”Det vi gör är viktigt på riktigt”

Andreas Norling är sjuksköterskan som tidigt sökte sig till ambulanssjukvården, men sadlade om till polis. Idag är han chef över 350 medarbetare i Region Värmland. "Jag saknade den genuina tacksamheten från människor som jag upplevde i sjukvården", säger han om sitt senaste jobbskifte. 

Som barn drömde Andreas Norling om att bli allt från fotbollsproffs till astronaut. Uppväxten i Karlskoga gör att hjärtat klappar hårt för Degerfors IF, där han också spelat som ung. Men två konkreta erfarenheter ledde till en karriär inom både sjukvården och polisen. Pappan arbetade med psykiatri- och missbruksvård och hans lillebror drabbades av en hjärntumör i sexårsåldern.

– Det var speciellt att ha en närstående som blev så dålig. Jag bodde hos mina morföräldrar medan resten av familjen flyttade till Uppsala där min bror vårdades på Akademiska sjukhuset.

Personalen där – särskilt en fysioterapeut – gjorde starkt intryck på Andreas Norling.

– De gav stöd och hjälp och utstrålade lugn, precis som pappa i relationen till sina brukare. Jag slogs redan som 13-åring av hans briljans i mötet med utsatta människor. Eftersom vi bodde på en liten ort blev även jag hej och du med många av dem. Det jag tog med mig var en känsla och övertygelse om att det finns något hedervärt i att jobba för det offentliga.

Hittade hem i ambulansen

Andreas Norling gjorde värnplikten som kompanibefäl vid en sjukvårdspluton och efteråt sökte han till sjuksköterskeprogrammet på Sophiahemmet i Stockholm.

– I början var det mycket fokus på geriatrik och där hittade jag inte riktigt rätt. Men under termin två gjorde jag praktik på ambulansen i Södertälje. Det var på många sätt en skrämmande miljö där jag mötte patienter i svår kris. Men lugnet och tryggheten som kollegorna levererade och den hjärtliga tacksamheten från patienterna fick mig att känna ”här vill jag vara!”.

Efter examen hamnade han åter i sina hemtrakter, Örebro och Karlskoga.

– Vi hade rotationstjänstgöring på akuten, ambulansen och intensiven, vilket passade mig bra, säger Andreas Norling.

På grund av besparingar förändrades organisationen. För att slippa placering på en avdelning han inte skulle trivas på sade han upp sig och började som timanställd på samma arbetsplats. Det var ett lyckokast för 24-åringen.

– Då fick man ju jobba hur mycket som helst, och kunde välja att bara ta pass på ambulansen.

Sökte spänning

Ute på olycksplatser träffade han ofta poliser. Intresset för deras yrke växte och Andreas Norling sökte till polishögskolan i Sörentorp, Solna. Han fortsatte att jobba helger på ambulansen medan han studerade i veckorna.

– Det var spänning, kamratskap och chansen att få hjälpa människor som lockade mig till polisen. De jag träffade på fältet påminde om ambulanskollegorna. Det var lugna, trygga och rejäla poliser som var hyggliga och omtänksamma.

Han fick sin beskärda del av blåljus även efter denna examen. I 12 år åkte Andreas Norling polisbil varje arbetsdag, under flera år som yttre befäl.

– I den rollen blommade jag verkligen ut. Jag fick leda, stötta unga kollegor och känna att jag påverkade närsamhället i Karlskoga.

2015 genomgick polisen en stor omorganisation, som Andreas Norling på många sätt ansåg nödvändig. Men likriktningen och centraliseringen inom myndigheten blev frustrerande. Två år senare, 2017, fick han möjlighet att återvända till ambulansen, då som enhetschef i norra Region Örebro län med placering i Lindesberg och ansvar för besättningen i fyra dygnsbilar och en dagbil.

– Jag ville se om mina lärdomar som chef och ledare var användbara även utan uniformen. Som polis saknade jag också den där genuina tacksamheten från människor som jag upplevt i sjukvården. 

Numera titulerar sig Andreas Norling verksamhetschef för 1177 och ambulanssjukvården i Region Värmland. Han leder 350 medarbetare varav tolv underställda chefer, fördelade på lika många stationer.

– Det är en ynnest att få vara i den verksamheten, även om jag som chef numera gör nytta genom andra. Jag brinner verkligen för blåljus. Folk vänder sig till oss när livet står på ända.

Vilka likheter ser du mellan dina båda yrken?

– Ute på bil behöver man både som polis och sjuksköterska ta ansvar och ha grundläggande kunskap och förmåga att lösa problem. Situationerna är likartade, men mötet – hur vi löser det – är alltid unikt.

Känner sig påpassad

Hemma i Karlskoga har han accepterat att vara en representant för blåljusverksamheten – på gott och ont.

– Jag är ”Andreas från polisen” eller ”Andreas från ambulansen”. Det är så folk känner till mig. Jag kan känna en skräckblandad förtjusning inför det. Ibland känner man sig påpassad och får hålla igen lite. Det har hänt att jag hoppat av glädje när Degerfors gjort mål och det är kanske inte så lämpligt när man är iklädd uniformen. Då får man gå runt hörnet och jubla.

”Kändisskapet” har också en mörkare baksida. Som polis har han tagit upp anmälningar på helgmorgnar från sina grannar när deras postlådor vandaliserats – och även tvingats gripa en misstänkt gärningsman i sitt eget vardagsrum.

– Det var en person som skulle hota min familj, som en hämnd för ett ingripande där jag var delaktig i tjänsten. Det var ingen rolig upplevelse. När grannarna knackade på kunde jag välja mellan att vara fyrkantig och be dem vända sig till stationen eller ta deras anmälan direkt, som en vänlig gest.

Med tiden har han fått en relation till många av de utsatta invånarna i staden.

– Det har hänt flera gånger att jag omhändertagit berusade personer som jag vet har missbruksproblem och ont om pengar. I stället för att slåss och bråka har jag föreslagit att vi ska åka vägen om McDonalds, så att de slipper vara hungriga. Då har de snällt suttit i framsätet, fått sin hamburgare och sedan tackat mig när de låsts in på stationen. Det är väl värt 10 kronor!

Värdesätter vardagen

Men att ”fånga tjuvar och banditer” är bara en liten del av jobbet, intygar han.

– I huvudsak möter man folk vars liv är på glid och som befinner sig i en situation som de absolut inte vill vara i. De flesta vill ha ett huslån och betala skatt. Sedan finns det förstås en växande problematik med kriminella som begår brott och har ett mer ont uppsåt.

Mötena och livsödena har gjort honom tacksam över sin egen, mer stillsamma, tillvaro.

– Som blåljuspersonal blir man varse att det finns väldigt många människor som inte tycker att deras liv är särskilt bra, att allt är hopplöst trots att vi lever i världens rikaste land. Jag värdesätter nog vardagen högre på grund av mitt jobb. Jämfört med barndomskamrater som valt andra branscher har jag kanske haft en sämre löneutveckling, men samtidigt har jag upplevt ständig personlig utveckling och känner att det vi gör är viktigt på riktigt.