Michelle Wahrolén: Sol, sommar – och beordrad övertid

Stoltheten kopplad till jobbet står fortsatt stark bland vårdens yrkesgrupper. Men det kan inte ersätta rimliga villkor, skriver Michelle Wahrolén, Vårdfokus chefredaktör, i sluttampen av ännu en sommar med krisrapporter från sjukhusen.

Sommaren går mot sitt slut. För många betyder det minnen av sol, bad och ledighet. Men för den som jobbat i vården utan semester har sommaren som vanligt inneburit något helt annat: dubbelpass, beordrad övertid och en gnagande oro för patientsäkerheten.

Den redan slimmade vården blir på sommaren anorektisk. I semestertider ska ännu färre göra samma jobb som annars.

Personalbristen blir kännbar med många tomma pass, arbetsgivare som vädjar om eller till och med beordrar övertid och en etisk stress för vårdpersonalen. Många avbryter sin semester och hoppar in för att ställa upp.

Arbetsgivare kan uttrycka tacksamhet för det: ”utan vår fantastiska personal hade vi inte klarat det”. Men det är något som skaver med det uttalandet.

En ambulans på hela Stockholm

För vad är det egentligen man säger? Att systemet kan luta sig mot att enskilda individer offrar sin hälsa och sin semester för att hålla ihop en vård som inte är dimensionerad för behoven. Som att en enda liten individ ska bära upp och lösa ett helt systemfel.

I år såg vi återigen absurda exempel på hur personalbristen i vården kan yttra sig.  Som den där julikvällen i Stockholm, då en enda ambulans fanns tillgänglig för hundratusentals invånare.

Kan man verkligen kalla något för ett haveri när det är förutsägbart, när larmen har funnits i åratal?

Ett haveri, kallade oppositionen det. Men kan man verkligen kalla något ett haveri när det är förutsägbart, när larmen funnits i åratal?

Vårdförbundet såg det komma redan i början av sommaren, med en Novusundersökning som visade hur scheman gapade tomma. Hela 63 procent av de förtroendevalda som svarat på enkäten larmade om ökade patientsäkerhetsrisker inom den mest kritiska vården.

Så varför blir det så här varje sommar? Svaret är enkelt: ekonomi. Regioner och kommuner har en pressad ekonomi, hyrpersonalen kapas bort och statsbidragen räcker inte.

Pandemin borde ha lärt oss att vården måste planeras långsiktigt, men lärdomarna har inte omsatts.

Kärleken till yrket är stark

Trots dessa årliga haveriberättelser från vårdsommaren så känner många i vården en kärlek och stolthet för sina livsviktiga yrken. För varje individ som jobbar i vården finns det en berättelse om varför man valde yrket.

Mette Kastevik såg som barn sina syskon födas och bestämde sig för att bli barnmorska. När Agnes Arvidsson var liten var hon svårt sjuk i leukemi och valde som vuxen att bli sjuksköterska för att hjälpa andra. Vi har träffat Mette, Agnes och tre till personer som berättar om varför de valde sitt yrke.

Stoltheten och kärleken till yrket är stark – men det kan inte ersätta fungerande scheman, rimlig ersättning och en hållbar arbetsmiljö.  Vi måste sätta stopp för de anorektiska vårdsomrarna. Inte med tomma ord om tacksamhet, utan med politiska beslut, resurser och planering som gör att vården kan stå stark – året om.