”Folk kan inte skilja på ambulans och taxi”

Ambulansen liknar allt mer en primärvårdsresurs med blåljus. Det tycker anestesisjuksköterskan Tony Gullquist från Arvika, som lämnade jobbet vid årsskiftet i protest mot utvecklingen. ”Det behövs bättre filter för att sålla patienterna till rätt vårdnivå”, säger han.

Det blev 30 år inom ambulansen i region Värmland för anestesisjuksköterskan Tony Gullquist. Dagen före nyårsafton slutade han och tog avsked med ett långt Facebook-inlägg.

”Jag har alltid varit den trogne medarbetaren, som försökt lösa alla tänkbara bekymmer som uppstått. Jag har höjt rösten när det behövts, vilket varit väldigt sällan. Men nu kan jag inte stolt stå där längre, och skryta över vår akutberedskap”, skriver han bland annat.

Texten delades och kommenterades av kollegor över hela landet. Till hans privata mobil har det kommit hundratals sms från vårdpersonal och larmoperatörer som känner igen sig i beskrivningen av en ambulanssjukvård som dräneras av utryckningar som Tony Gullquist anser onödiga.

– Bara i Värmland lämnar vi i dag 20-25 procent av patienterna med råd om egenvård, hänvisning till vårdcentral eller färd till akuten i egen bil. I vår region rör det sig om 8 000 sådana larm om året och det är likadant överallt, säger han till Vårdfokus.

Lång kö till vårdcentralen

De senaste åren har ambulanserna i Värmland utrustats med bland annat spolsprutor för att kunna rengöra katetrar och starkare smärtstillande läkemedel till patienter med exempelvis ryggsmärtor.

– Över tid har vi ålagts nya arbetsuppgifter som belastar och tar resurser från mer akuta larm. I många fall berättar patienter redan i dörren att de ringt 112 för att de inte kommit fram till vårdcentralen eller 1177. Vi har misslyckats kapitalt med att lära folket när de ska ringa ambulans. Många tycks inte kunna skilja på ambulans och taxi, säger Tony Gullquist.

Det största problemet, menar han, ligger i larmoperatörernas uppdrag. Eftersom de oftast inte är sjukvårdsutbildade får de inte ge råd utan följer mallar och frågeformulär för att fastställa medicinskt index.

– SOS fungerar inte som det filter det är tänkt att vara. Sjukdomskänslan är naturligtvis subjektiv hos patienterna, men de sållas inte till rätt vårdnivå eftersom operatörerna inte själva får ta beslutet att skicka dem tillbaka till 1177 trots att det är uppenbart rimligt. Ofta finns sjuksköterskor som backup men verksamheten är sekundoperativ. Svarar inte sjuksköterskan när operatören ringer måste patienten trattas ner i mallen. Men det är komplext. Alla jobbar efter sin egen kompetensnivå och därför finns det ingen att skylla på, mer än möjligen politikerna.

Brist på beredskap

Tony Gullquist märker hur väntetiderna på vårdcentraler och sjukvårdsupplysning skapar frustation hos allmänheten, vilket drabbar de som är akut sjuka och behöver hjälp direkt.

– Det här handlar i grunden om hur sjukvårdens resurser fördelas. Den som skriker högst får mest. Primärvården utarmas samtidigt som vi har allt mer högspecialiserad vård där en och samma patient kan bollas mellan tre olika specialiteter utan att få hjälp. Till slut ringer de 112. Så kommer vi och kan inte heller hjälpa dem. Det är inte patienten, utan systemet det är fel på.

De många onödiga larmen skapar ständig brist på beredskap, menar Tony Gullquist. Särskilt tydligt blir det i en region med långa avstånd mellan centralorterna. Vid ett larm ges uppdraget alltid till den närmaste lediga styrkan, vilket skapar ”hål” på stationerna.

– Dimensioneringen av ambulanser är inte särskilt väl tilltagen. I större städer kommer det larm hela tiden. Om det finns tre ambulanser i Karlstad och en skickas tio mil till Årjäng så är den borta i flera timmar. Ofta bara för att be en patient ta två Alvedon och bädda ner sig. Nyligen hade vi ett hjärtstopp i centrala Arvika och den närmaste lediga ambulansen befann sig i Sunne – sex mil bort. Räddningstjänsten stod ensam i tjugo minuter med patienten. Vi har alltid väntetid på prio ettor och med avstånd på upp till tio mil blir framkörningssträckan lång.

Mer digitalisering och hemsjukvård

Beslutet att lämna jobbet han trivts så bra med har vuxit fram under lång tid. Han säger också att han lyft de problem han upplevt med sin verksamhetschef.

– Jag har debatterat och diskuterat det här länge, men tycker inte att jag fått gehör. Motargumentet är att det behövs ett visst mått av övertriagering, men så mycket som 25 procent anser jag är ett övermått. Och nu har man faktiskt beslutat att tillsätta fler sjuksköterskor hos SOS.

Fredrik Larsson (M) är ordförande i regionstyrelsen i Region Värmland. I en artikel i Värmlands Folkblad bemöter han kritiken och erkänner att Tony Gullquist ”är något på spåren”. Han säger att tillgängligheten inom sjukvården står högt på den politiska agendan och nämner utökad hemsjukvård och digitala besök som möjliga lösningar.

– Som patient ska man inte behöva förflytta sig mer än nödvändigt. Man kanske kan få hjälp av en omsorgsmedarbetare att koppla upp sig digitalt och på så sätt få en bedömning av en läkare. Jag är helt säker på att det görs många resor i onödan, säger Fredrik Larsson till Värmlands Folkblad.

Han håller inte med om att antalet ”onödiga” utryckningar är så högt.

– Det är svårt att bedöma om 20 eller 25 procent är mycket i sammanhanget. Är tio procent det? SOS alarm gör ändå en bedömning och kritiken blir hård om man inte åkt på ett larm som sedan visade sig vara allvarligt. Kärnfrågan är om de personer som ringer 112 kunde ha fått vård på något annat sätt, säger han till tidningen.

”Blev megaviralt”

Tony Gullquist hade inte räknat med att hans Facebook-inlägg från nyårshelgen skulle orsaka så mycket uppståndelse. Han har blivit intervjuad i både tidningar och tv och hyllats i sociala medier.

– Jag ville egentligen bara skriva av mig, så blev det megaviralt! Men det är alltid bra med debatt om vad vi gör med våra gemensamma resurser. Jag hoppas att det här skapar samtal både på arbetsplatser och i chefsleden.

Framöver kommer Tony Gullquist att ägna mer tid åt sitt bemanningsföretag som han drivit vid sidan om jobbet som specialistsjuksköterska. Han har i dag ett 30-tal anställda inom olika yrkesgrupper, främst sjuksköterskor, undersköterskor och fysioterapeuter. Även om ambulansverksamheten i Värmland nu förlorar en erfaren kollega så vet han att platsen kommer att fyllas snabbt.

– Det brukar vara lätt att rekrytera ambulanssjuksköterskor till fasta tjänster. Det är en anledning till att våra frågor inte tas på allvar, att vi är så lätta att ersätta. Det tycker jag att vi ofta får höra, säger han.