Pia Antonsson, specialistsjuksköterska: Om vi är nyfikna på varandras verkligheter kan vi ge den vård som behövs
Att lyckas med att komma överens om någon liten del av verkligheten kanske kan leda till att vi lyckas ge den vård som behövs och avstå från det som skadar. Det skriver specialistsjuksköterskan Pia Antonsson i en krönika.
Det var som ett filter, eller kanske avsaknad av ett. Allt blev gråare. Tyngre. Långsammare. Jag såg en fågel, en helt vanlig skata, och började gråta. Tanken kröp fram, kanske något var fel, när fåglar får en att gråta.
Långt senare som sjuksköterska i rättspsykiatrin träffade jag en uppenbart orolig, ångestfylld patient som kom till sjuksköterskeexpeditionen. Han förklarade att fåglarna hade lagt ägg i hans kropp och de skulle kläckas snart, kunde vi hjälpa honom? Jag visste ju att det var psykossjukdomen som förvrängde hans verklighet, men där och då hade det inte hjälpt att diskutera i vems verklighet fåglarna egentligen fanns.
Inte bara på psyket som våra verkligheter krockar
Det är särskilt tydligt i psykiatrin att våra upplevelser av verkligheten skiljer sig åt. En förlamande ångest inför att ta i ett handtag utan att tvätta händerna efteråt. Den bergfasta övertygelsen om att man är överviktig, fast BMI är långt under 18.
De våldsamma känslokasten vid alldagliga förändringar. Svårt för dem på utsidan att förstå, eftersom det är på insidan det händer. Till psykiatrin kommer de vars verklighet blivit så oroväckande och komplicerad att det behövs hjälp för att alls kunna fungera.
Men det är inte bara på psyket våra verkligheter krockar. För visst har vi alla träffat patienten som i samtalet inte har några sjukdomar eller tillstånd, men vars långa läkemedelslista säger något annat. Eller patienter som VET att de har underfunktion i sköldkörteln eller för lite testosteron, oavsett vad proverna säger.
Olika orsaker till att vi avfärdar någons lidande
De som oroar sig för varje prick och värk, fast vi inte hittar något fysiskt att hantera, när hälsoångesten drabbar. Och de vars besvär vi bagatelliserar som någon typ av påhitt, för att vi inte riktigt tror på diagnosen, som fibromyalgi eller postcovid.
Eller om vi inte har aktuell kunskap om tillstånden vi möter, och därför kanske avfärdar lidandet, som vid könsdysfori. För att inte tala om när patienten misstror vården och hänvisar till Big Pharma, när vi försöker prata om läkemedel och vaccin.
Våra uppfattningar om verkligheten överensstämmer ibland med patientens, ibland inte. Ibland förstår vi varandra, ibland skär det sig helt och hållet. Vi ser varandra genom våra egna glasögon, formade av kultur, kunskap och erfarenheter, oavsett hur professionellt objektiva vi försöker vara.
Ibland når vi ändå fram – och kan ge den vård som behövs
Psykiatrikern Robert Bodén tog upp detta i en föreläsning om psykossjukdomar, och uttryckte att han var mer fascinerad över att vi alls kan dela verklighetsuppfattning, än att några har en avvikande upplevelse. Och det är det som hjälpt mig att acceptera läget. Att fascineras över det vi kan samsas kring, snarare än att frustreras över det som skiljer oss åt.
Så, när patienten med fåglarna kom med sin ångest över att äggen skulle kläckas var det inte alls svårt för mig att förstå illabefinnandet, för en gång var det fåglarna som talade om för mig att min nedstämdhet faktiskt behövde hjälp. Nu talade hans fåglar om att han behövde hjälp.
Om vi kan vara nyfikna på varandras verkligheter kan vi ibland förstå varandra, ibland till och med påverka varandra, men framför allt lära oss att leva ihop med varandras olika uppfattningar. Lyckas vi med att komma överens om någon liten del av verkligheten, kanske vi också lyckas ge den vård som behövs och avstå från det som skadar.
//Pia Antonsson, specialistsjuksköterska