Så stöttar skolsköterskor efter skjutningen: ”Dådet väcker många frågor”

Skolskjutningen i Örebro har skakat elever och personal över hela landet. Skolsköterskan får då en viktig roll att stötta oroliga och rädda. ”Vi lade allt annat åt sidan för att möta eleverna i korridorerna”, säger Åsa Råhlén som jobbar på gymnasiet i Karlskrona och är vice ordförande i Riksföreningen för skolsköterskor.

På Törnströmska gymnasiet och Fischerströmska gymnasiet, där Åsa Råhlén är skolsköterska, har personalen sedan en tid tillbaka rutinen att hälsa eleverna välkomna till skolan varje morgon.

– Då får även de ensamma eleverna känna sig sedda. Men det är förstås också ett sätt att hålla koll på vilka som befinner sig här. Ibland är det mycket spring mellan gymnasieskolorna, med stök och bråk, säger hon.

Dagen efter skolskjutningen i Örebro lade hon själv och andra kollegor i elevhälsoteamet all planerad verksamhet åt sidan för att kunna röra sig i korridorerna.

– Det var dämpad stämning den veckan. Många hade frågor: ”Hur kunde det hända?” Det är klart att man blir rädd när en sådan sak sker i en miljö som är så lik ens egen vardag. Skolan ska ju vara ens trygga plats.

Gick igenom krisplanen

Malin Haglind är skolsköterska på Nackastrands gymnasium. Till henne kom små grupper av elever dagarna efter skolskjutningen.

– Det är många unga som överlag inte mår så bra. De känner oro för jobb, utbildning, mönstring och framtiden överhuvudtaget. Just den här veckan upplevde jag att det var extra mycket småkonflikter, vilket jag tolkar som ökad otrygghet.

Rektor uppmanade lärarna att gå igenom skolans krisplan med eleverna morgonen efter dådet.

– Tanken var att de skulle förstå att vi pratar om det här och är förberedda så gott det går. Däremot har vi inte övat just skolskjutningsscenarion med eleverna, kanske för att man inte vet om det orsakar mer rädsla än trygghet.

Eleverna kommer från olika delar av Stockholm där skjutningar, bilbränder och sprängningar inträffat i närområdet.

– Ibland pratar de om hur oroväckande det är att det verkar vara så lätt att få tag i vapen. Men det är svårt att veta om man generaliserar, att man helt enkelt blivit van vid ett samhälle där skjutningar och sprängningar blivit en vardag som man måste förhålla sig till. De ger sken av att man inte kan gå runt och vara orolig hela tiden, trots att de kanske är just det.

Viktigt att stötta vuxna kring barnet

Även i grundskolan har masskjutningen i Örebro uppmärksammats. Gunilla Eriksson är skolsköterska på Sinntorpsskolan i Mölndal. Där gick skolförvaltningen ut med information till personalen om hur de kunde vara stöd för eleverna, till exempel genom att nämna händelsen i klassrummet.

– Jag tror att det är bra att visa att det är okej att prata om sådant här. Man vet inte vad eleverna går och tänker på. Någon kanske har en kusin eller ett bonussyskon i Örebro som vi inte kände till.

Under sina 23 år som skolsköterska har Gunilla Eriksson träffat många barn som mist en förälder eller klasskamrat, något som nu drabbat ett stort antal barn i Örebro.

Vid dödsfall tycker hon att man ska rådgöra med anhöriga kring vilken information som ska gå ut, och till vem. Den i personalen som har bäst relation till den berörda familjen brukar ta första kontakten, eftersom det kan vara känsligt när skolan hör av sig.

– Man kan säga att ”så här har vi tänkt, hur tänker ni?” I mindre samhällen brukar de anhöriga resonera att det här kommer ju alla att få veta ändå.

Hennes erfarenhet är att det är viktigt att stötta de närmaste vuxna runt ett barn som exempelvis mist en förälder.

– Det kan finnas fler än den kvarvarande föräldern, till exempel en mor- eller farförälder som behöver ta ett större ansvar. Det brukar gå att hitta åtminstone någon annan viktig vuxen.

Tränat på krissituationer

Skolorna där hon jobbat de senaste åren har tränat på krissituationer, som skolattacker. Efter händelserna i Örebro tror hon att det kommer vara mer fokus på just skjutningar vid sådana utbildningar.

– Det är stor skillnad jämfört med stickvapenvåld som hittills förekommit i Sverige, säger hon.

På Gunilla Erikssons skola har det inte förekommit så mycket oro bland eleverna, upplever hon.

– Det gör sällan det i samband med stora katastrofer. En klasskamrat som förlorar en förälder, däremot, kommer mycket närmare. Då finns det barn som blir rädda och oroliga för sina egna föräldrar. ”Om den här vuxna som jag kände dog, då kan det ju hända mig också!”

I debatten om säkerhet, som följt efter masskjutningen i Örebro, har frågan om låsta skolportar aktualiserats. I vår kommer samtliga kommunala gymnasieskolor i Karlskrona att ha det, efter beslut i kunskapsförvaltningen.

– Det är förstås en tråkig utveckling, men det anses viktigt i det trygghetsskapande arbetet. Sedan är det förstås angeläget att det inte blir en falsk trygghet, säger Åsa Råhlén.

Hon och kollegorna kommer även i framtiden att hälsa eleverna välkomna vid entréerna. Och satsa ännu mer på de elever som av olika skäl hamnar utanför gemenskapen.

– Vi vill att varje elev ska ha en relation till åtminstone en vuxen på skolan, så att de så att säga inte går ”under radarn” här. Om vi känner att någon hamnat utanför så får en i personalen i uppdrag att närma sig den eleven.