Kollegor skriver

”Skrivandet är ren glädje – ingen prestationsångest”

”Skrivandet är ren glädje – ingen prestationsångest”
För Camilla Sundqvist är skrivandet som meditation, det rensar tankarna. Foto: Jörgen Wahlund

Camilla Sundqvist ”puttar in skrivtid” varsomhelst. När hon väntar på barnen som är på träning. När hon behöver slappna av. Några timmar här och där, mitt i livet.

För några år sedan började sjuksköterskan, projektledaren och föreläsaren Camilla Sundqvist skriva sin första roman. Hon slog upp sin laptop när hon satt och väntade på dotterns fotbollsträning. Hon märkte snabbt att det gav både ro och energi.

Har du alltid gillat att skriva?

– Redan på högstadiet skrev jag väldigt känslosamma berättelser, det var nog pubertetshormonerna som spelade ut sin rätt. Sedan har jag använt skrivande i livet när jag varit överväldigad. Oavsett om det varit positivt eller negativt, så har jag tagit fram papper och pennor, för att få ur mig något.

Astrid, Ingrid och Wararat ges ut av Visto förlag.

Vad gjorde att du började skriva skönlitterärt?

– Jag hade en otroligt intensiv arbetssituation. Då använde jag skrivandet som en form av meditation. När man skriver, kan man bara tänka på det. Så fort tankarna fladdrar iväg är jag körd. Sedan hade jag gått och burit på de här tre kvinnorna länge. De är alla på flykt från olika saker, och möts på en oväntad plats. Det var dags, de fick ta plats.

– För mig är skrivandet är en hobby, som inte övergått till vara mitt yrke. Jag känner ingen prestige, prestationsångest eller några krav. Det är som att dreja eller träna. Men om jag skulle jag släppa fler böcker, eller börja livnära mig på det, då har jag ingen aning hur skulle känna.

Är någon av kvinnorna i din roman mest lik dig?

– Jag känner mig nära alla tre. Det finns egenskaper som är väldigt mänskliga hos alla tre. En dag mitt i livet låser de sin dörr och lämnar. Jag ville beskriva det som en möjlighet, inget trauma. De öppnar något nytt och upplever en befriande känsla. Vi kan alla längta efter den, men drar ändå inte bara i väg.

– Ingrid är äldst och har cancerdiagnos. Jag arbetade på onkologen för länge sedan, så det känns nära mig. Mellantjejen är runt 30 och har hård hud, som det är svårt att tränga igenom. Hon har varit utsatt som yngre och har låst in sig. Det är en generell känsla som människa, att bara stänga till och inte blotta sin sårbarhet.

– Jag kan också känna igen den yngstas perspektiv, Wararat. Hennes tanklöshet, sätt att följa med strömmen och säga ja utan att förstå de långsiktiga konsekvenserna. Hon rycker på axlarna och hänger på. Det är samtidigt friheten i att vara ung. I hennes fall sätter det henne i svåra situationer.

Du jobbar mycket med annat. Hur hinner du skriva?

– Jag började kliva upp innan alla vaknade. Den tiden är underbar. På sommaren åkte jag till Delsjön och satt på en brygga och skrev. Det var riktigt bra skrivtid. Jag puttar in in skrivtid som andra puttar in träning. Timmar mitt i livet.

Hur gör du när du skriver?

– Mestadels så skriver jag i ett flöde, fort och lätt. Jag planerar inte boken fullt ut. En del jobbar med kapitelindelning, post it-lappar och vet hela plotten, men inte jag. Jag känner till början, några avgörande händelser och ett ungefärligt slut. Sedan formar sig boken under tiden jag skriver. Flera gånger har jag blivit förvånad. I de flesta fall leder gestalterna mig rätt.

– Skrivande är otroligt skönt, rensar huvudet fullständigt. Jag kanske blir några år äldre tack vare skrivandet, för det är så avkopplande neurologiskt. Jag funkar bäst om jag får skriva en kort stund och intensivt. Åtta timmars arbetsdag fungerar inte för mig. Så lång tid kan jag inte hålla fokus och vara kreativ.

Hur märks det i ditt skrivande att du är sjuksköterska?

– Jag tycker att både kropp och psyke är intressant. I den här boken gäller det till exempel cancerbehandling och fysiska åkommor. I nästa bok är det mer om hälso- och sjukvård med, mer kan jag inte berätta. Men skrivandet flyter på väldigt bra. Jag hämtar inspiration från mitt eget liv.

Vad gör du om 10 år?

– Då arbetar jag nog som skolsköterska igen och kanske några månader för Läkare utan gränser med vaccinationskampanjer.

Camilla Sundqvist

Ålder: 50 år.
Yrke: Specialistsjuksköterska inom barn- och ungdom, och författare.
Karriär: Linjechef och projektledare på Lindholmen science park inom transporter och grön omväxling. Eget företag där jag föreläser om digitalisering, förändringsledning och organisation för ledare i hälso- och sjukvård. Släppte det kliniska arbetet 2018, då jag var vårdenhetschef på neonatalen på Östra sjukhuset i Göteborg. Innan dess arbetade jag flera år som skolsköterska och även regionalt med fokus på hedersvåld i familjer, inom vård och omsorg.
Familj: Sambo, tre barn, 11, 19 och 20 år.
Bor: Göteborg.
Intressen: Trädgården. Umgås med tjejkompisar. Vi är ett gäng på fyra som träffades när våra äldsta föddes och har blivit så tajta. Göra roliga saker med familjen. Promenader och lätta springturer.
Förebild: Författarna Sjövall och Wahlöö för deras deckarserie. Jag läser om deras böcker nästan varje sommar.  Fängslas också av Kerstin Ekman. Som människa är det personer som lever i stor utsatthet i hedersrelaterat våld och vågar stå upp. Sen är vanliga människor ofta mina förebilder, speciellt de som lever i stor utsatthet men vågar stå upp för sig själv och andra ändå.

Vårdfokus / Nyhetsbrev

Nyheterna, reportagen, forskningen och frågorna för dig i vården. Gratis varje vecka direkt i din inkorg.
Jag godkänner att Vårdfokus sparar mina uppgifter
Skickar formuläret...
Hämtar fler artiklar
Till Vårdfokus startsida