Personcentrering inom psykiatrin kan ge bättre vård vid suicidalitet

Mycket av dagens suicidförebyggande vård handlar om riskbedömningar och akuta insatser. En ny avhandling visar att det kan minska känslan av trygghet och tillit. Personcentrering i organisationen kan vara avgörande för ökad patientsäkerhet.

För nio år sedan började psykiatrisjuksköterskan Malin Rex jobba som verksamhetsutvecklare, där en av uppgifterna var att utreda inträffade eller misstänkta vårdskador. Hon märkte att dessa ofta ledde till likartade slutsatser men sällan gav vägledning till hur vården kunde förbättras.

Det väckte funderingar som ledde fram till en avhandling om personcentrerad suicidpreventiv vård. Disputationen ägde rum vid Göteborgs universitet i slutet av mars.

I den första delstudien, om händelseanalyser efter suicid, fick Malin Rex sin känsla bekräftad. Brister i vården utgörs sällan av slumpmässiga, isolerade fel utan är snarare del i större mönster, där uteblivna uppföljningar, bristande samverkan och otydliga ansvarsgränser återkommer.

Lyssna på Vårdfokuspodden om suicidpreventiv vård

Ändrat sökmönster en varningsflagg

Den andra studien visar att patienter med självmordsproblematik har fler vårdkontakter än patienter utan registrerat suicidalt beteende. Paradoxalt har de som avlidit i suicid färre insatser och saknar oftare vårdplan.

– Vi kan se att de som dör i suicid ofta har en markant nedgång i vårdbesök under det sista året. Vårdpersonal kan felaktigt uppfatta det som att patientens mående förbättrats. Vidare forskning borde titta på möjligheten att ta fram ett datordrivet stöd, en algoritm, som utgår från antal vårdkontakter och larmar vid stora förändringar, säger Malin Rex.

En svår balansgång för patienterna

De kvalitativa intervjuerna i de två sista studierna visar att patienter och anhöriga upplever att vården är allt för styrd av interna strukturer och resurser. Patienterna behöver presentera sig på ett visst sätt för att ta sig igenom nålsögat och få den vård de önskar. De måste vara tillräckligt sjuka för att få hjälp men tillräckligt stabila för att kunna delta i sin vård.

– Hos dem som väljs bort kan måendet ändras snabbt, men då måste de börja om. För den som tas på allvar har det ofta gått så långt att det blir fokus på säkerhet, det kan bli tal om inläggning och tvångsåtgärder vilket är tungt att ta sig igenom. I båda fallen undermineras tilliten till vården vilket kan leda till att man inte söker hjälp längre fram, säger Malin Rex.

Behövs ett perspektivskifte

Trots att anhöriga står för en stor del av det praktiska omhändertagandet beskriver de att samarbetet försvåras av bristande information, stel sekretesslagstiftning och fragmentiserad vård.

Flera av dem som intervjuats i studien beskriver att personcentrerad vård handlar mindre om behandlingsmetod och mer om bemötande, samordning och känslan av att någon faktiskt lyssnar. Särskilt med tanke på att suicidalitet är ett långvarigt tillstånd, med skiftande intensitet.

– Många liknar det nuvarande upplägget vid att vara en båt som driver till havs, där vården är en fyr som blinkar till ibland. Det behövs ett perspektivskifte där patienter, anhöriga och vårdprofessioner ser sig som sjömän i en och samma båt, där var och ens förmågor tas tillvara, säger Malin Rex.

Öppenvården måste inkluderas mer

Hon upplever att personcentrering ofta landar i knät på vårdpersonal. Hon menar att det personliga engagemanget givetvis är viktigt, men säger samtidigt att enbart vilja och goda intentioner inte räcker långt om de organisatoriska förutsättningarna saknas.

Hennes slutsats är att det behövs en förändring på systemnivå, bort ifrån ett allt för stort fokus på risk och kris till en mer hållbar strategi.

– Jag tror att synen på suicidprevention måste breddas och inkludera mer av öppenvården. Ett vårdteam som känner patienten väl har bättre förutsättningar att planera långsiktigt under stabila perioder, säger Malin Rex och fortsätter:

– Här kan patient, anhöriga och behandlingsteam också enas om en plan b, så att det finns en tydlig beredskap för vad som behöver göras och vem som ska göra vad om vården behöver trappas upp.