Krönika  |  chefredaktören 9 november

Michelle Wahrolén: Ett bygge som vittrar sönder

Ett bygge som vittrar sönder
Detta är opinionsmaterial

Vården brinner och lönerna motsvarar inte prestationerna. Tyvärr är det inget nytt under solen. Men under hösten har larmet om krishärdar på akutmottagningar och förlossningsavdelningar duggat extra tätt.

Ingen har nog missat att på Södersjukhuset i Stockholm har cheferna på obstretiken avsagt sig sitt arbetsmiljöansvar och flera av dem helt slutat. Sedan årsskiftet har 400 barnmorskor, bara i Region Stockholm, slutat. Och på Akademiska i Uppsala har det gått så långt att Ivo har hotat att stänga akutmottagningen. Överbeläggningar har blivit det nya normala, patientsäkerhet och arbetsmiljö äventyras och personalen flyr från de sjunkande skeppen. Det är inte värdigt ett rikt industriland. Vad är meningen med sjukvård om det inte går att garantera patientsäkerhet?

I hela landet har antalet vårdplatser skurits ner under decennier. Hur kunde det bli så här? frågar sig vår reporter Jonatan Westin i granskningen Bristen på vårdplatser. Svaret är att det vi ser i dag är resultatet av något som startade för flera decennier sedan. Man har medvetet dragit ner på antalet vårdplatser då medicinsk och teknisk utveckling möjliggjort det. Men från 2013 hände något. Då passerade beläggningsgraden 90 procent och fortsatte uppåt. Socialstyrelsen har i efterhand konstaterat att deras prognoser från 90-talet slog fel. Så i dag lever du som arbetar i vården med stress, sämre arbetsmiljö och bristande patientsäkerhet på grund av en prognos som gjordes för 30 år sedan. En stilla undran är hur en prognos som gjordes för så länge sedan tillåts styra än i dag.

Lönerna då? Varför så låga när det är brist på sjuksköterskor och barnmorskor? Svaret kan delvis spåras till industriavtalet som kom 1997 då den internationellt konkurrensutsatta industrin fick en lönenormerande roll med 2—3 procent höjning per år för hela arbetsmarknaden som följd. Industrimärket kom i en tid då det var brist på sjuksköterskor. Även fast det funnits individuell lönesättning har chefer haft en pott och industrimärket att förhålla sig till. Det finns alltså en vittrande grund som den extrema obalans vi ser i vården vilar på. En grund som borde rivas för att i stället byggas upp på ett nytt och hållbar sätt. Det är dags att politikerna tar ansvar och gör något radikalt åt det bygget.

Michelle Wahrolén, chefredaktör på Vårdfokus.

Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida