjuksköterska