Lena Svanberg: Jag småler hånfullt åt regionledningen när de kommer med sparförslag
"Det skulle vara roligt att ta med en person med högre befattning under arbetsvecka och se hen följa mig hack i häl fram och tillbaka i korridorerna. Och när hen ligger som en våt fläck i ett hörn, kan hen få ett par grytlock att skramla med för att påkalla min uppmärksamhet", skriver sjuksköterskan Lena Svanberg i sin nya läsarkrönika.
Jag sitter på golvet framför soffan och försöker vara vaken och engagerad i sonens lekar. Det är eftermiddag dagen efter att jag jobbat både kväll och natt. Det var dock självvalt att jag stannande kvar på natten när en kollega sjukanmälde sig. Jag började då fundera på bristen på sjuksköterskor och politikernas ointresse för att förbättra vården.
Det enda som hörs i media är ”så kan vi inte ha det” eller ”det måste vi titta närmare på”. Men gör det då! Fråga dem som säger upp sig varför de gör det, vad som krävs för att de ska stanna kvar. Ställ frågan innan det går så långt att det blir massuppsägningar. Eller innan avdelningar och mottagningar i huvudsak bemannas av stafettpersonal (ingen kritik mot er som jobbar som stafettsköterskor!). Eller innan nyexade sjuksköterskor väljer att sluta inom vården för att de under vfu:n börjar ifrågasätta sitt yrkesval när de ser hur handledare och blivande kollegor har det. Eller innan Ivo kommer med hot om miljonböter mot regioner och kommuner för allvarliga brister inom vården. Nyligen riktade Ivo skarp kritik mot Sundsvalls sjukhus när det på grund av platsbrist blev nödvändigt att ge patienterna grytlock att skramla med för att påkalla uppmärksamhet.
Samtidigt som det inte finns pengar att höja lönerna eller anställa fler för att påverka arbetsmiljön till det bättre, så fanns det, hux flux, pengar för att få vården att gå runt när det blev pandemi.
Jag småler hånfullt åt regionledningen när de kommer med sparförslag som aldrig någonsin har lett till besparingar. Till exempel när de la ner förlossningsavdelningen på Sollefteå sjukhus (och akutkirurgin, men den pratas det aldrig om). Beräkningen var att cirka sex miljoner skulle sparas per år. Vad de inte förstod var att det krävdes en akutläkare (stafett) som varit i tjänst dygnet runt i snart sex år, utökade överflyttningar med taxi mellan sjukhusen i länet samt en extra ambulans i Sollefteå för att täcka upp när det blir längre transporter med akuta patienter. Jag har inga siffror på vad detta kostar regionen men en dum en kan räkna ut att det vida överstiger sex miljoner per år.
Samtidigt som det inte finns pengar att höja lönerna eller anställa fler för att påverka arbetsmiljön till det bättre, så fanns det, hux flux, pengar för att få vården att gå runt när det blev pandemi. Vårdpersonal i hela landet fick otroliga ersättningar för att ge upp sina privatliv för att rädda andras liv, med utmattning, sömnstörningar och förlust av tid med egna familjen som följd. Tre–fem gånger timlönen för ett extrapass, men vad hjälper 25 000 extra på kontot när man missade dotterns avgörande mål i fotbollsturneringen? Eller tillbringade julafton på jobbet för tredje året på rad? Om bestämmarfolket hade fördelat dessa pengar redan från början hade det aldrig blivit 12,5-timmarspass eller beordringar över julen när kollegan bröt ihop av trötthet för att den sjätte överbeläggningen just rullade in genom dörren. Då hade det kanske funnits utvilad personal som haft ett bra schema och en rimlig arbetsbörda.
Det skulle vara roligt att ta med en person med högre befattning under arbetsvecka och se hen följa mig hack i häl fram och tillbaka i korridorerna. Eller förresten, snarare höra hen flåsa mig i nacken av det höga tempot. Och när orken tryter, och hen ligger som en våt fläck i ett hörn, kan hen få ett par grytlock att skramla med för att påkalla min uppmärksamhet.
// Lena Svanberg, 39 år, har arbetat som sjuksköterska i tio år och är specialistutbildad inom ambulanssjukvård.