Linnea Hansson: Det är alltid något som piper
"Just det, rondanteckningarna och sen skulle jag ringa till röntgen för att se om någon röntgenläkare har prioriterat remissen, men nej, vår läkare har inte skrivit remissen ännu." Linnea Hansson, sjuksköterska, skriver i en läsarkrönika för Vårdfokus om hur allt kan gå i ett på jobbet.
Det är alltid något som piper. Ringningar från patienter. Kylskåpet. Någon som borrar någonstans, en mikrovågsugn som signalerar att maten är varm. Värmeskåpet i patientmatsalen. Sen går akutlarmet och alla springer. Det var ett falsklarm. Avdelningstelefonen ringer, någon vill mig något. Jag påbörjar rondanteckningarna men hör någon nämna mitt namn så jag avbryter knappandet för att lyssna. Tittar på datorn. Hittar tillbaka till där jag var i tankarna innan. Skriver en minut och blir avbruten igen. Ger upp att skriva rondanteckningar.
På väg till toaletten. En patient som tidigare ställt en fråga som jag glömde i samma sekund jag gick ut från rummet, haffar mig i korridoren. Vi pratar lite om odlingssvar och sen säger hen att hen har ont i benet. Jag frågar hur det gör ont och hur länge det har gjort ont, tittar på benet och konstaterar att det nog ändå är okej. Går på toaletten. Just det, rondanteckningarna och sen skulle jag ringa till röntgen för att se om någon röntgenläkare har prioriterat remissen, men nej, vår läkare har inte skrivit remissen ännu. Ringer läkaren och ber hen skriva den. Tänkte dela mediciner men, just det, skulle först blanda antibiotika till en patient. Går in i läkemedelsrummet. Blandar antibiotika. Tittar på kontroller. En vitalparameter på en annan patient är lite oroande. Går in i journalen och tittar på de tidigare kontrollerna. Okej, hen måste nog ha ett dropp. Går in i läkemedelsrummet igen och fixar ett Ringer-acetat. Kopplar Ringer-acetatet.
Hej, den ansvariga sjuksköterskan har inte tid att prata just nu men om jag tar ditt nummer så ringer hen upp när den har tid. Okej, tack.
Vad var det nu jag skulle göra? Just det, antibiotika. Ger antibiotikan till patienten. Sätter mig på expeditionen. Just det, jag skulle ju boka en sjukresa till den patienten. En annan patient sticker in huvudet på expeditionen och säger ”nu går jag”. ”Vänta, har du allt, nej, du skulle ju få antibiotika och smärtstillande med hem, har någon lovat.” Går in i läkemedelsrummet igen. Packar läkemedel. Klipper band på patienten. Vinkar hejdå.
Rondanteckningarna! Förresten, har läkaren skrivit röntgenremissen? Går in och kollar, okej, nu är den skriven. Ringer till röntgen. De säger att remissen inte har blivit prioriterad, att jag får ringa igen senare. Fanns det ett aktuellt kreatinin? Ja. Okej, då skriver jag rondanteckningar nu. Avdelningstelefonen ringer. ”Hej, jag heter A och undrar hur patienten Ö mår”. ”Hejhej, jag är inte ansvarig sjuksköterska men häng kvar i telefonen så ska jag se om ansvarig sjuksköterska har tid”. Parkerar samtalet. ”Har du tid att prata med Ö:s anhörig?” Öppnar samtalet igen. ”Hej, den ansvariga sjuksköterskan har inte tid att prata just nu men om jag tar ditt nummer så ringer hen upp när den har tid. Okej, tack.” Skriver nummer på en lapp. Lämnar lappen till ansvarig sjuksköterska.
”Linnea, kirurgläkaren är här och vill ronda nu.” ”Okej hejhej, då kör vi.” Rondar med kirurgen. Skriver rondanteckningar. Igen. Tar ett bas-test och ett kreatinin. ”Linnea, medicinläkaren är här, han sitter på expeditionen och väntar på dig.” ”Okej, tacktack.” Rondar med medicinläkaren. Skriver rondanteckningar. Spolar en pvk. Pvk:n har gått subkutant. Hämtar stickvagnen. Sätter en ny pvk. Ger lite Furix. Äter lunch. Ger rapport. Dokumenterar det jag inte har hunnit under dagen. Jobbar över fem minuter. Skrattar lite med några kollegor. Akutlarmet går igen, alla springer. Det var ett falsklarm.
// Linnea Hansson, sjuksköterska, 26 år. Jobbar på urologen i Malmö.