Psykolog: De flesta hämtar sig efter våldsdåd – men vården kan bli bättre

Efter masskjutningen i Örebro bär många på svåra upplevelser som behöver bearbetas. Liknande händelser visar att de flesta återhämtar sig väl, men det kan ta lång tid, säger psykologen Filip Arnberg: ”Utmaningen för vården är att identifiera de som blivit traumatiserade.”

Klockan 12.33 den 4 februari kom larmet om pågående dödligt våld på Campus Risbergska i Örebro. Senare på kvällen stod det klart att det värsta massmordet i svensk historia ägt rum. Tio personer dödades innan gärningsmannen misstänks ha vänt vapnet mot sig själv. Sex personer blev allvarligt skadade och långt många fler chockades.

I nyhetsinslag och artiklar berättar drabbade om skräcktimmarna i skolan. Den stora mediala uppmärksamheten kan fylla ett behov för de som vill berätta. Samtidigt är många fortfarande kvar i ett akut stresstillstånd. Ur en psykologisk aspekt är händelsen knappast avslutad.

– Många frågetecken kvarstår för drabbade och anhöriga, vi vet fortfarande inte exakt vad som hände. Det är högst individuellt om man känner att händelsen är över eller inte. Återhämtningen efter en sådan här händelse går inte alltid jämnt upp med mediernas tempo, säger psykologen och forskaren Filip Arnberg, programdirektör vid Kunskapscentrum för katastrofpsykiatri på Uppsala universitet.

Reagerar ändamålsenligt

Han berättar att reaktionen vid en pågående livshotande händelse spretar, med ett brett ”spektrum av beteenden”. En del fryser till och vänder sig inåt, andra är aktiva och kommunicerande.

– Synen på reaktioner blir ofta orättvis i efterhand, när det finns ett facit. Vi tenderar exempelvis att likställa intensiva beteenden med panik. Men skrik och rop kan fylla en funktion, exempelvis som varning eller försök att avleda, säger Filip Arnberg och utvecklar resonemanget:

– De allra flesta reagerar ändamålsenligt utifrån den information de har i stunden, de gör bra saker som ökar chansen till överlevnad både för en själv och för andra.

Olika för varje person

En vanlig uppfattning är att man efter en traumatisk upplevelse går genom fyra steg: chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Men det finns många som det inte alls stämmer på, de individuella variationerna är stora. En del har både vilja och resurser att snabbt gå vidare och komma tillbaka till vardagen, ofta med hjälp av ett starkt socialt skyddsnät. För andra är det svårare.

– Otroligt nog återhämtar sig en majoritet, även om det kan ta lång tid. Man bär med sig händelsen och det kan komma bakslag, men det påverkar inte livet i någon större omfattning. Det finns inget rätt eller fel i hur man hanterar det, så länge inte stressreaktionen är så stark att man tappar fotfästet. Då behöver man stanna upp och ta hand om sig, kanske få professionell hjälp, säger Filip Arnberg.

Våldsdåd ökar risk för traumatisering

Hur många som får en varaktig påverkan, som blir traumatiserade, är inte klarlagt. Det kan skilja mellan 5 och 30 procent beroende på typ av händelse och personliga förutsättningar.

Den upplevda utsattheten är en viktig faktor. Det betyder att även personer utanför den direkta händelsen kan få kraftfulla reaktioner. På gruppnivå tycks risken för traumatisering vara större vid våldshandlingar där någon haft uppsåt att skada.

– Trauma har många uttryck. Det vanliga är en ökad anspänning, generell stress, oro och svårigheter att sova. Hjärnans larmsystem är känsligt. Händelsen håller sig kvar, har ett grepp om en och inkräktar på tankar och drömmar, säger Filip Arnberg.

Expertstöd till Örebro

Han upplever att svenska myndigheter, med regioner och kommuner i spetsen, är skickliga på de tidiga insatserna. Han har själv pratat med flera krisstödjare i Örebro då han blivit utsedd till expertstöd av Socialstyrelsen.

Hans erfarenhet är att det inte blir någon anstormning i vården efter en stor katastrof eller våldshandling. Inte minst för att många är upptagna med praktiska saker, som kontakter med skola, Försäkringskassan och Polisen. De inledande insatserna behöver fokusera på emotionellt och praktiskt stöd.

– Vården är sämre på att hantera det senare skedet, när någon får kvarstående problem. Det är svårt att förutse vem som drabbas, och de som gör det drar sig ofta undan eftersom de har tappat tilliten till omvärlden och andra människor. De som söker vård säger sällan själva att det beror på ett trauma, utan de kommer med allmänna besvär som sömnsvårigheter, ångest eller generell oro, säger Filip Arnberg.

Ge tid för tillit

Hur kan vården bli bättre i den delen?

– Vi behöver informera om att det finns bra behandlingar, även om det har gått lång tid. Vi behöver bli bättre på att identifiera grundorsaken, många med trauman har utvecklat depression och ångest. Vi måste se bortom diagnoserna. Sen handlar mycket om att ge patienten gott om tid vid första besöken, för att de ska våga öppna sig. I dag ska allting gå så fort, säger Filip Arnberg.

I den här händelsen har även vårdpersonal varit med om något traumatiskt. Skiljer sig deras reaktion från allmänhetens?

– Blåljuspersonal och sjukhuspersonal har i grunden en stark motståndskraft. De kan luta sig mot erfarenhet och övningar, de har tid till återhämtning, och inte minst kollegialt stöd där upplevelser och bördan delas med andra. Uppföljningar på arbetsplatsen kan också förhoppningsvis leda till att personer som riskerar traumatisering får stöd och hjälp innan det leder till större problem. Men om de skyddande delarna saknas eller brister kan konsekvenserna för personalen bli mera negativa, säger Filip Arnberg.