»Tack gode Gud för alla ilskna medlemmar«

Hon har både skrattat och smällt i dörrar. Chefsförhandlaren Margareta Öhberg har varit med i alla avtalsrörelser sedan Vårdförbundet bildades.

Nu när Margareta Öhberg går i pension kan hon se tillbaka på nästan fyra decennier av kämpaglöd och motgångar. Redan 1972 blev hon förtroendevald och fem år senare ombudsman. 2006 hamnade hon i yttersta frontlinjen i egenskap av chefsförhandlare – med rätt att teckna avtal.

En krävande position där man aldrig blir älskad av alla och där gränserna suddas ut mellan jobb och fritid, något som sattes på sin spets under förra årets strejk. Margareta Öhberg intervjuades av journalister i ostdisken samtidigt som hon söndagshandlade, och lärde sig att det tar exakt 30 minuter för tv-journalisterna att åka till hennes hus.

– En gång ringde de när jag stod med högtryckstvätten på garageuppfarten. Då gällde det att snabbt svida om till något representabelt och få klara tankar i huvudet.

Ingen avtalsrörelse är den andra lik och 2008 var både den bästa och sämsta hon varit med om. Rolig och jobbig på samma gång.

– Det sporrade min övertygelse och jag kan se många fördelar i det avtal som till slut slöts.

Men många medlemmar blev missnöjda. Hur hanterar du all besvikelse?

– Jag är jätteglad över att det finns de som uttrycker sitt missnöje. Det driver både fack och arbetsgivare framåt och ger signaler om vad vi ska åstadkomma.

Men det är klart, hon kan själv känna sig oerhört besviken, arg och upprörd när dialogen med arbetsgivaren inte fungerar. När hon som förhandlare har lagt ned en väldig massa jobb men ändå inte får igenom sina krav, utan att förstå varför. Då är det bara att dra ett djupt andetag och fundera ut ett sätt att komma vidare. Och komma ihåg att motparten förtjänar respekt för sitt uppdrag – det är oftast inte personen man blir arg på.

– Stämningen är oftast god, men har pendlat mellan hjärtlig och hotfull genom åren. Det finns en och annan dörr som jag har slagit i, säger Margareta Öhberg.

Vad har ni kallat varandra?

Nej, där går gränsen. Margareta Öhberg skakar på huvudet. En förhandlingsräv som hon vet precis hur långt hon vill gå.

– Men vi har aldrig varit oförskämda, alla vet att vi ska träffas igen. Det är mer att någon stirrar ned i bordet eller sitter helt vit i ansiktet.

Hon är glad över att nattmanglingarna är borta. På 70-talet var det kutym och rätt macho att förhandla dygnet runt tills folk hängde i stolarna eller somnade på golvet. Taktiken var att nöta ut varandra tills man gav upp.

– Det ledde inte till några bra uppgörelser och sände helt fel signaler.

Margareta Öhberg tycker att det diplomatiska arbetet är lärorikt och roligt och drivkraften är att söka lösningar. Det handlar också om makt.

– Ja, jag tycker om makt och inflytande. Jag är resultatinriktad, det är en del av känslan.

I vår går du i pension. Vad kommer du att sakna?

–Alla underbara människor som finns i den här världen, medlemmar, kolleger, förtroendevalda och arbetsgivare, säger Margareta Öhberg.

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida