Pia Antonsson, specialistsjuksköterska: På gruppnivå kan ingen höra dig gråta
Det finns alltid en person på andra sidan - oavsett vad vi lär oss om symtom och behandlingar på gruppnivå. Det är där vårt jobb börjar, skriver Pia Antonsson, specialistsjuksköterska, i en läsarkrönika.
På gruppnivå är det bra att sova 8 timmar per dygn.
På gruppnivå lever man längre med 150–300 minuter pulshöjande aktiviteter i veckan och kortare med BMI över 30.
På gruppnivå är det dåligt att röka och kröka.
På gruppnivå ska varje antidepressiv behandling i svensk primärvård börja med Sertralin, och på gruppnivå är högt blodtryck en riskfaktor för hjärt- och kärlsjukdomar.
På gruppnivå är utmattningssyndrom snart inte längre en diagnos, i ICD-11.
På gruppnivå har vaccin färre biverkningar än sjukdomarna man vaccineras mot. På gruppnivå.
Men framför dig sitter en individ.
Och där står vi, med svar på gruppnivå, med bedömningar och referensvärden som utgår från tusen och åter tusen patienters symtom och undersökningar.
Det finns en person på andra sidan
På akutmottagningens brits, vårdcentralens lätt avtorkbara stol, vårdavdelningens höj- och sänkbara säng, alltid i en lite ovärdig lutning. Det finns en person på andra sidan en prasslig TeleQlinje i ett samtal hen tar från pendeln. En enskild människa i videorutan för just din vårdgivares digitala app, en individ med taskig stavning i chattfunktionen.
Någon med helt andra symtom och helt andra önskemål än vad hänvisningsstödet beskriver. Någon som mår dåligt på ett helt eget sätt, med en helt egen kombination av samsjukliga tillstånd och diagnoser, lika unikt komplex som alla andra.
Någon som har sökt hjälp för sitt ganska allmänna illabefinnande och fått ganska allmänna svar utan hjälp. Någon vars taggar är ute redan från början för att hen, inte utan orsak, förväntar sig att hens lidande åter kommer att avfärdas.
Någon vars påstridiga närstående för hens talan så att du inte får en syl i vädret. Någon som googlat sina symtom och fått definitiva svar från Chat GPT, någon som kan citera titeln på en extremt obskyr artikel som den gängse forskningen hittills varken bekräftat eller avfärdat.
Någon som hört från en poddare om poddarens näringstillskott. Någon som reagerar på behandlingen på ett sätt som fysiologiskt inte är möjligt. Någon vars upplevelser du inte ens kan börja bena ut på den kvart du har på dig. Någon med en övervikt som alltid kommer i vägen för att få hjälp, en tryckande skam inför antydningen att sjukdomen är ens eget fel.
Det är här friktionen uppstår
Och där står vi, med svar på gruppnivå, med bedömningar och referensvärden som utgår från tusen och åter tusen patienters symtom och undersökningar. Med behandlingar som är testade och läkemedelsprövade och mätta med statistiskt säkerställda och vetenskapligt välgrundade metoder. Vi vet att det, på gruppnivå, fungerar.
Vi står med gruppnivån i ryggen och en person framför oss. En person som kanske, eller kanske inte, är ganska lik de övriga i studiegrupperna. En person som kanske, eller kanske inte, är en outlier i statistiken. Någon som matchar kriterierna exakt, eller uteslöts ur studien i ett tidigt stadium. Det vet vi inte än.
Det är här friktionen uppstår, mellan gruppnivå och personcentrering, mellan metastudien och individen. Och jag håller den vetenskapliga processen högt, det gör jag.
Men på gruppnivå kan ingen höra dig gråta. Och det är där vårt jobb börjar.