Han prisas för studier om bensår

Livet påverkas mer än man tror av ett venöst bensår. Patienten blir inte alltid sig lik och kan ha slutat röra sig som innan. Det visar Marcus Rosenburgs studier. Nu belönas han av Svensk sjuksköterskeförening med stora doktorandstipendiet.

Patienter med venösa bensår kan behöva sårbehandling med omläggning och kompression i flera månader, ibland år. Vanligtvis träffar de sjuksköterskor och annan vårdpersonal varje vecka för omvårdnaden.

Men kontinuiteten brister och patienterna träffar ofta olika personer i vårdpersonalen.

– Problemet är att de då får olika besked och behandlingar från olika sjuksköterskor. Det gör att patienterna känner sig oroliga och otrygga. Patienterna upplever att de behöver berätta för vårdpersonalen vad som gäller för deras sår, säger Marcus Rosenburg, som är sjuksköterska och doktorand vid Linnéuniversitetet i Växjö, och även lärare vid sjuksköterskeutbildningen i Halmstad.

Han forskar också om patienters erfarenheter, behandling och egenvård vid venösa bensår och i dag belönas han med Svensk sjuksköterskeförenings doktorandstipendium. ”Jag blev extremt glad över det här”, sa han under dagens prisutdelning, och tappade sedan orden en stund av glädjechocken.

Sjuksköterskedagarna efter pandemin

Marcus Rosenburg är en av närmare 800 deltagare på Sjuksköterskedagarna på Munchenbryggeriet i Stockholm. Här samlas sjuksköterskor i två dagar från hela landet för att lyssna på föreläsningar om alltifrån erfarenheter av covidvården till sömn, psykisk ohälsa och klimatfrågan.

Efter flera års uppehåll sorlas det och nätverkas i varje hörn, flera av underföreningarna ställer ut och finns att träffas i montrarna, och många sjuksköterskor presenterar sin forskning i en poster.

Marcus Rosenburg har hunnit halvvägs i sitt avhandlingsarbete och har hittills undersökt hur patienterna upplevde behandlingen av sitt venösa bensår och hur livet blev efteråt.

– Patienterna är rädda för såret, någon beskrev det som en katastrof, och de kommer inte självklart tillbaka till livet innan. Sårläkningen kan ha tagit år, de har åldrats och slutat med aktiviteter, som golf. Någon hade inte kommit sig för att förnya körkortet, när benet var i ett ”paket”, säger han.

Patienterna berättar också att sjuksköterskor och annan vårdpersonal har olika uppfattningar om hur sår ska behandlas, och går över till sin egen strategi, även om någon startat en annan tidigare.

– Sjuksköterskan kan leta runt i skåpen och fundera på rätt förband. Patienten blir orolig och känner ansvar att informera personalen. Det visar att det behövs kontinuitet vid sårbehandling.

Erbjöds inte smärtlindring

Han har själv blivit berörd under intervjuerna, till exempel då patienter berättat att de inte blivit erbjudna smärtlindring inför omläggningen eller vid fysisk aktivitet.

– En patient blev uppmanad att till exempel göra tåhävningar, för att förbättra cirkulationen. Men patienten kom in med kryckor och mäktade inte alls med gymnastiken. Personalen hade inte tonat in, och patienten kände sig hjälplös och till och med kränkt.

Svensk sjuksköterskeförening lyfter i sin motivering fram att Marcus Rosenburgs studier ”är av god metodologisk kvalitet och har ett tydligt patientperspektiv. Genom egenvårdsplanering adresseras en personcentrerad vård med stark bäring på sjuksköterskans ansvar och en god omvårdnad med patientens hälsoresurser som kärna”.

Egenvård kan vara att sköta om sig efter bästa förmåga trots ett sjukdomstillstånd. För sårläkning vet man att nutrition, fysisk aktivitet, rökning och kompression av underbenet är faktorer som påverkar sårläkningen.

Nu går Marcus Rosenburg vidare och ska i två kommande studier undersöka i vilken mån patienterna får livsstilsråd under sin sårbehandling.

– Eftersom sjuksköterskor och annan vårdpersonal träffar patienterna varje vecka, ofta två gånger, under flera månader har de utmärkta möjligheter att prata om livsstil, och vad som gynnar sårläkning. Jag hoppas att de gör det också, och att det inte bara blir en snabb genomgång vid utskrivning, när såret har läkts.

Han menar att det är av stor vikt att patienterna lär sig att ta hand om sig på bästa sätt. Patienter med venös insufficiens som haft bensår har upp till 70 procents risk att åter drabbas. Den försämrade blodcirkulationen beror ofta på att klaffarna i benen som hjälper till med återflödet upp till hjärtat inte fungerar som de ska. Benen blir svullna, med ödem, vilket försvårar sårläkning.

– Grunden är att de måste få veta sin diagnos. De har inte bara ett sår. Såret beror på försämrad cirkulation, och det är därför det inte läks som det ska. Risken är därför stor att de stöter i någonstans och får ett nytt sår, som tar tid att läka, säger han.

Vill förbättra informationen

Därför vill han undersöka hur informationen till patienterna kan förbättras, och fortsätta att finnas tillgänglig för dem.

– Vi behöver titta på hur de tar emot informationen. Vi kanske behöver ge informationen på ett nytt sätt. Det kan gälla deras rätt till smärtlindring och vård. Men också information som gör att patienterna tar till sig kunskap om sin diagnos, och sin egenvård. Patienterna behöver veta varför det är viktigt med kompressionsstrumpor även efter att såret har läkts. Det förebygger nya sår. Har man inte förstått det är det vanligt att patienterna slutar använda strumporna, för att det känns varmt och spänner åt, säger han.

Under sjuksköterskedagarna delades flera andra priser ut. Bland andra gick etikpriset till forskaren och iva-sjuksköterskan Mia Svantesson-Sandberg, som Vårdfokus uppmärksammat under pandemin.

Priset för bästa vetenskapliga poster gick till Maria Hjort, vars forskning handlar om personers upplevelse av livet med levercirros. Dessutom prisades postern som presenterade utvecklingsarbetet med mobilt sjukhusteam i Malmö.