Alexandras bror tog sitt liv: ”Smärtan finns där hela tiden”

Varje år tar cirka 20 patienter livet av sig på sjukhus. En av dem är Jonathan Eklund som dog under psykiatrisk tvångsvård efter ett allvarligt suicidförsök. Systern och sjuksköterskan Alexandra Eklund kämpar mot sorgen och ilskan över att vården gör om samma misstag.

Fredagsmorgonen den 22 oktober 2021 satt sjuksköterskan Alexandra Eklund i bilen på väg till jobbet på psykosavdelningen vid Skånes universitetssjukhus i Malmö. Längs vägen skulle hon plocka upp sin lillebror och kollega, mentalskötaren Jonathan.

Det var han som hade lockat Alexandra till avdelningen när det hade varit tungt på en annan arbetsplats. Bytet blev en lyckträff, jobbet var roligt och utvecklande. När arbetsdagarna var slut brukade syskonen promenera hem tillsammans, vilket för Jonathan innebar en rejäl omväg. De samtalade om jobbet, vardagshändelser och ibland även kärleksbekymmer. Men de sista veckorna hade något förändrats, Jonathan sjukskrev sig flera gånger och isolerade sig. Till slut kom det fram att han hade haft ångest och druckit mycket alkohol. Alexandra uppmanade honom att söka hjälp, vilket resulterade i en tid hos vårdcentralen nästkommande vecka.

Fick en dålig känsla

Just den här dagen fastnade Alexandra i bilköer, när hon skulle ringa och förvarna om förseningen kom ett sms från Jonathan. Han mådde fortfarande dåligt och skulle bli hemma ytterligare en dag.

– Det kändes inte bra, jag var på väg att köra dit för att kolla läget men ångrade mig och tänkte att han måste få ha sin integritet. Det beslutet har jag ältat många gånger.

Senare samma dag på jobbet skulle Alexandra kolla sin kalender i telefonen och upptäckte då flera missade samtal och sms från Jonathans rumskompis. Jonathan var på väg till sjukhus efter ett allvarligt suicidförsök. Alexandra bröt samman i gråt, kunde knappt förklara för sin chef vad som hänt. Det var början på mardrömmen.

Omtänksam och lugn

Alexandra och Jonathan Eklund växte upp med mellansystern Linn i en stor villa i det lilla samhället Harlösa, två mil öster om Lund. Pappa Peter jobbade och försörjde familjen, mamma Camilla var förtidspensionerad på grund av förslitningsskador och skötte om barn och hushåll.

Som liten stod Jonathan ofta klistrad vid fönsterrutorna och tittade på militärfordonen som rullade till och från det intilliggande regementet. Han drömde om att bli officer eller kanske polis. Det hände ofta att han inte ville gå till förskolan, då fick han stanna hemma med Camilla för att pyssla, baka bullar och laga mat. Däremellan läste Jonathan serietidningar och såg på dokumentärfilmer som han sedan kunde rabbla fakta ifrån.

När han var tre år gammal ramlade storasyster Linn med cykeln. Från sin trehjuling ropade han ”här kommer akutbilen, jag ska hjälpa dig”. Och när sex år äldre Alexandra hade sitt första uppbrott tröstade han med orden ”det blir bra, det finns bättre killar där ute”.

En tidig sommarmorgon väcktes den slumrande villaidyllen av att familjen Eklunds hus stod i lågor. En granne som hade varit ute för en nypa luft upptäckte faran och bankade på dörrar och fönster vilket gjorde att alla precis hann ut innan villan förvandlades till en askhög.  

Ljust efter turbulenta år

Efter det gick flytten till Staffanstorp där ett hetsigare och mer krävande klimat väntade, en större skola och jakt efter nya vänner. För Jonathan slog det snett, han hamnade i ett gäng som stal och vandaliserade. Han ville vara till lags och passa in, gjorde saker han egentligen inte tyckte om.

– Till slut tog han sig ur det och fick bra vänner. Men jag tror att hela omställningen tog på honom, mer än vad både han själv och vi andra insåg, säger mamma Camilla.

På gymnasiet läste han vård- och omsorgsprogrammet, där praktiken på psykosavdelningen i Malmö ledde till ett första jobb efter studenten. Våren 2021 flyttade han in i en nybyggd lägenhet i Hyllie med en kompis. Allt verkade bra, till en dag då Jonathan inte ville leva längre.

Suicidrisken skrevs ner

I ett dygn svävade Alexandra och hennes familj i ovisshet, de stångades mot sekretess i jakt på mer information. Det visade sig att Jonathan först hade vårdats i Malmö och senare flyttats till psykiatrin i Helsingborg med stöd av LPT, lag om psykiatrisk tvångsvård. Till en början hade han ständig påpassning av vårdpersonal. I Helsingborg ändrade en läkare det till tillsyn en gång varje kvart samtidigt som suicidrisken inte bedömdes vara förhöjd. Läkarens menade att Jonathan inte uttryckte någon plan att ta sitt liv inne på avdelningen, han var positiv till alkoholavgiftning och att påbörja behandling mot depression.

Samma dag kom Alexandra på besök. Jonathan tillät ingen annan att komma, han klarade inte av att se sina föräldrar i ögonen.  

– På en vecka hade allt förändrats, han var nedgången och depressiv. Jag tänkte att han måste ha varit med om något. Han sa att han var värdelös och var besviken över att suicidförsöket misslyckats. Jag lyfte fram allt fint i hans liv. Det sista jag sa var ”jag ger aldrig upp om dig”.

Från hopp till förtvivlan

Alexandra slets mellan rollerna, hon var inte bara storasyster utan också sjuksköterska med gedigen erfarenhet av att vårda suicidala patienter. Hon pratade med en undersköterska på avdelningen, underströk sin oro och att Jonathan hade förmedlat att han inte ville leva. När Alexandra åkte hem övertygade hon sig själv och övriga familjen om att allt skulle bli bra, att vårdpersonalen hade koll på läget.

Klockan elva på kvällen ringde telefonen. Det var en intensivvårdsläkare från Helsingborg som berättade att Jonathan låg nedsövd efter ett hjärtstopp i samband med ett nytt suicidförsök inne på avdelningen. Världen stannade upp, Alexandra kunde inte ta in informationen och fick själv inte fram några ord.

De första dagarna gavs olika besked om hur lång tid det hade tagit innan hjärtlungräddning påbörjats. Några i vårdpersonalen ville förmedla hopp, det handlade trots allt om en ung och stark person. Familjen vakade över Jonathan, satt på sängkanten och turades om att hålla hans hand.

Efter några dagar av hopp kom beskedet att Jonathan var hjärndöd. Dagen efter stängdes respiratorn av och alla slangar kopplades ur. Alexandra sprang ut i korridoren och bröt samman i gråt. En kurator klappade henne tröstande på axeln, sa att hon hade burit ett tungt lass.

Oklarheter och missad dokumentation

Vårdgivaren lex Maria-anmälde sig själv. I internutredningen och händelseanalysen framkom flera brister, men ingen bedömdes ha påverkat utfallet.

Alexandra gick i taket av ilska. Hon hade tillgång till all dokumentation och kunde se flera oklarheter, och som hon uppfattade det även direkta lögner. I händelseanalysen står det att läkaren haft ett kort samtal med närstående, men ingen i den närmsta familjen har fått ett sådant samtal och det finns inte heller nedtecknat i journalen. Inte heller Alexandras samtal med undersköterskan fanns journalfört. Tillsyn skulle ske minst varje kvart, men om det gjordes är oklart eftersom dokumentationen saknade fasta klockslag.

Vid en sådan tidslucka försökte Jonathan ta sitt liv. När vårdaren upptäckte att något var fel gick hen inte direkt in på rummet utan ropade på kollegor. De trodde felaktigt att Jonathan hade svag andning och började leta efter en syresättningsmätare. Efter ett tag – enligt vårdgivaren en minut – tillkallades larmteamet som sedan påbörjade hjärt-lungräddning, HLR. Men mycket tyder på att syrebristen pågick i upp emot 27 minuter.

– Utifrån min erfarenhet som sjuksköterska inom psykiatrin tycker jag att man har gjort grova fel. Allt ifrån den inledande suicidriskbedömningen, till omvårdnaden och den livräddande insatsen. Man slarvade bort min brors liv, han blev bara 20 år gammal. Än värre är att man ljuger oss rätt upp i ansiktet, säger Alexandra.

”Upplevde att de gett upp”

Mamma Camilla upplevde mötena med vårdgivaren efteråt som tunga, att de i stället för att ge tröst snarare gödde sorgen och ilskan.

– Jag minns att någon av läkarna sa ”jag avundas inte din situation”. Det kändes väldigt märkligt. Vi blev illa bemötta och de vägrade erkänna att de hade gjort fel.

Alexandra fyller i:

– De sa att det är omöjligt att förutspå vem som ska ta livet av sig. Så är det på samhällsnivå, men här handlar det om en patient som tvångsvårdas och som just försökt ta livet av sig. Är det någon gång man ska vara extra vaksam på suicid är det då. Och är det någonstans man borde kunna förhindra suicid är det på en psykiatrisk vårdavdelning. Jag upplevde att de hade gett upp.

Tjugotal suicid på sjukhus

Det finns inte mycket skrivet om hur ofta patienter tar livet av sig i slutenvården. En rapport från Socialstyrelsen visar att under perioden 2006-2008 tog i snitt 25 patienter per år sitt liv på en vårdavdelning. I rapporten skrev Socialstyrelsen:

”Till skillnad från ute i samhället, där övervakningen och tillsynen är minimal, bör det gå att undvika självmord i slutenvården. Det gäller särskilt de patienter som har en uppenbart förhöjd risk att begå självmord. De måste kunna få vård som motsvarar deras risk.”

Men vården har inte nått hela vägen fram. Under perioden 2020-2023 skedde varje år i snitt 19,5 suicid på sjukhus, det visar en genomgång av dödsintyg som Rättsmedicinalverket gjort åt Vårdfokus. Forskaren och psykiatrikern Elin Fröding, som studerat patientsäkerhet kring suicidala patienter, tycker att det borde vara en väckarklocka.

– 20 suicid är 20 för mycket, samtidigt vet vi att det inte går att bygga helt säkra vårdavdelningar. Det illustrerar att arbetssätten för att förhindra suicid behöver utvecklas och kunskaperna om detta öka bland sjukvårdspersonal och läkare, säger Elin Fröding (längre intervju här).

Kritik från Ivo

Lex Maria-anmälan om Jonathans suicid avslutades utan vidare åtgärder från Inspektionen för vård och omsorg, Ivo. Men Alexandra Eklund gjorde en egen anmälan som bland annat beskrev bristen på dokumentation, vilket ledde till att Ivo gjorde en utredning. I januari kom beslutet att läkaren och annan vårdpersonal kritiseras för brister i suicidriskbedömningen. Ivo anser även att den tid som förlöpte mellan att Jonathan hittades och att HLR påbörjades allvarligt försämrade hans tillstånd och chanser till överlevnad.

Maria Holst, verksamhetschef för vuxenpsykiatrin i Helsingborg, säger att det alltid är tragiskt när patienter dör och förklarar att man försöker lära sig av det som hänt för att det inte ska upprepas.

– Det är vi chefer som ska se till att medarbetarna har bra förutsättningar, rätt kompetens och kännedom om de rutiner och riktlinjer vi har. Ibland misslyckas vi med det, men det är ett ständigt pågående arbete.

Brister kan ha påverkat vården

I er internutredning nämns ett samtal med anhöriga som inte verkar ha ägt rum, och det samtal anhöriga faktiskt hade med vårdpersonal dokumenterades inte. Kan det ha bidragit till att suicidriskbedömningen blev fel?

– Exakt vilka samtal vårdpersonal har haft kan jag inte svara på, men det stämmer att inga samtal med anhöriga dokumenterats och det är en brist hos oss som vi åtgärdat. Vi motsätter oss inte Ivos:s kritik, vi tar till oss av den och vill bli bättre. Samtidigt är suicidriskbedömningar situationsbundna, vid en tidpunkt kan risken bedömas vara låg men det kan ändras snabbt.

I er internutredning står det att ”flertalet” av de brister som framkommit ”inte bedöms ha påverkat utfallet.” Hur har ni kommit fram till det?

– Jämfört med somatisk vård är det svårare i psykiatrin att se ett kausalt samband mellan brister och utfall, det är mer komplext och det går inte att förutse vem som kommer att suicidera. Men vi ser att bristerna sammantaget kan ha bidragit till en sämre vård. Det är därför vi har gjort en internutredning, lex Maria-anmälan och vidtagit åtgärder.

Anhöriga upplevde att de blev illa bemötta, vad säger du om det?

– Vi är måna om att involvera anhöriga, särskilt när något avvikande hänt. Vår ambition är så klart alltid att bemöta anhöriga och patienter på ett bra sätt, men det är inte alltid det upplevs så vilket är beklagligt.

Samma brister vid tidigare fall

Vårdfokus har hittat två tidigare suicid bland inneliggande patienter vid vuxenpsykiatrin i Helsingborg, ett från 2015 och ett från 2017, där det sistnämnda har stora likheter med Jonathans fall. Suicidrisken hade inte bedömts förhöjd, det saknades klockslag för när tillsyn av patienten hade gjorts och rutinen för akut omhändertagande när patientenen hittades följdes inte.

Inte heller i detta fall bedömdes bristerna ha påverkat utgången.

– Det har gått flera år mellan händelserna och det har kommit in många nya medarbetare. Här tappar vi tyvärr ibland som organisation, vi måste bli bättre på att repetera rutiner och riktlinjer. Det är viktigt att dessa frågor hålls levande, säger Maria Holst.

Håller minnena levande

För familjen Eklund kom Ivo:s kritik som en viss upprättelse, den bekräftade i alla fall till stor del deras syn på hur vården av Jonathan gått till och efterförloppet. Men den rådde inte bot på sorgen, saknaden och alla frågor som aldrig får något svar. Varför? Hade det kunnat sluta på ett annat sätt?

För Alexandra var det under lång tid svårt att möta suicidala patienter, och hon är fortfarande besviken på sin arbetsgivare Region Skåne. Ändå fortsätter hon inom psykiatrin, hon vill finnas där för de patienter som mår dåligt och bidra till att göra vården bättre.

– Det är så mycket som jag vill säga till Jonathan. Smärtan finns där hela tiden, ibland känns det som att jag svek honom för att jag litade på vården. Vi måste prata mer om det lidande många känner, vi måste bli bättre på att finnas där för dem och våga ta de svåra samtalen i stället för att fastna i skattningsskalor och manualer.

Vid Jonathans födelsedagar samlas familjen, dukar fram en extra tallrik och äter hans favoritmat tacos. Det är ett sätt att involvera honom och hålla minnena ljusa och levande. Mamma Camilla brukar tala direkt till honom, vid graven som familjen besöker minst en gång i veckan och varje kväll när hon släcker lampan för att sova. Då säger hon ”god natt Jonathan”.