VÅGAR DU TA FÖR DIG?

Läkarnas lönespann är fyra gånger större än sjuksköterskornas. Vårdfacket undersöker varför sjuksköterskornas löner är så lika - trots att ingen vill ha det så.

4 december 2008

Som sjuksköterska kan du ofta sätta likhetstecken mellan din lön och dina kollegers. Samma sak är det för andra Vårdförbundsmedlemmar. Medan läkarnas månadslöner varierar mellan 30 000 och 70 000 kronor, är spannet bara 10 000 kronor bland sjuksköterskorna. Inte ens när man väger in vidareutbildning och eget ansvar rubbas bilden nämnvärt, lönerna är väldigt lika.

Vågar sjuksköterskor inte sätta ned foten eller handlar det om bristen på karriärsteg?

För så här ser det ut år efter år trots att både fack och arbetsgivare säger sig jobba för motsatsen. Lönen är en viktig drivkraft för att göra ett bra jobb, går resonemanget, och det ska synas i löne­kuvertet.

På Vårdförbundets nyligen avslutade kongress poängterades åter igen att den så kallade lönespridningen måste öka, skillnaden mellan den som tjänar minst och mest. Och det är topplönerna som ska dra ifrån.

Men på sina ställen går utvecklingen snarare åt motsatt håll och förhoppningarna på det nya löneavtalet är ljumma. Det visar Vårdfackets enkät bland lokalavdelningarna.

– Lönespridningen minskar och kommer förmodligen att fortsätta göra det nästa år på grund av införandet av en lägstlön, svarar Inger Levin, vice ordförande i Västra Götaland.

Hon uppger att få arbetsgivare har en tydlig plan för hur lönespridningen ska öka och vissa har inte ens koll på läget.

Vårdfackets samtal med arbetsgivare och förtroendevalda runt om i landet blottlägger flera orsaker till bristen på lönespridning:

  • Inga självklara karriärsteg. Läkarna får automatiskt högre lön vid at- och st-tjänstgöring. Sjuksköterskorna har inget sådant inbyggt.
  • Homogen grupp. Sjuksköterskor betraktas som utbytbara. Exempelvis en ingenjör, med egen titel och nischade kunskaper, har lättare att bli sedd, sticka ut, och få betalt för det.
  • Få arbetsgivare. Ofta dominerar landstinget och det finns ingen annanstans att gå.
  • Begränsad budget. Om chefen bara har några hundralappar att spela med är det svårt att belöna enskilda insatser.
  • Arbetsgivarens ansvar. Avtal om individuell lönesättning hjälper föga om de inte följs.
  • Motstånd bland personalen. Det är en sak att säga att lönespridning är bra, en annan att acceptera att jag inte fick mest.

Den sista punkten är den mest känsliga. Trots att lönetrappan, som gav betalt efter antal år, är avskaffad sedan länge lever en gammal syn på rättvisa kvar. Annakarin Bergström, tidigare statistikansvarig på akademiker­organisationen Saco, sätter fingret på den ömma punkten.

– Den grundläggande frågan är: Vill vi ha lönespridning? Som anställd måste man rannsaka sig själv och svara på om man är beredd att låta någon annan gå före, säger hon.

Ett försprång som på sikt kan ha magnetisk effekt och dra med sig resten av gruppen.

Annakarin Bergström riktar ytterligare en strålkastare mot den anställdes eget ansvar. Under sin tid på Saco fick hon överblick över andra, jämförbara yrkesgrupper och bilden är densamma överallt: lönespridningen är sämst i yrken där kvinnor dominerar och i offentlig sektor.

Det väcker frågan om hur viktig lönen faktiskt är och vad man själv är beredd att göra för att få en förändring.

– Varför fortsätter kvinnor trots allt att söka sig till de här jobben? Det måste man också fråga sig, säger Annakarin Bergström.

Halland är ett exempel på det fenomenet. Trots att löneläget för sjukskötersk­or är lågt och jämnt behöver landstinget inte krusa någon, de kommer ändå. Häromåret gjordes en särskild satsning på slutenvården som innebar att lönerna smetades ut ännu mer och nu ligger Halland på jumboplats i statistiken över lönespridning.

– Trots vårt dåliga löneläge är det attraktivt att jobba här. Det är gott om sökande till nästan alla tjänster och det straffar sig lönemässigt, säger Gunnel Persson, förbundets avdelningsordförande i Halland.

Men att det är härligt att bo vid havet räcker inte som förklaring. Anestesisjuksköterskan Agneta Sige är riktigt missnöjd med sin lön på Länssjukhuset i Halmstad. Då har hon ändå gjort vad hon kunnat – vidareutbildat sig och bytt sjukhus eftersom den gamla arbetsgivaren tyckte att hon redan tjänade »för bra« och inte gav något påslag.

– Kompetens ska synas i lönekuvertet men det gör det inte här i Halland, säger hon.

Därför har Agneta Sige som förtroendevald dragit i gång ett arbete med att få fram tydliga lönekriterier som förhoppningsvis ska bidra till att synliggöra var och en.

Ett annat sätt är att minska enheterna. Halland har en policy om att varje chef ska lönesätta max 35 medarbetare. Även om det inte är uppnått ännu tror personaldirektören Jörgen Britzén att det är en viktig väg att gå för att chefen ska kunna se vad var och en presterar och lönerna verkligen kan sättas individuellt. Cheferna måste också bli bättre på att värdera sina medarbetare i stället för att gruva sig inför det han kallar det svåra samtalet.

– När cheferna sätter löner måste de tydligt ta ställning. Tyvärr ligger det en svårighet för många där, säger Jörgen Britzén.

Detta är inte bara ett problem bland sjuksköterskorna, utan även bland läkarna. De har ett större lönespann totalt sett, ändå klumpar lönerna ihop sig inom varje grupp.

Ytterligare ett sätt att komma åt problemet är årliga löneöversyner, vilket Halland har. Camilla Henningsson, styrelseledamot i Vårdförbundet i Halland och sjuksköterska på hjärtavdelningen på Länssjukhuset, hoppas att det ska öka fokus på hur lönerna sätts.

– Vi har alltid tagit hand om och pysslat, men inte satt ord på vad vi gör. Nu börjar det märkas att vi har högskolepoäng, specialområden och olika kompetenser. Det syns mer och mer, även om det är ett långsiktigt arbete att åstadkomma en förändring, säger hon.

Hon efterlyser ett mer näringslivstänk, en kultur där det är okej att ta för sig och är självklart att försöka påverka i exempelvis sina medarbetarsamtal.

– Vissa struntar i samtalen och tycker att det inte är någon idé. Men det är jätteviktigt att visa vad man kan, annars blir man bara en bricka i spelet, säger Camilla Henningsson.

Mer om ämnet

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida