Direktörernas löner ökar snabbare än vårdpersonalens
I Uppsala har regionens högsta chefer mer än fördubblat sina löner på 20 år. För vårdpersonal är motsvarande siffra 72 procent. ”Det är en tydlig signal om vad man prioriterar”, säger Sofia Lindström, ordförande för Vårdförbundet Uppsala.
Det är Uppsala nya tidning, UNT, som begärt ut uppgifter om medellöner för bland annat undersköterskor, sjuksköterskor, enhetschefer, förvaltningschefer och regiondirektören. Granskningen visar att för undersköterskor och sjuksköterskor har lönerna ökat med cirka 72 procent de senaste 20 åren.
År 2000 tjänade förvaltningscheferna i snitt 49 000 kronor. Sedan dess har de fått en snittlöneökning på 130 procent till 113 000 kronor. Under samma period har regiondirektörens lön höjts med 143 procent, från 61 500 till 150 000.
Sofia Lindström, intensivvårdssjuksköterska och ordförande i Vårdförbundet Uppsala, tycker att löneuppgifterna ger en tydlig signal om vad regionen prioriterar.
— Är det något vi med tydlighet sett under pandemin är det att vi inte räddar liv med fler höga chefer. Det är rätt kompetens på golvet som saknas. Vad är regionens viktigaste uppdrag egentligen?
I grunden handlar det om lön
Hon förstår att det är tuff konkurrens, vill regionen ha de bästa cheferna måste de lyckas övertrumfa näringslivet. Men Sofia Lindström tycker att samma logik borde gälla för vårdpersonal, och inte minst Vårdförbundets yrkesgrupper, som det råder stor brist på. Hon menar att allt färre vill jobba i regionerna på grund av den tuffa arbetsmiljön, som huvudsakligen beror på att det är för få som vårdar patienterna.
— Hur blir vi fler? Jo, vi ser till att erfarna och särskilt yrkesskickliga stannar kvar genom att belöna deras insats, de kan stötta de yngre som dessutom ser att det finns en möjlighet till löneutveckling. Hur man än vrider på problemet handlar det i grunden om lön.
Mer skattpengar till kontorsjobb
För två år sedan publicerade Vårdfokus artikelserien ”Fler styr och räknar — färre vårdar patienter”. Vid den granskningen fick vi uppgifter från Region Uppsala som visar att lönerna för Vårdförbundets grupper ökade med cirka 23 procent mellan 2010 och 2017. Under samma period ökade lönerna med cirka 20 procent för personal inom ledning och administration.
Men eftersom den senare gruppen hade högre löner vid periodens början har deras procentuella löneökning genererat mer pengar i plånboken. Dessutom har gruppen ökat snabbt i antal. Det betyder att de totala lönekostnaderna för ledning och administration ökade med 88 procent mellan 2010 och 2017, medan det för Vårdförbundets grupper blev en ökning med 28 procent. Det vill säga, allt mer skattepengar går till kontorsarbete.
Men frågan är om det alls är rättvist att jämföra höga chefer med vårdpersonal, de har helt olika uppgifter och ansvar. Petter Hällberg, nationalekonom på Medlingsinstitutet, säger till UNT att det inte finns någon som ”planerar för att lönerna ska öka olika snabbt i olika yrken”, och hänsyn behöver tas till att arbetsmarknaderna skiljer sig åt.
Arbetsvärderingar påverkar lönen
Enligt Sofia Lindström går det inte enbart att titta på utbud och efterfrågan, hon menar att det krävs en politisk vilja för att höja bristyrkens status och rätta till felaktiga löner, inte minst i kvinnodominerade yrken som generellt sett tjänar sämre än traditionellt manliga yrken. Hon menar också att regionerna faktiskt jämför yrken i så kallade arbetsvärderingar, som sedan ligger till grund för lönekartläggningar och lönesättning.
I en arbetsvärdering skattas vad som krävs för en viss uppgift. Det handlar bland annat om akademisk nivå, arbetslivserfarenhet, sociala och intellektuella färdigheter samt vilket ansvar för arbetsledning, människor och verksamhet som uppgiften innebär. Varje område ger en viss poäng som sedan viktas på olika sätt. Slutpoängen placerar varje yrke i olika löneklasser. I Region Uppsala hamnar ”Ledningsarbete A” ensamt i värderingsbox 21, som är den högsta klassen.
Ansvar för ekonomi kontra människoliv
Sofia Lindström har som facklig representant varit med vid flera arbetsvärderingar, och har då protesterat mot vad hon anser är godtyckliga värderingar. Bland annat att förvaltningsdirektörer anses behöva ha högre social kompetens än anestesisjuksköterskor.
— Anestesisjuksköterskor behöver på kort tid bygga en relation och förtroende hos människor som befinner sig i kris. Det ställer stora krav på social och empatisk kompetens. En annan skillnad som jag har uppfattat är att ansvar för ekonomi värderas högre än ansvar för människoliv. Det har inget med arbetsmarknaden att göra, det är värderingar hos arbetsgivaren, som de faktiskt kan ändra, säger Sofia Lindström.
Inte en politisk fråga
Regionrådet Stefan Olsson (M) är personligen kritisk till att vårdpersonalens löner i stor utsträckning styrs av det centrala avtalet mellan fackförbunden och arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och regioner, SKR.
— Det blir svårt för offentliganställda att spela ut olika arbetsgivare mot varandra för att få upp sina egna löner, för arbetsgivaren bildar då en inköpskartell. Men det är så lönesättningen fungerar i Sverige. Jag tycker att det skulle vara bättre med mer lokala överenskommelser, säger Stefan Olsson.
Det centrala avtalet är en ram, dessutom sifferlöst för Vårdförbundets grupper, det står väl er fritt att höja lönerna lika snabbt som för de höga cheferna?
— Som köpare kan du så klart alltid betala mer än marknadspriset, men det skulle ruinera oss. Att det ser ut så här är en följd av att vi har fri prissättning på arbetsmarknaden, det är inte ett politiskt beslut av oss. Det är samma med en vara, det bestäms inte heller politiskt vad en vara ska kosta.
Krävs det inte en politisk vilja att förändra oskäliga löneskillnader? Eller att höja statusen på yrken som det råder akut brist på?
— Jag tror inte att lönerna är orsaken till att Region Uppsala har svårt att anställa sjuksköterskor, utan det handlar om dåliga arbetsvillkor. En del slutar på grund av att de har en dålig chef, det rättar man inte till med högre löner. Lön är absolut viktigt, men vi behöver göra andra saker i första hand. Den som vill ha en mer politiskt styrd lönesättning måste ta det till riksdagen och kräva statliga medel för att lyfta olika grupper. Det kan inte vi göra på lokal nivå, inte minst för att vi inte har obegränsat med pengar.