Svenska sjuksköterskor utbildar i katastrofmedicin i Moldavien

Sjuksköterskorna Anneli Eriksson och Martina Gustavsson har under veckan tränat moldavisk sjukvårdspersonal i masskadesituationer. Kursen har varit på gång länge men behoven blev akuta efter invasionen av Ukraina.

Anneli Eriksson och Martina Gustavsson är anställda vid Karolinska institutet och är en del av det nystartade Centrum för hälsokriser. De har gedigen erfarenhet av internationellt hjälparbete. Anneli Eriksson gjorde sitt första uppdrag för Läkare utan gränser under första Tjetjenienkriget 1995. Martina Gustavsson har ansvarat för mobila sjukvårdskliniker i det jordbävningsdrabbade Haiti. Båda två har haft uppdrag i flera afrikanska länder, bland annat under ebolautbrotten.

Ända sedan Ryssland invaderade Ukraina har de varit redo att rycka ut igen. Centrum för hälsokriser har inväntat direktiv från världshälsoorganisationen WHO. Förra veckan kom en förfrågan om att utbilda vårdpersonal i Moldavien i masskadesituationer.

— Med kort varsel åkte vi ner till Moldaviens huvudstad Chișinău tillsammans med fyra kollegor, tre läkare och en övningsansvarig. Vi hade ont om tid för förberedelser, men det blev väldigt bra till slut, säger Martina Gustavsson.

Litet land med många sjukhus

Trots att Moldavien till ytan är tio gånger mindre än Sverige och har fyra miljoner invånare, finns det cirka 50 sjukhus i landet med viss akutkapacitet. En del av dem är mycket små, med enstaka operationssalar och några få intensivvårdsplatser. De flesta sjukhusen saknar en fungerande katastrofmedicinsk plan och det finns inte heller någon fungerande nationell plan. En del av sjukhusen är inte alls förberedda för stora olyckor eller kriser med många skadade.

Moldaviens hälsoministerium och WHO bestämde sig för att göra något åt situationen. Utbildningar har varit inplanerade, men när kriget i Ukraina bröt ut var det nödvändigt att snabba på processen.

Centrum för hälsokrisers kurs hölls denna vecka. Mer än 30 sjukvårdsanställda, nästa alla läkare, från 13 moldaviska sjukhus deltog.

Påtaglig oro för kriget

Martina Gustavsson och Anneli Eriksson berättar att det fanns en oro bland deltagarna. De undrade varför kursen hölls just nu, var det något på gång som de inte visste? Särskilt oroliga var de deltagare som kom från sjukhus nära gränsen mot Ukraina.

— Målet var att ge dem kunskap för att kunna bygga en krisberedskap, en stor olycka kan inträffa när som helst. Men givetvis är det ännu mer angeläget nu. Beroende på hur kriget utvecklas kan det komma skadade från Ukraina, det är bara en timme med bil till Odessa. Och det finns en oro för att kriget ska spilla över på Moldavien, redan nu har Ryssland inflytande över utbrytarregionen Transnistrien, säger Anneli Eriksson.

Kursen inleddes med en teoretisk genomgång av grunderna i triagering, prioritering och krisorganisation. Men huvudfokus har varit på organisation och praktisk träning genom olika scenarier. Allt ifrån hur enstaka svårt skadade patienter ska tas omhand till masskadehändelser efter exempelvis en bombexplosion. Vid några av övningarna fick deltagarna patienter kastade till sig i form av frisbees, som de snabbt skulle triagera.

Lyfte sjuksköterskornas roll

— Vi utgick ifrån hur det ser ut på deltagarnas egna sjukhus. Det gjorde att de snabbt insåg vilka flaskhalsar som riskerar att uppstå, att det kan bli väldigt stressigt och många tuffa beslut. Vi har försökt trycka på vikten av teamarbete, och att sjuksköterskorna har en mycket viktig roll. I en akut situation måste de ta plats och ansvara för de första åtgärderna, för övervakning och larma när något går fel, säger Martina Gustavsson.      

Anneli Eriksson fyller i:

— Min uppfattning är att den kliniska kunskapen är god och personalen har tillgång till allt som behövs för avancerad sjukvård. Det handlar mest om organisationsbrister, om när och hur man ska göra saker. Ett stort problem är att det nationella larmsystemet, motsvarande SOS Alarm, inte är koordinerat mellan sjukhusen. Det finns gott om ambulanser, men de åker oftast till närmsta sjukhus oavsett hur läget är där. Det är något man försöker ändra på, säger Anneli Eriksson.

Kollegor tränar kollegor

Eftersom bara 13 av 50 sjukhus ingick i veckans kurs återstår mycket arbete. Centrum för hälsokriser står till förfogande om WHO bedömer att det behövs fler utbildningstillfällen. Samtidigt är tanken att kunskapen ska spridas vidare av de som deltog, från kollega till kollega.

— Vi lämnade kvar våra simuleringsverktyg och patientfall. Vi har översatt allting till rumänska, och till ryska som är vanligaste språket. Förhoppningsvis klarar den moldaviska vårdpersonalen av det här själva, utan att det kommer utbildare utifrån, säger Anneli Eriksson.

Vill åka till Ukraina

Under torsdagen vände den svenska delegationen hem mot Sverige. Kanske blir det en insats på plats inne i Ukraina inom kort. Martina Gustavsson står på stand-by för uppdrag, och Anneli Eriksson kanske kommer åka lite längre fram i tiden, hon ska först på ett kort uppdrag i Uganda för Läkare utan gränser. Särskilt berörda har de blivit av att sjukhus och sjukvårdspersonal attackeras och av situationen i hamnstaden Mariupol.

— Behoven är enorma i Mariupol, där skulle man vilja vara på plats. Men det går inte för närvarande på grund av att det är så farligt och osäkert. När sjukhus bombas måste vårdpersonal fly, det drabbar invånarna dubbelt. Det är frustrerande att stå vid sidan om och se på när det begås fruktansvärda handlingar och rena krigsbrott. Vi får försöka göra det vi kan, säger Anneli Eriksson.